Mariehamn
Jag och Ellinor sitter på varsin barstol, hon med en white russian och jag med en gin och tonic.
- Sa han något i högtalaren, undrar jag. Vad sa han i högtalaren?
Ur PA-systemets eländiga budgetlådor dånar medryckande turkisk dansmusik.
- Vi håller på att lägga till, tror jag, konstaterar Ellie trevande. Båten stannar in, känner du inte det?
Jag stirrar djupt ner i glaset. Det har varit en lång hård arbetsvecka och jag är trött. Jag var inte alls beredd på någon fyllekryssning, men nu sitter jag här, sömnig på gin och tonic och en kvarting Dooley's som vi snapsat ur plastmuggar i hytten och klockan den är kvart i tre natten mot söndagen.
- Jag tyckte han sa något ställe, fortsätter jag. Gjorde han inte det, den gode kaptenen?
Den gode kaptenen uttalar jag på min mest klingande finlandssvenska, men det blir inte särskilt likt.
Ellie rycker på axlarna och suger förstrött i sig de sista dropparna ur sin drink.
Själv kisar jag mot dansgolvet. Utan linser urskiljer jag bara en enda stor organisk klump där borta, som en jättelik amöba som runnit ut över dansgolvet och som rör sig, fram och tillbaka och hit och dit i allt utom i takt.
- Mariehamn, säger Ellie. Hon pekar över min axel.
Utanför i mörka natten ser jag kobbar med små ljus strödda över dem.
- Mariehamn?
Ellie nickar och skakar förstrött isen i sitt tomma glas samtidigt som hennes blick vandrar bort mot baren.
- Marihamn är väl inte i Finland, utbrister jag teatraliskt och slår ut med armarna så att jag nästan tappar balansen.
Utan att säga något fixerar hon sina stora, lite dimmiga ögon på mig.
- Skulle inte vi till Finland, envisas jag. Var det inte så vi sa?
- Jo, det kanske vi sa, säger Ellie lika sorgset som överraskat. Var är vi nu då?
- Jag tror att vi är i Mariehamn, säger jag.
Jag blundar ett slag för att komma till sans igen och jag kan inte sluta mig till om det är tröttheten eller alkoholen som påverkar mig mest i detta nu.
- Mariehamn är ju inte Finland, säger Ellie och rätar på sig. Hon ser en aning frånvarande ut. Marihamn är ju Åland, säger hon till sg själv.
- Marihamn är Åland, säger jag och pekar med hårt sammanpressade läppar på kobbarna utanför. Vi är i fucking Åland!
Ellie tittar på mig. Som om hon väntade på att jag skulle flippa ur, eller något.
- Gör det något?
Jag ser mig omkring. Dansande människor och turkisk dansmusik. Gin och tonic och utan linser i ett suddigt diskodis.
- Nej, svarar jag och sveper det sista i drinken. Det är väl i sin ordning, antar jag.
- Sa han något i högtalaren, undrar jag. Vad sa han i högtalaren?
Ur PA-systemets eländiga budgetlådor dånar medryckande turkisk dansmusik.
- Vi håller på att lägga till, tror jag, konstaterar Ellie trevande. Båten stannar in, känner du inte det?
Jag stirrar djupt ner i glaset. Det har varit en lång hård arbetsvecka och jag är trött. Jag var inte alls beredd på någon fyllekryssning, men nu sitter jag här, sömnig på gin och tonic och en kvarting Dooley's som vi snapsat ur plastmuggar i hytten och klockan den är kvart i tre natten mot söndagen.
- Jag tyckte han sa något ställe, fortsätter jag. Gjorde han inte det, den gode kaptenen?
Den gode kaptenen uttalar jag på min mest klingande finlandssvenska, men det blir inte särskilt likt.
Ellie rycker på axlarna och suger förstrött i sig de sista dropparna ur sin drink.
