München: Kalinka
I lördags besökte jag för första gången Kultfabrik, ett inhägnat område strax utanför München.
Eller nej, det stämmer inte. Jag var där med bröderna Lipecki och Henke en regnig söndag kväll ocksa, men vi fick aldrig en uppfattning om vad Kultfabrik egentligen är, detta da vi mest hängde i en folktom bar med Päron splitt-belysning mest hela kvällen.
Kultfabrik är ett sjukt galet ställe. Det är som ett stort nöjesfält; allt är inhägnat och överallt blinkar färgade glödlampor och neonrör. Här finns inga klassiga pubar, barer och diskon; här spenderar kreti och pleti sina lördagsnätter.
"The creeps comes out at night." [Robert De Niro, Taxi Driver]
Vi hamnade pa Kalinka, ett ryskt disko. Utanför huvudentrén flankerades de ärrade steroidvakterna av ett jättelikt Lenin-huvud i papier maché. Jag var klädd för ett annat sorts ställe - ett lite flottare kanske? - sa en av vakterna vinkade åt mig och lät mig passera kön.
Tveksamt överlämnade jag mina ytterkläder till en piercad svartrockarbrud i garderoben, samtidigt som jag kastade en oroad blick pa den meterhöga, inglasade Stalindockan i sin lilla uniform. Kusligt nog kändes det som om dockan hälsade mig välkommen, som om han hade väntat pa mig.
David Lynch-känslan dansade upp och ned för min rygg.
I det här läget kunde jag bara fokusera pa mina kamrater - förlat, vänner - som nu äntligen tagit sig förbi dörrmaffian. I lugn ton förklarade jag för dem att kameror var förbjudna och de undrade förstas varför. Jag bara sa att de fick lov att tro mig pa mitt ord.
Själv kunde jag se mig själv stå där som Sveriges yngste statsminister, rakryggad och fullkomlig, när sa plötsligt bilder pa mig började sprida sig som löpeldar i pressen, bilder där jag fyllestoltserar med mina allra bästa homo-poser tillsammans med Stalin-dockan.
För det skulle bli en mycket sjuk kväll, så mycket stod redan klart.
"De mentala snapshotsen är de enda fotobevis som ska fa undslippa denna plats", tänkte jag, svepte en tequila och tänkte, "om ens det."
Pa bardiskar och kring glatta, silvriga stripp-stänger dansade ryskorna som om de var pa en audition för en sexig vampyrfilm. Och till min förvaning kunde de sjunga med till varenda rysk popdänga som diskjockeyn lät bräka ut ur PA-systemet. t.A.t.u. revisited.
Festen, den var i gång.
Männen, de sag ut som kriminella element i danska dogma-filmer, om nu den referensen inte är för smal. En av tjejerna i vart sällskap rakade fimpa en gorilla pa ryggen och jag trodde att det skulle bli åka av, men han skrattade, borstade av sig askan och atergick till sin vodka. Hard kille.
Och sa, när festen, dansen och musiken, när allt verkade ha natt en punkt där gränsen var nadd, da exploderade sa dansgolvet i en pulserande galenskap som om alla plötsligt förvandlats till nötkreatur som plötsligt far den där oförklarliga känslan som djur far när de vet att de ska slaktas. Det var som om alla mangrant bara övergav all visshet om att det faktiskt kommer en morgondag.
Nu plötsligt kunde även jag första vad det var fragan om. Jag hade bara reagerat sa mycket langsammare än alla andra, för först nu förstod även jag vad det var för vilda rytmer som strömmade ur högtalarna: Ut ur högtalarna och ut över dansgolvet strömmade den förrförra ukrainska schlager-vinnar-laten.
Dansa. Eller dö. Bokstavligen.
Vi dansade till klockan sex pa morgonen innan vi till slut tog oss en salmonella-burgare inne pa omradet, bytte till torra t-shirtar (vi har rutin pa det numer) och begav oss hemöver tillsammans med de första morgonpendlarna.
Eller nej, det stämmer inte. Jag var där med bröderna Lipecki och Henke en regnig söndag kväll ocksa, men vi fick aldrig en uppfattning om vad Kultfabrik egentligen är, detta da vi mest hängde i en folktom bar med Päron splitt-belysning mest hela kvällen.
Kultfabrik är ett sjukt galet ställe. Det är som ett stort nöjesfält; allt är inhägnat och överallt blinkar färgade glödlampor och neonrör. Här finns inga klassiga pubar, barer och diskon; här spenderar kreti och pleti sina lördagsnätter.
