Innebandyns oskuld
I Sverige är det sällan långt till en innebandymatch. Matcher verkar spelas överallt där det finns idrottshallar. Från de allra lägsta korpdivisionerna till elitseriens finrum, överallt smäller det i sarger och klubbor. Få sporter har lyckats breda ut sig lika brett som just innebandyn. Ändå rackar många ner på sporten. Jag undrar, varför?
Jag har som så många andra lagsport i blodet. Sedan barnsben har jag tillbringat vinterhelgernas ljusa timmar i idrottshallar av alla de slag, antingen jag har spelat själv, coachat eller njutit från läktaren. Jag gillar atmosfären - inte för att den är så speciell, utan bara för att den blivit en del av mitt förflutna. I skrivande stund sitter jag på läktaren med min laptop i knäet och bara existerar till tonerna av en innebandymatch i damernas division två.
Men trots sportens utbredning åtnjuter den inte samma respekt som andra sporter. Många vägrar ta den på allvar.
Men trots sportens utbredning åtnjuter den inte samma respekt som andra sporter. Många vägrar ta den på allvar.
Anti-innebandy-mentaliteten
I Sverige finns det en ingrodd snobbism som jag aldrig kan komma tillrätta med. Innebandyn döms ut efter noter, gång efter annan. ?Innebandyn kan aldrig bli en tv-sport?, ?Sporten har inget internationellt fotfäste?, eller allra vanligast: ?Plastbandy är mesigt och hör hemma i Korpen?. Tråkiga vibbar, onekligen.
I Sverige finns det en ingrodd snobbism som jag aldrig kan komma tillrätta med. Innebandyn döms ut efter noter, gång efter annan. ?Innebandyn kan aldrig bli en tv-sport?, ?Sporten har inget internationellt fotfäste?, eller allra vanligast: ?Plastbandy är mesigt och hör hemma i Korpen?. Tråkiga vibbar, onekligen.
Ändå söker sig unga killar och tjejer till sporten, trots små chanser att bli proffs och tjäna stora pengar utomlands, trots små chanser att bli berömd och få priser på idrottsgalor.
Ändå söker sig ungdomarna en masse till sporten. Med andra ord måste idrotten ha något annat att erbjuda. Jag tror att detta ?något? inte är något mer mystiskt än vanlig spelglädje, en glädje så oskuldsfull och enkel men som på senare tid blivit ohyggligt sällsynt.
Ändå söker sig ungdomarna en masse till sporten. Med andra ord måste idrotten ha något annat att erbjuda. Jag tror att detta ?något? inte är något mer mystiskt än vanlig spelglädje, en glädje så oskuldsfull och enkel men som på senare tid blivit ohyggligt sällsynt.
Innebandyns oskuld
Jag vet vad jag talar om. Den dagen jag började skippa hockeyträningar för att spela nattcuper i innebandy var det bara att inse fakta: Livet är för kort för att inte leka idrott. Jag var som absolut bäst när skridskorna hamnade på hyllan och kärleken till hockeyn kommer alltid att finnas där. Men jag har aldrig ångrat beslutet.
De minnen jag har av prestationer på innebandyplanen kommer inte ens i närheten av de jag har i hockeyn. Inom innebandyn hade jag dessutom varit med från början, tränarna var unga och det var häftigt att få vara med i utvecklingens tidiga skeden. Vi hade kul och vi trixade och vi skrattade åt alla fotbollskillar som kutade längs sargerna med en hand på klubban.
(Däremot slutade vi skratta den dagen då vi insåg att fotbollskillarnas man-man-spel kommit för att stanna, men det är en annan historia.)
Tekniken på första parkett
I innebandyn finns en fantastisk lekfullhet. Bollkonstnärer som J.O. Waldner och Zlatan finns i alla sporter, men i innebandy kan du få se fantastiskt tekniska nummer. Titta bara på kidsen med deras zorro-finter eller förundras över att se en tioårig grabb i en enda rörelse trampa runt och skjuta ett hockeyskott upp i nättaket. Kidsen borde inte ens ha den motoriken.
Jag vet vad jag talar om. Den dagen jag började skippa hockeyträningar för att spela nattcuper i innebandy var det bara att inse fakta: Livet är för kort för att inte leka idrott. Jag var som absolut bäst när skridskorna hamnade på hyllan och kärleken till hockeyn kommer alltid att finnas där. Men jag har aldrig ångrat beslutet.