Själv kisar jag mot dansgolvet. Utan linser urskiljer jag bara en enda stor organisk klump där borta, som en jättelik amöba som runnit ut över dansgolvet och som rör sig, fram och tillbaka och hit och dit i allt utom i takt.
- Mariehamn, säger Ellie. Hon pekar över min axel.
Utanför i mörka natten ser jag kobbar med små ljus strödda över dem.
- Mariehamn?
Ellie nickar och skakar förstrött isen i sitt tomma glas samtidigt som hennes blick vandrar bort mot baren.
- Marihamn är väl inte i Finland, utbrister jag teatraliskt och slår ut med armarna så att jag nästan tappar balansen.
Utan att säga något fixerar hon sina stora, lite dimmiga ögon på mig.
- Skulle inte vi till Finland, envisas jag. Var det inte så vi sa?
- Jo, det kanske vi sa, säger Ellie lika sorgset som överraskat. Var är vi nu då?
- Jag tror att vi är i Mariehamn, säger jag.
Jag blundar ett slag för att komma till sans igen och jag kan inte sluta mig till om det är tröttheten eller alkoholen som påverkar mig mest i detta nu.
- Mariehamn är ju inte Finland, säger Ellie och rätar på sig. Hon ser en aning frånvarande ut. Marihamn är ju Åland, säger hon till sg själv.
- Marihamn är Åland, säger jag och pekar med hårt sammanpressade läppar på kobbarna utanför. Vi är i fucking Åland!
Ellie tittar på mig. Som om hon väntade på att jag skulle flippa ur, eller något.
- Gör det något?
Jag ser mig omkring. Dansande människor och turkisk dansmusik. Gin och tonic och utan linser i ett suddigt diskodis.
- Nej, svarar jag och sveper det sista i drinken. Det är väl i sin ordning, antar jag.
Bollywood nästa?
Hur man visar sig offentligt är upp till var och en. Men ibland blir det konstigt, i synnerhet när någon som annars värnar stil hamnar så fel.
Jag kan bara instämma med David. Frågan kvarstår faktiskt: Vad tänkte Markus på?
Jag kan bara instämma med David. Frågan kvarstår faktiskt: Vad tänkte Markus på?
Is hell endothermic or exothermic?
The following is supposedly an actual question given on a University
of Washington chemistry mid-term. The answer by one student was so "Profound" that the professor shared it with colleagues, via the Internet, which is, of course, why we now have the pleasure of enjoying it as well.
Bonus Question:
Is Hell exothermic (gives off heat) or endothermic (absorbs heat)?
Most of the students wrote proofs of their beliefs using Boyle's Law (gas cools when it expands and heats when it is compressed) or some variant.
One student, however, wrote the following:
First, we need to know how the mass of Hell is changing in time. So we need to know the rate at which souls are moving into Hell and the rate at which they are leaving. I think that we can safely assume that once a soul gets to Hell, it will not leave. Therefore, no souls are leaving.
As for how many souls are entering Hell, let's look at the different religions that exist in the world today. Most of these religions state that if you are not a member of their religion, you will go to Hell. Since there is more than one of these religions and since people do not belong to more than one religion, we can project that all souls go to Hell.
With birth and death rates as they are, we can expect the number of souls in Hell to increase exponentially. Now, we look at the rate of change of the volume in Hell because Boyle's Law states that in order for the temperature and pressure in Hell to stay the same, the volume of Hell has to expand proportionately as souls are added.
This gives two possibilities:
1. If Hell is expanding at a slower rate than the rate at which souls enter Hell, then the temperature and pressure in Hell will increase until all Hell breaks loose.
2. If Hell is expanding at a rate faster than the increase of souls in Hell, then the temperature and pressure will drop until Hell freezes over.
So which is it?
If we accept the postulate given to me by Teresa during my Freshman
year that, "it will be a cold day in Hell before I sleep with you", and
take into account the fact that I slept with her last night, then
number 2 must be true, and thus I am sure that Hell is exothermic and
has already frozen over.