"The creeps comes out at night." [Robert De Niro, Taxi Driver]
Vi hamnade pa Kalinka, ett ryskt disko. Utanför huvudentrén flankerades de ärrade steroidvakterna av ett jättelikt Lenin-huvud i papier maché. Jag var klädd för ett annat sorts ställe - ett lite flottare kanske? - sa en av vakterna vinkade åt mig och lät mig passera kön.
Tveksamt överlämnade jag mina ytterkläder till en piercad svartrockarbrud i garderoben, samtidigt som jag kastade en oroad blick pa den meterhöga, inglasade Stalindockan i sin lilla uniform. Kusligt nog kändes det som om dockan hälsade mig välkommen, som om han hade väntat pa mig.
David Lynch-känslan dansade upp och ned för min rygg.
I det här läget kunde jag bara fokusera pa mina kamrater - förlat, vänner - som nu äntligen tagit sig förbi dörrmaffian. I lugn ton förklarade jag för dem att kameror var förbjudna och de undrade förstas varför. Jag bara sa att de fick lov att tro mig pa mitt ord.
Själv kunde jag se mig själv stå där som Sveriges yngste statsminister, rakryggad och fullkomlig, när sa plötsligt bilder pa mig började sprida sig som löpeldar i pressen, bilder där jag fyllestoltserar med mina allra bästa homo-poser tillsammans med Stalin-dockan.
För det skulle bli en mycket sjuk kväll, så mycket stod redan klart.
"De mentala snapshotsen är de enda fotobevis som ska fa undslippa denna plats", tänkte jag, svepte en tequila och tänkte, "om ens det."
Pa bardiskar och kring glatta, silvriga stripp-stänger dansade ryskorna som om de var pa en audition för en sexig vampyrfilm. Och till min förvaning kunde de sjunga med till varenda rysk popdänga som diskjockeyn lät bräka ut ur PA-systemet. t.A.t.u. revisited.
Festen, den var i gång.
Männen, de sag ut som kriminella element i danska dogma-filmer, om nu den referensen inte är för smal. En av tjejerna i vart sällskap rakade fimpa en gorilla pa ryggen och jag trodde att det skulle bli åka av, men han skrattade, borstade av sig askan och atergick till sin vodka. Hard kille.
Och sa, när festen, dansen och musiken, när allt verkade ha natt en punkt där gränsen var nadd, da exploderade sa dansgolvet i en pulserande galenskap som om alla plötsligt förvandlats till nötkreatur som plötsligt far den där oförklarliga känslan som djur far när de vet att de ska slaktas. Det var som om alla mangrant bara övergav all visshet om att det faktiskt kommer en morgondag.
Nu plötsligt kunde även jag första vad det var fragan om. Jag hade bara reagerat sa mycket langsammare än alla andra, för först nu förstod även jag vad det var för vilda rytmer som strömmade ur högtalarna: Ut ur högtalarna och ut över dansgolvet strömmade den förrförra ukrainska schlager-vinnar-laten.
Dansa. Eller dö. Bokstavligen.
Vi dansade till klockan sex pa morgonen innan vi till slut tog oss en salmonella-burgare inne pa omradet, bytte till torra t-shirtar (vi har rutin pa det numer) och begav oss hemöver tillsammans med de första morgonpendlarna.
Alnön: Ett skrytbrev från Norrlands Hawaii
Ett skrytbrev kom till utsikten.
Alnöbon är inte som alla andra. Framförallt är han vacker. Han har inte Sundsvallsbons lömska blick, inte heller Njurundabons hysteriska talesätt eller Timråbons hasande gång, inte Matforsbons låga fotvalv eller Söråkersbons kutryggiga dolskhet.
Nej, Alnöbon är i sanningen en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument blickar han ut över Alnösundet. Hans blick är ärligt trofast, hans kind glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.
Ändå - allra vackrast är han inuti. Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte. Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken, en klokhet och visdom som saknar motstycke någonstans.
Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han lyssnar tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer strax att finna tröst i hans kloka lösning på världsalltets dilemma!
Det kanske inte är så underligt att det jäser i själarna hos fastlandets bosättare. Man kan till och med höra saker som "Spräng bron!" om man lyssnar ordentligt. Men faktum är att ingen skulle bli lyckligare än Alnöbon.