De minnen jag har av prestationer på innebandyplanen kommer inte ens i närheten av de jag har i hockeyn. Inom innebandyn hade jag dessutom varit med från början, tränarna var unga och det var häftigt att få vara med i utvecklingens tidiga skeden. Vi hade kul och vi trixade och vi skrattade åt alla fotbollskillar som kutade längs sargerna med en hand på klubban.
(Däremot slutade vi skratta den dagen då vi insåg att fotbollskillarnas man-man-spel kommit för att stanna, men det är en annan historia.)
Tekniken på första parkett
I innebandyn finns en fantastisk lekfullhet. Bollkonstnärer som J.O. Waldner och Zlatan finns i alla sporter, men i innebandy kan du få se fantastiskt tekniska nummer. Titta bara på kidsen med deras zorro-finter eller förundras över att se en tioårig grabb i en enda rörelse trampa runt och skjuta ett hockeyskott upp i nättaket. Kidsen borde inte ens ha den motoriken.
Innebandyklubborna ger en otrolig bollkontroll och inbjuder helt enkelt till joxande. Allt fler upptäcker hur lätt det är att ladda den vita lilla bollen med magi. Fotboll i all ära, men ett par fötter kan aldrig mäta sig med ett par handleder i fråga om känsla. För att inte tala om jämförelsen med den tunga hockeypucken eller handbollen som ju nästan måste klistras fast i handen.
Innebandyklubban är idag mer än bara en plastbit. Den dagen Jolly lanserade sin Jolly Light gick innebandyn från att vara en parantes till att bli en tour de force.
Innebandyklubban är idag mer än bara en plastbit. Den dagen Jolly lanserade sin Jolly Light gick innebandyn från att vara en parantes till att bli en tour de force.
Vem har hört talas om "innebandyföräldrar"?
Föräldragenerationen ägnade sig åt lagsporter som fotboll, ishockey och handboll ? innebandy var ju bara något de fuskade med på sidan om med jobbarkompisarna. klart att sonen eller dotterns satsning på innebandy får konsekvenser. En proffskarriär i innebandy ger inte fotbollsfarsan samma bragging-rights. Hockeymorsan får släppa drömmarna om ett soldränkt tegelhus i Spanien.Utan egna krossade elitdrömmar att belasta sina barn med blev innebandyförldrar ofta ett sorts icke-väsen. De som väl engagerade sig med Binglotter och fikaförsäljning var bara glada att deras ungar rörde på sig och hade roligt. Deras ungar hade lika gärna kunnat ägna sig åt spökboll. För vad skulle en vuxen ha kunnat säga?
Vi screenade, spelade med point och target, zonspel där vi styrspelade bollarna in mot mitten istället för ut mot kanterna. Vi klev på med två man ute vid sargen. Ibland sket vi helt i att båga och i att möta boll. Vad fan skulle fotbolls- eller hockeyfarsorna någonsin ha kunnat lära oss?
"Rör inte min spelglädje"
Spännande nog börjar en ny generation innebandyspelare ta över a-lagsscenen, spelare som redan vid barnsben började med innebandy, oskadade av både hockey och fotboll. De är tekniska, snabba och spelkloka små innebandymaskiner. Det är spännande!
Nu hoppas jag bara verkligen, verkligen, verkligen att min egen generation går in på coachsidan med glädje och lekfullhet och inte på ett sätt som berövar innebandyn på den oskuld som vi själva uppskattade så.
Snyggliberal fast food: En hyllning till Neo
Det lyser en ny tidskrift på tidningshimlen, Neo.
Rent generellt förvånas jag dagligen över hur många medier som finns i vårt avlånga lilla land, trots att vi inte är så många människor relativt sett. Men jag klagar inte, tvärtom. Jag älskar printmedia. Mångfalden av dagspress, affärspress, branschpress, tidskrifter och magasin är för mig rena himmelriket. För mig är prassliga nyheter och glossiga plocksidor en sorts litterär fast food.
Jag tillhör den där skaran av människor som gärna lägger 89 kr på The Genius Issue av Esquire, trots att jag vet att jag har det så dåligt ställt att jag får dra på mig ett par trasiga strumpor emellanåt.
Nu ligger väl inte politiska tidskrifter högst upp på önskelistan, men å andra sidan har inte utbudet av tidskrifter från rätt sida av blockgränsen svämmat över direkt. Men nu finns alltså Neo, en liberal tidsskrift som verkar vara välbalanserad; annars är det lätt hänt att politiska skrifter gärna skenar i sin antagonism på bekostnad av sakligheten.