The corollary of this theory is that since Hell has frozen over, it follows that it is not accepting any more souls and is therefore, extinct......leaving only Heaven, thereby proving the existence of a divine being which explains why, last night, Teresa kept shouting "Oh my God."
This Student recieved the only "A".
Källa: Okänd [Reds. anm.]
of Washington chemistry mid-term. The answer by one student was so "Profound" that the professor shared it with colleagues, via the Internet, which is, of course, why we now have the pleasure of enjoying it as well.
Bonus Question:
Is Hell exothermic (gives off heat) or endothermic (absorbs heat)?
Most of the students wrote proofs of their beliefs using Boyle's Law (gas cools when it expands and heats when it is compressed) or some variant.
One student, however, wrote the following:
First, we need to know how the mass of Hell is changing in time. So we need to know the rate at which souls are moving into Hell and the rate at which they are leaving. I think that we can safely assume that once a soul gets to Hell, it will not leave. Therefore, no souls are leaving.
As for how many souls are entering Hell, let's look at the different religions that exist in the world today. Most of these religions state that if you are not a member of their religion, you will go to Hell. Since there is more than one of these religions and since people do not belong to more than one religion, we can project that all souls go to Hell.
With birth and death rates as they are, we can expect the number of souls in Hell to increase exponentially. Now, we look at the rate of change of the volume in Hell because Boyle's Law states that in order for the temperature and pressure in Hell to stay the same, the volume of Hell has to expand proportionately as souls are added.
This gives two possibilities:
1. If Hell is expanding at a slower rate than the rate at which souls enter Hell, then the temperature and pressure in Hell will increase until all Hell breaks loose.
2. If Hell is expanding at a rate faster than the increase of souls in Hell, then the temperature and pressure will drop until Hell freezes over.
So which is it?
If we accept the postulate given to me by Teresa during my Freshman
year that, "it will be a cold day in Hell before I sleep with you", and
take into account the fact that I slept with her last night, then
number 2 must be true, and thus I am sure that Hell is exothermic and
has already frozen over.
The corollary of this theory is that since Hell has frozen over, it follows that it is not accepting any more souls and is therefore, extinct......leaving only Heaven, thereby proving the existence of a divine being which explains why, last night, Teresa kept shouting "Oh my God."
This Student recieved the only "A".
Källa: Okänd [Reds. anm.]
Morrissey förhörd av FBI
FBI och brittisk underrättelsetjänst har förhört sångaren Morrisey, skriver DN i dag. Han har nämligen riktat offentlig kritik mot Bush och Blair. Moz kontrar med att iskallt konstatera att USA och UK inte kvalificerar sig som demokratier.
Inte för att jag saknar sjuttiotalets politiska musikrörelse. Progg och punk i all ära, men politik gör sällan musik bättre. Men däremot hyllar jag dem som gör bra musik samtidigt som de faktiskt står för något. Som Morrissey.
Den 2 april 2006 uppträder Morrissey på Hovet i Stockholm. Jag kommer att vara där.
Inte för att jag saknar sjuttiotalets politiska musikrörelse. Progg och punk i all ära, men politik gör sällan musik bättre. Men däremot hyllar jag dem som gör bra musik samtidigt som de faktiskt står för något. Som Morrissey.
Den 2 april 2006 uppträder Morrissey på Hovet i Stockholm. Jag kommer att vara där.
XOXO
Törstande efter glossiga reportage köpte jag senast XOXO, "Det nya livstilsmagasinet för honom och henne". Och gud så lurad jag blev.
Pinsamheterna börjar redan på ledarsidan där c-kändisen Denize Lopez skriver en text om hur tufft det är att vara ledare. Ändå är det hon själv som skrivit nästan varenda artikel i numret. Vem är det hon leder - sig själv? Kan tänka mig att det är tufft, särskilt när skrivandet rakt igenom är så uselt.