Alnöbon är inte som alla andra. Framförallt är han vacker. Han har inte Sundsvallsbons lömska blick, inte heller Njurundabons hysteriska talesätt eller Timråbons hasande gång, inte Matforsbons låga fotvalv eller Söråkersbons kutryggiga dolskhet.
Nej, Alnöbon är i sanningen en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument blickar han ut över Alnösundet. Hans blick är ärligt trofast, hans kind glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.
Ändå - allra vackrast är han inuti. Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte. Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken, en klokhet och visdom som saknar motstycke någonstans.
Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han lyssnar tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer strax att finna tröst i hans kloka lösning på världsalltets dilemma!
Det kanske inte är så underligt att det jäser i själarna hos fastlandets bosättare. Man kan till och med höra saker som "Spräng bron!" om man lyssnar ordentligt. Men faktum är att ingen skulle bli lyckligare än Alnöbon.
Gå ur Svenska kyrkan!
Fredrik Dolk driver emellanåt framgångsrik agitation mot Svenska kyrkans homofobi. Nedan följer min kommentar, ohejdat positiv till initiativet som jag är.
Fantastiskt välpreciserat! Att gamla stofiler hänger kvar vid sina fördomar är naturligt (om än sorgligt), men det blir otäckt när en så bred rörelse som Svenska kyrkan börjar engagera sig "aktivt mot folks sexuella läggning".
Jag har själv gått ur Svenska kyrkan för ett antal år sedan - och jag uppmuntrar alla jag känner att göra det. Jag har ingen lust att finansiera homofober och jag tycker inte att någon annan ska göra det heller.
Men i realiteten är prästerna inte ute och cyklar. Missförstå mig inte, men deras argument har stöd i Bibeln. Precis på samma sätt som den heliga skriften förespråkar slaveri och kvinnoförtryck, så fördömer den homosexualitet.
Måhända är "kärlek" kristendomens viktigaste budskap. Men säg det till alla de homosexuella som läser om hur prästerna gaddar ihop sig. Om hur deras kärlek borde ogiltigförklaras.
Säg det till kvinnorna som dränkts, bränts och misshandlats i Jesu namn. Som skapats av Herren till mannens behag och som tillskrivits arvssynd och födslosmärtor för att hon törstade efter kunskap.
Säg det till korsriddarnas och kolonialisternas offer. Med våld och blod ska evangeliet om Jesus Kristus spridas till världens hedningar, vare sig de vill eller inte. "Gå med, eller brinn i helvetet."
Ordet "missionärsställning" tycker jag vittnar om hur kristendomen tidigare engagerat sig i "vildarnas" sexuella preferenser.
Ordet "sekt" ligger också nära till hands. Sektmedlemmar tror sig ofta agera i kärlekens namn, detta då de tror sig ha funnit Sanningen med stort S. Egentligen är de duperade av ett karismatiskt ledarsskikt med välpaketerade budskap.
Jag vänder inte andra kinden till och andra behandlar jag just som de förtjänar. Jag vägrar vara foglig. Jag vägrar vara lättmanipulerad.
I min värld är lättjefullt leverne inte något ont, inte något skamligt. Kärlek är inte bara medlidande och offervillighet, i min värld är kärlek även åtrå och erövring. Om sex är synd, då har någon någonstans tänkt fel.
Slutligen kan jag bara instämma med Fredrik. Gå ur. Blanketter finns att få tag i. Själv gick jag ur Svenska kyrkan och med i Svenska naturskyddsföreningen istället. Föredömligt, om jag får säga det själv.
Fantastiskt välpreciserat! Att gamla stofiler hänger kvar vid sina fördomar är naturligt (om än sorgligt), men det blir otäckt när en så bred rörelse som Svenska kyrkan börjar engagera sig "aktivt mot folks sexuella läggning".
Jag har själv gått ur Svenska kyrkan för ett antal år sedan - och jag uppmuntrar alla jag känner att göra det. Jag har ingen lust att finansiera homofober och jag tycker inte att någon annan ska göra det heller.
Men i realiteten är prästerna inte ute och cyklar. Missförstå mig inte, men deras argument har stöd i Bibeln. Precis på samma sätt som den heliga skriften förespråkar slaveri och kvinnoförtryck, så fördömer den homosexualitet.
Måhända är "kärlek" kristendomens viktigaste budskap. Men säg det till alla de homosexuella som läser om hur prästerna gaddar ihop sig. Om hur deras kärlek borde ogiltigförklaras.