Men Neos programförklaring slår an en sträng hos mig. Och allra viktigast: Aldrig förr har jag sett en skrift med politiskt innehåll så snyggt formgiven! Någon kanske skrattar åt detta, men faktsikt spår jag att just paketering kommer att bli otroligt viktigt för framtida medier.
Ett snyggt magasin är halva njutningen. Så forza, Neo! Jag är med på tåget.
Rent generellt förvånas jag dagligen över hur många medier som finns i vårt avlånga lilla land, trots att vi inte är så många människor relativt sett. Men jag klagar inte, tvärtom. Jag älskar printmedia. Mångfalden av dagspress, affärspress, branschpress, tidskrifter och magasin är för mig rena himmelriket. För mig är prassliga nyheter och glossiga plocksidor en sorts litterär fast food.
Jag tillhör den där skaran av människor som gärna lägger 89 kr på The Genius Issue av Esquire, trots att jag vet att jag har det så dåligt ställt att jag får dra på mig ett par trasiga strumpor emellanåt.
Nu ligger väl inte politiska tidskrifter högst upp på önskelistan, men å andra sidan har inte utbudet av tidskrifter från rätt sida av blockgränsen svämmat över direkt. Men nu finns alltså Neo, en liberal tidsskrift som verkar vara välbalanserad; annars är det lätt hänt att politiska skrifter gärna skenar i sin antagonism på bekostnad av sakligheten.
Men Neos programförklaring slår an en sträng hos mig. Och allra viktigast: Aldrig förr har jag sett en skrift med politiskt innehåll så snyggt formgiven! Någon kanske skrattar åt detta, men faktsikt spår jag att just paketering kommer att bli otroligt viktigt för framtida medier.
Ett snyggt magasin är halva njutningen. Så forza, Neo! Jag är med på tåget.
Sture Allén, Tarras-Wahlberg, en baddräktskung och Fröken Sverige: Aprilskämt i Januari?
Märkligt. Är det här någon form av skämt? Sture Allén och Tarras-Wahlberg hjälper baddräktskung att blåsa liv i Fröken Sverige-tävlingen. Något måste ha slagit slint. Läs mer.
Musiksvepet
Jag har alltid gillat Kanye West, mannen med det märkliga uttalet på förnamnet. Möjligen skulle han inte dö av lite medieträning, möjligen är hans ego en smula för stort. Men det spelar ingen roll, jag gillar hans musik.
Det är kanske så enkelt att talang inte alltid tillfaller dem som förtjänar den (läs: Russel Crowe, skitstövel tydligen, men ohyggligt talangfull).
Nu har kritikerna visserligen inte hoppat jämfota av glädje över Wests nya album, men jag håller i så fall inte med dem. Och videon till Gold Digger är dessutom riktigt snygg.
Snygga videor är annars inte helt enkelt för rapparna. Kanye Wests infernovideo Jesus Walks var ju lika spännande på sin tid som Pharrells "stå-på-gatan-och-sjunga-när-det-brinner"-video med Gwen "Will never do a better album than Tragic Kingdom" Stefani.
(Kunde hon inte ha fått någon ytterligare textrad att sjunga i den där sången?)
Jag är heller inte imponerad av alla videos i slow-mo med Jay Z, 50 Cent, P Diddy (och så vidare), där baklastade bimbos åmar sig över pimpade skrytpellar med dålig smak.
Ska man shaka och kränga på sexanspelningar så tycker jag att Beyonce är den enda som håller måttet. Rosa Pantern-videon Check on it är snygg. Shakira var till en början något på spåret, men hennes intensiva bröstskakningar i den senaste lervällingsvideon kändes desperata.
Apropå dansanta damer:
Frontladyn Nicole Scherzinger i Pussycat Dolls är visst från Hawaii och hon spenderade en del tid i LA i jakt på det där stora genombrottet. Det verkar som om hon fått det... Jag läste att hon internt i branschen beskrivs som ett triple threat; "she can sing, dance AND act".
Dontcha och Stickwitu har du förstås sett och hört, men kanske har du missat Buttons och Sway?
Om vi ska snacka smal musik vill jag tipsa om Magnetic Fields, en i Sverige okänd engelsk singer-songwriter som är lite Nick Cave möter Soft Cell hemma i studion hos Fun Lovin' Criminals. Lyssna på Evil Twin.