För skrivandet spretar åt alla håll. Nu erkänner hon förvisso att hon saknar relevant utbildning - men egentligen tycker hon att hennes erfarenhet från musikbranschen borde räcka! Och hon är faktiskt artist i första hand, proklamerar hon. Jag bara undrar vad hon i så fall hoppas uppnå med XOXO. Om hon nu själv äger insikten om att hon inte är mycket till vare sig redaktör eller skribent, varför tar hon sig själv inte på så pass mycket allvar och ägnar sig åt artisteriet istället.
För det andra undrar man vad AD:n sysslat med. Fulare uppslag får man leta efter. Till och med ekonomerna på Mittuniversitet brukade själva kunna rodda ihop snyggare magasin - och det säger inte lite det! Alltihop ser ut som hämtat ur det där SverigeHäftet med rabattkuponger som brukar hamna i brevlådan då och då.
Galet. Kan man reklamera ett magasin för 29 kronor?
Pinsamheterna börjar redan på ledarsidan där c-kändisen Denize Lopez skriver en text om hur tufft det är att vara ledare. Ändå är det hon själv som skrivit nästan varenda artikel i numret. Vem är det hon leder - sig själv? Kan tänka mig att det är tufft, särskilt när skrivandet rakt igenom är så uselt.
För skrivandet spretar åt alla håll. Nu erkänner hon förvisso att hon saknar relevant utbildning - men egentligen tycker hon att hennes erfarenhet från musikbranschen borde räcka! Och hon är faktiskt artist i första hand, proklamerar hon. Jag bara undrar vad hon i så fall hoppas uppnå med XOXO. Om hon nu själv äger insikten om att hon inte är mycket till vare sig redaktör eller skribent, varför tar hon sig själv inte på så pass mycket allvar och ägnar sig åt artisteriet istället.
För det andra undrar man vad AD:n sysslat med. Fulare uppslag får man leta efter. Till och med ekonomerna på Mittuniversitet brukade själva kunna rodda ihop snyggare magasin - och det säger inte lite det! Alltihop ser ut som hämtat ur det där SverigeHäftet med rabattkuponger som brukar hamna i brevlådan då och då.
Galet. Kan man reklamera ett magasin för 29 kronor?
Mota traditionalisterna i grinden!
Den klassiska kampen mellan arbetstagare och arbetsgivare är förlegad. Istället ser jag en politisk karta där liberaler ställs mot "traditionalister". Bland traditionalisterna återfinns kommunister och nationalister, religiösa fundamentalister och globaliseringsmotståndare, konservativa och socialister som vill värna storstaten, monopol och fackliga maktstrukturer. Det börjar bli dags att någon motar dem i grinden innan det är för sent.
Den politiska kartan håller på att ritas om – och det mitt framför våra ögon. Men, är vi verkligen mogna att släppa tag om inbillningen att det politiska livet blott är ett uttryck för kampen mellan arbetstagare och arbetsgivare?
Aldrig har kombattanterna "bara" önskat det som rättmätigt tillhör dem. Nej, bägge parter vill kapitalisera på sin motståndare så långt det är möjligt. Det är kampen mellan arbetstagare och arbetsgivare ligger som till grund för såväl arbetsliv som näringsliv – något som traditionellt gett stora genomslag i svensk politik. Enligt mig är det här ett omodernt sätt att forma Sverige på.
Över hela Europa blev effekten paradoxal. Alla fick det å ena sidan välfärdsmässigt väsentligt bättre. Men somliga fick det bättre än andra. Mycket bättre. Ändå frodades alkoholism, avundsjuka och översitteri. Och däri det absurda i hela utvecklingen (och delvis också i det mänskliga tillståndet) – en enskild individ kan få det bättre, men om människorna runt omkring får det väsentligt mycket bättre då upplever individen sin tillvaro som sämre än innan.
Dramat är egentligen en av de allra äldsta arketyperna för ett klassiskt skådespel. De rika mot de fattiga, ett tema som genomsyrar mänsklighetens hela historia.