Säg det till kvinnorna som dränkts, bränts och misshandlats i Jesu namn. Som skapats av Herren till mannens behag och som tillskrivits arvssynd och födslosmärtor för att hon törstade efter kunskap.
Säg det till korsriddarnas och kolonialisternas offer. Med våld och blod ska evangeliet om Jesus Kristus spridas till världens hedningar, vare sig de vill eller inte. "Gå med, eller brinn i helvetet."
Ordet "missionärsställning" tycker jag vittnar om hur kristendomen tidigare engagerat sig i "vildarnas" sexuella preferenser.
Ordet "sekt" ligger också nära till hands. Sektmedlemmar tror sig ofta agera i kärlekens namn, detta då de tror sig ha funnit Sanningen med stort S. Egentligen är de duperade av ett karismatiskt ledarsskikt med välpaketerade budskap.
Jag vänder inte andra kinden till och andra behandlar jag just som de förtjänar. Jag vägrar vara foglig. Jag vägrar vara lättmanipulerad.
I min värld är lättjefullt leverne inte något ont, inte något skamligt. Kärlek är inte bara medlidande och offervillighet, i min värld är kärlek även åtrå och erövring. Om sex är synd, då har någon någonstans tänkt fel.
Slutligen kan jag bara instämma med Fredrik. Gå ur. Blanketter finns att få tag i. Själv gick jag ur Svenska kyrkan och med i Svenska naturskyddsföreningen istället. Föredömligt, om jag får säga det själv.
En benvit tresitssoffa
Minns någon den anti-materialistiska filosofin från Fight Club? I slutändan är det sakerna som äger dig, snarare än tvärtom. Det gäller att tänka sig fri från allt krimskrams som vi omger oss med och när denna sinnestämning väl infunnit sig blir nästa steg naturligt: Gör dig av med dina grejer.
Eller, som i Fight Club, spräng din bostad i luften. Aptera laddningarna och ta skydd, din jävel.
Men vem klarar av att leva så avskalat, så renlärigt? Så asketiskt? Inte jag i alla fall. På sistone har jag funderat fram och tillbaka över nästa soffinköp. Så svag är jag, kära läsare.
Jag bor i andra hand och jag räknar med att byta lägenhet åtminstone ett par gånger till innan jag slår till på en bostadsrätt. Därför behöver jag en lättmöblerad soffa som kan tänkas passa in i flera olika typer av vardagsrum. Jag föreställer mig en benvit tresitssoffa med grov textur, väl tilltaget sittdjup och en loungemodul. Sedan borde soffproblemet vara ur världen en bra tid framöver. Oavsett vad som händer.
Men ibland, under sena kvällar som denna, då smyger sig den skoningslösa, smygexistentiella ångesten över mig. Är det friskt att ägna så mycket tankemöda åt en jävla soffa? Borde inte en 26-åring ha vettigare saker att tänka på?
Kanske är det så att jag undermedvetet försöker kompensera bristen på andlighet, avsaknaden av en sansad självbild. Kan man tänka sig mig utan en benvit tresitssoffa, utan det instrument för rekreation som verkligen definierar mig, som sätter pricken över i:et, som kompletterar min persona, som sätter guldkant på min aura?
Eller, som i Fight Club, spräng din bostad i luften. Aptera laddningarna och ta skydd, din jävel.
Men vem klarar av att leva så avskalat, så renlärigt? Så asketiskt? Inte jag i alla fall. På sistone har jag funderat fram och tillbaka över nästa soffinköp. Så svag är jag, kära läsare.
Jag bor i andra hand och jag räknar med att byta lägenhet åtminstone ett par gånger till innan jag slår till på en bostadsrätt. Därför behöver jag en lättmöblerad soffa som kan tänkas passa in i flera olika typer av vardagsrum. Jag föreställer mig en benvit tresitssoffa med grov textur, väl tilltaget sittdjup och en loungemodul. Sedan borde soffproblemet vara ur världen en bra tid framöver. Oavsett vad som händer.
Men ibland, under sena kvällar som denna, då smyger sig den skoningslösa, smygexistentiella ångesten över mig. Är det friskt att ägna så mycket tankemöda åt en jävla soffa? Borde inte en 26-åring ha vettigare saker att tänka på?
Kanske är det så att jag undermedvetet försöker kompensera bristen på andlighet, avsaknaden av en sansad självbild. Kan man tänka sig mig utan en benvit tresitssoffa, utan det instrument för rekreation som verkligen definierar mig, som sätter pricken över i:et, som kompletterar min persona, som sätter guldkant på min aura?