Sverige kommer alltid att behöva en levande avtalsrörelse, visst. Och det har varit helt naturligt att svensk politik fram till i dag styrts av sandlådekampen mellan socialistiska maktstrukturer och kapitalistiska system. Men när den ena så starkt beror av konditionen hos den andra, då sätts de marknadsekonomiska villkoren ur spel. Det handlar inte om att äta eller ätas, i alla fall inte på sikt. På sikt handlar det om att samexistera.
Det är ett annat Sverige i dag. Världen är på väg åt helvete och allt vi gör är att bekämpa varandra för att få det lite bättre än grannen i huset bredvid. Visst skulle vi kunna "besegra" vår värld. Till slut skulle skövlingarna av regnskog få återverkningar på syretillförseln. Gaser skulle störa balansen i atmosfären. Ultraviolett strålning på naken hud. Smältande polarisar. Naturkatastrofer. Vi är redan på god väg.
De mäktiga traditionalisterna
Istället ser jag en politisk karta där liberaler ställs mot traditionalister. Jag tror att en sådan polarisering skulle tydliggöra världspolitiken på ett fundamentalt sätt. Som liberal vill jag tydligt definiera de som vill begränsa min frihet, hotar min integritet eller som förgiftar den luft jag andas.
För tro inte att traditionalisterna är en obetydlig grupp utan inflytande. I det traditionalistiska lägret hamnar konservativa krafter sida vid sida med de socialister som vill värna storstaten, monopol och fackliga maktstrukturer. Kommunister hamnar sida vid sida med nationalister. Religiösa fundamentalister hamnar sida vid sida med globaliseringsmotståndare.
För västvärlden handlar det inte längre om en kamp mellan rika och fattiga, mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kampen står mellan oss som ogillar Bush lika mycket som Usama bin Laden, som ogillar miljöfarliga storföretag lika mycket som 1:a maj-demonstrationer, som ogillar Livets Ord lika mycket som Attac, som ogillar KPLM(r) lika mycket som Sverigedemokrater.
Traditionalisterna har mycket inflytande och de vinner ny mark varje dag. Jag vill mota dem i grinden. Vad vill du?
Den politiska kartan håller på att ritas om – och det mitt framför våra ögon. Men, är vi verkligen mogna att släppa tag om inbillningen att det politiska livet blott är ett uttryck för kampen mellan arbetstagare och arbetsgivare?
Arbetstagarna vs. arbetgivarna
Klyftan mellan arbetstagare och arbetsgivare sitter djupt rotad i den svenska folksjälen. Avtalsrörelsen är hätsk. Det hela kan liknas vid en kapprustning; den som lägger ner sina vapen får inte nåd utan bara en sämre förhandlingsposition. Arbetstagarnas organisationer är numerärt starka, arbetsgivarna äger produktionsmedlen. Den ena kan rimligtvis inte existera utan den andra, men kampen har blivit deras enda sätt att förhålla sig till varandra.Aldrig har kombattanterna "bara" önskat det som rättmätigt tillhör dem. Nej, bägge parter vill kapitalisera på sin motståndare så långt det är möjligt. Det är kampen mellan arbetstagare och arbetsgivare ligger som till grund för såväl arbetsliv som näringsliv – något som traditionellt gett stora genomslag i svensk politik. Enligt mig är det här ett omodernt sätt att forma Sverige på.
Post Industrial Trauma
Vi svenskar har i likhet med övriga Europa ännu inte kommit över industrialiseringen. Vi är fortfarande traumatiserade. I årtusenden hade vi lärt oss acceptera att vissa var rika och vissa var fattiga och att detta berodde enbart på guds godtycke och vilket blod som råkade flyta i dina ådror. Så ändrades plötsligt förutsättningarna och plötsligt premierades andra mänskliga kvaliteter som kreativitet, driftighet och mod. Över hela Europa blev effekten paradoxal. Alla fick det å ena sidan välfärdsmässigt väsentligt bättre. Men somliga fick det bättre än andra. Mycket bättre. Ändå frodades alkoholism, avundsjuka och översitteri. Och däri det absurda i hela utvecklingen (och delvis också i det mänskliga tillståndet) – en enskild individ kan få det bättre, men om människorna runt omkring får det väsentligt mycket bättre då upplever individen sin tillvaro som sämre än innan.
Avundsjukans orimliga relativitet
Vi har en situation där det de fackliga krafterna klagar på hur dåligt de har det och hur de som har det bättre orättfärdigt roffat åt sig. Omvänt klagar näringslivets företrädare på att de jämnt straffas för att de skapar bättre förutsättningar för alla. Som det ser ut skulle resonemanget lika gärna kunna överföras på de motsättningar som finns mellan socialdemokratin och framförallt moderaterna.Dramat är egentligen en av de allra äldsta arketyperna för ett klassiskt skådespel. De rika mot de fattiga, ett tema som genomsyrar mänsklighetens hela historia.
Sverige kommer alltid att behöva en levande avtalsrörelse, visst. Och det har varit helt naturligt att svensk politik fram till i dag styrts av sandlådekampen mellan socialistiska maktstrukturer och kapitalistiska system. Men när den ena så starkt beror av konditionen hos den andra, då sätts de marknadsekonomiska villkoren ur spel. Det handlar inte om att äta eller ätas, i alla fall inte på sikt. På sikt handlar det om att samexistera.
Samexistens
Att samexistera har inget med solidaritet att göra. Det har heller inget att göra med en idé om någon sorts moraliskt rätt eller fel. Det handlar om sustainability, om att arbeta långsiktigt, om att se the big picture. I dag präglas mycket i svenskt närings- och arbetsliv av kortsiktighet. För att inte tala om politiken! Det är ett annat Sverige i dag. Världen är på väg åt helvete och allt vi gör är att bekämpa varandra för att få det lite bättre än grannen i huset bredvid. Visst skulle vi kunna "besegra" vår värld. Till slut skulle skövlingarna av regnskog få återverkningar på syretillförseln. Gaser skulle störa balansen i atmosfären. Ultraviolett strålning på naken hud. Smältande polarisar. Naturkatastrofer. Vi är redan på god väg.
De mäktiga traditionalisterna
Istället ser jag en politisk karta där liberaler ställs mot traditionalister. Jag tror att en sådan polarisering skulle tydliggöra världspolitiken på ett fundamentalt sätt. Som liberal vill jag tydligt definiera de som vill begränsa min frihet, hotar min integritet eller som förgiftar den luft jag andas.
För tro inte att traditionalisterna är en obetydlig grupp utan inflytande. I det traditionalistiska lägret hamnar konservativa krafter sida vid sida med de socialister som vill värna storstaten, monopol och fackliga maktstrukturer. Kommunister hamnar sida vid sida med nationalister. Religiösa fundamentalister hamnar sida vid sida med globaliseringsmotståndare.
För västvärlden handlar det inte längre om en kamp mellan rika och fattiga, mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kampen står mellan oss som ogillar Bush lika mycket som Usama bin Laden, som ogillar miljöfarliga storföretag lika mycket som 1:a maj-demonstrationer, som ogillar Livets Ord lika mycket som Attac, som ogillar KPLM(r) lika mycket som Sverigedemokrater.
Traditionalisterna har mycket inflytande och de vinner ny mark varje dag. Jag vill mota dem i grinden. Vad vill du?
Motivation slår klass... yeah, right!
Jag arbetar på en PR-byrå. Ända sedan jag år 2000 gav mig i kast med Informations- och PR-programmet har en PR-byrå varit målet. Och nu är jag äntligen där. Storverkens tid har kommit. Men vart var jag när smart-pillren delades ut?
Inte för att jag trodde att PR skulle vara en baggis, men inte heller trodde jag att jag skulle vara särskilt bortkommen. Tvärtom. Jag kan ju skriva. Vet vad en pitch är och så där. Kan hålla ett fyrtio minuters föredrag om svårigheterna bakom en framgångsrik publiksegmentering. Fuck, fem års studier för att bli PR-konsult borde ge mig en edge.
"Remember your training, Luke," viskar en Obi Wan Kenobi-röst i bakhuvudet (Alec Guiness, inte Ewan McGregor).
I helsike heller. Jag kan ingenting. Jag jobbar med människor som är tre fyra gånger smartare än mig. Det är en hård insikt att komma till. Viss tröst finns i att talangen kanske smittar av sig på mig nu när jag omger mig med så duktiga människor. Egentligen förstår jag inte varför jag låter mig överraskas. Allt är ju relativt, vem har inte hävdat det i åratal om inte jag? Hur bra du är står i direkt korrelation till vem du benchmarkar emot, konstigare än så är det inte.
Ändå hade jag hoppats på att efter en månad vara det nya stjärnskottet på PR-himlen. The golden boy of public relations, typ. Sanningen är att jag befinner mig närmare det där blåbäret i reklamen som på sin nya arbetsplats blir ertappad med någon annans kaffemugg.
I ett ögonblick fantiserade jag om att kunna lira på samma spelplan om jag bara försökte hårt nog. Men att vara uppe på tå och samtidigt lika drivande som mina kollegor är en heltidssysselsättning. De har full koll på allt de behöver ha koll på, de är socialt fullkomliga, positiva och allmänt vettiga.
Så sakteliga har jag börjat inse att det enda sättet för mig att bli en bra konsult är att varje dag bli lite bättre än vad jag var dagen dessförinnan. För mina kolleger bara växer i kunnande och färdighet varje dag. Det är bara att hoppa på tåget och hoppas att jag är klok nog att lära mig ett och annat jag också.
There's no such thing as a free lunch.
Inte för att jag trodde att PR skulle vara en baggis, men inte heller trodde jag att jag skulle vara särskilt bortkommen. Tvärtom. Jag kan ju skriva. Vet vad en pitch är och så där. Kan hålla ett fyrtio minuters föredrag om svårigheterna bakom en framgångsrik publiksegmentering. Fuck, fem års studier för att bli PR-konsult borde ge mig en edge.
"Remember your training, Luke," viskar en Obi Wan Kenobi-röst i bakhuvudet (Alec Guiness, inte Ewan McGregor).
I helsike heller. Jag kan ingenting. Jag jobbar med människor som är tre fyra gånger smartare än mig. Det är en hård insikt att komma till. Viss tröst finns i att talangen kanske smittar av sig på mig nu när jag omger mig med så duktiga människor. Egentligen förstår jag inte varför jag låter mig överraskas. Allt är ju relativt, vem har inte hävdat det i åratal om inte jag? Hur bra du är står i direkt korrelation till vem du benchmarkar emot, konstigare än så är det inte.
Ändå hade jag hoppats på att efter en månad vara det nya stjärnskottet på PR-himlen. The golden boy of public relations, typ. Sanningen är att jag befinner mig närmare det där blåbäret i reklamen som på sin nya arbetsplats blir ertappad med någon annans kaffemugg.
I ett ögonblick fantiserade jag om att kunna lira på samma spelplan om jag bara försökte hårt nog. Men att vara uppe på tå och samtidigt lika drivande som mina kollegor är en heltidssysselsättning. De har full koll på allt de behöver ha koll på, de är socialt fullkomliga, positiva och allmänt vettiga.
Så sakteliga har jag börjat inse att det enda sättet för mig att bli en bra konsult är att varje dag bli lite bättre än vad jag var dagen dessförinnan. För mina kolleger bara växer i kunnande och färdighet varje dag. Det är bara att hoppa på tåget och hoppas att jag är klok nog att lära mig ett och annat jag också.
There's no such thing as a free lunch.
Den passionerade prylbögens önskelista
Veckans stuff-frenzy. Saker som man bara vill ha. Prylar man inte kan leva utan. "Mer vill ha mer, och Fan vill ha fler, för i Helvetet ryms det många."
Boblbe.e-ryggsäck
Jag har redan krossat ett par glasögon när jag tappat balansen i tunnelbanevagnen och råkat stöta ryggsäcken mot vagnsdörren. Och det är alltid ett problem att få laptopen att samsas med blöta gymkläder. Visst vore det snyggt med en axelremsväska från Tommy Hilfigher istället. Men jag vet inte jag, det är något förtrollande över Boblbe.e-ryggisarna...
Philippi klockförvaring
Bara så onödigt. Men man är inte prylbög för inte. Hm, vilken klocka ska jag ha idag då?
aXbo väckarklocka
Sätt på dig armbandet och gå och lägg dig. Armbandet kommunicerar trådlöst med väckarklockan som känner av din sömnrytm. När det börjar närma sig uppstigning väcker den dig i precis rätt fas av sömncykeln (inom ett 30 minuters intervall så att du inte försover dig). Genialiskt. Me want it, me want it bad.
Ankar
Cashmere-tröjor är dyra. Och det är svårt att se skillnad på en tröja i cashmere och en stickad i den lite billigare merrino-ullen. Men grejen är att jag vet att det är en cashmere-tröja! Och så gillar jag Ankars koncept; två modeller, massvis med färger - som dessutom skiftas efter säsong. Coolt.
Philips EnergyLight
Kalla mig naiv. Kalla mig infantil. Men jag tror stenhårt på det här. Vem har inte känt effekten av att komma ut en riktigt ljus vinterdag? Jag tror att den här lampan skulle tillföra mycket mer livskvalitet i förhållande till hur mycket pengar den kostar. För visst är det en dyr skrivbordslampa. Men kanske är det ett billigt lyckopiller?
SonyEricsson K600i
Jag har tröttnat på min Z600. Den är för klumpig att ha i fickan. Dessutom är jag trött på vikbara mobiler, det är bara bökigt. Nu vill jag istället ha den här lilla godbiten. Om jag bara kunde få jobbet att betala...
Boblbe.e-ryggsäck
Jag har redan krossat ett par glasögon när jag tappat balansen i tunnelbanevagnen och råkat stöta ryggsäcken mot vagnsdörren. Och det är alltid ett problem att få laptopen att samsas med blöta gymkläder. Visst vore det snyggt med en axelremsväska från Tommy Hilfigher istället. Men jag vet inte jag, det är något förtrollande över Boblbe.e-ryggisarna...
Philippi klockförvaring
Bara så onödigt. Men man är inte prylbög för inte. Hm, vilken klocka ska jag ha idag då?
aXbo väckarklocka
Sätt på dig armbandet och gå och lägg dig. Armbandet kommunicerar trådlöst med väckarklockan som känner av din sömnrytm. När det börjar närma sig uppstigning väcker den dig i precis rätt fas av sömncykeln (inom ett 30 minuters intervall så att du inte försover dig). Genialiskt. Me want it, me want it bad.
Ankar
Cashmere-tröjor är dyra. Och det är svårt att se skillnad på en tröja i cashmere och en stickad i den lite billigare merrino-ullen. Men grejen är att jag vet att det är en cashmere-tröja! Och så gillar jag Ankars koncept; två modeller, massvis med färger - som dessutom skiftas efter säsong. Coolt.
Philips EnergyLight
Kalla mig naiv. Kalla mig infantil. Men jag tror stenhårt på det här. Vem har inte känt effekten av att komma ut en riktigt ljus vinterdag? Jag tror att den här lampan skulle tillföra mycket mer livskvalitet i förhållande till hur mycket pengar den kostar. För visst är det en dyr skrivbordslampa. Men kanske är det ett billigt lyckopiller?
SonyEricsson K600i
Jag har tröttnat på min Z600. Den är för klumpig att ha i fickan. Dessutom är jag trött på vikbara mobiler, det är bara bökigt. Nu vill jag istället ha den här lilla godbiten. Om jag bara kunde få jobbet att betala...