Just nu håller jag ett särskilt öga på Tiger Lou, Hello Saferide och Anna Ternheim. Och vankar omkring och småsaknar Björk litegrann.
Och apropå Anna Ternheim: Vilken cool cover på Shoreline, coolaste covern sedan White Stripes Jolene och Seven nation army!
Det är kanske så enkelt att talang inte alltid tillfaller dem som förtjänar den (läs: Russel Crowe, skitstövel tydligen, men ohyggligt talangfull).
Nu har kritikerna visserligen inte hoppat jämfota av glädje över Wests nya album, men jag håller i så fall inte med dem. Och videon till Gold Digger är dessutom riktigt snygg.
Snygga videor är annars inte helt enkelt för rapparna. Kanye Wests infernovideo Jesus Walks var ju lika spännande på sin tid som Pharrells "stå-på-gatan-och-sjunga-när-det-brinner"-video med Gwen "Will never do a better album than Tragic Kingdom" Stefani.
(Kunde hon inte ha fått någon ytterligare textrad att sjunga i den där sången?)
Jag är heller inte imponerad av alla videos i slow-mo med Jay Z, 50 Cent, P Diddy (och så vidare), där baklastade bimbos åmar sig över pimpade skrytpellar med dålig smak.
Ska man shaka och kränga på sexanspelningar så tycker jag att Beyonce är den enda som håller måttet. Rosa Pantern-videon Check on it är snygg. Shakira var till en början något på spåret, men hennes intensiva bröstskakningar i den senaste lervällingsvideon kändes desperata.
Apropå dansanta damer:
Frontladyn Nicole Scherzinger i Pussycat Dolls är visst från Hawaii och hon spenderade en del tid i LA i jakt på det där stora genombrottet. Det verkar som om hon fått det... Jag läste att hon internt i branschen beskrivs som ett triple threat; "she can sing, dance AND act".
Dontcha och Stickwitu har du förstås sett och hört, men kanske har du missat Buttons och Sway?
Om vi ska snacka smal musik vill jag tipsa om Magnetic Fields, en i Sverige okänd engelsk singer-songwriter som är lite Nick Cave möter Soft Cell hemma i studion hos Fun Lovin' Criminals. Lyssna på Evil Twin.
Just nu håller jag ett särskilt öga på Tiger Lou, Hello Saferide och Anna Ternheim. Och vankar omkring och småsaknar Björk litegrann.
Och apropå Anna Ternheim: Vilken cool cover på Shoreline, coolaste covern sedan White Stripes Jolene och Seven nation army!
Sexspalten i Esquire
Stacey Grenrock Woods skriver sexspalten i Esquire. Det hela andas av Sex in the city, fast roligare, elakare och framför allt - mer skruvat.
Jag (som i min enfald räknat in i mig själv i de luttrades skara) höll på att garva mig av stolen när jag läste följande skämt:
- How many Japanese guys does it take to change a lightbulb?
- No idea.
- 20. 20 to come on some girl's face while a tiny temperature-sensitive robot changes the lightbulb.
För att inte tala om hennes dekadenta utlägg kring paradoxen "a surplus of poles and a shortage of holes", samt förstås den oförglömliga glidmedelsexposén bland varumärken som Boy Butter och Stroke 29.
Inte sedan jag uppptäckte att Tyler Brûlé (journalist, programledare The Desk) även skrev mediekrönikor åt Financial Times har jag fått en sådan kick av att läsa en kolumn.
Prova själv. Sexspalten i Esquire med Stacey Grenrock Woods.
Jag (som i min enfald räknat in i mig själv i de luttrades skara) höll på att garva mig av stolen när jag läste följande skämt:
- How many Japanese guys does it take to change a lightbulb?
- No idea.
- 20. 20 to come on some girl's face while a tiny temperature-sensitive robot changes the lightbulb.
För att inte tala om hennes dekadenta utlägg kring paradoxen "a surplus of poles and a shortage of holes", samt förstås den oförglömliga glidmedelsexposén bland varumärken som Boy Butter och Stroke 29.
Inte sedan jag uppptäckte att Tyler Brûlé (journalist, programledare The Desk) även skrev mediekrönikor åt Financial Times har jag fått en sådan kick av att läsa en kolumn.
Prova själv. Sexspalten i Esquire med Stacey Grenrock Woods.
PR-floppar: Freivalds vs. Alliansen
Missade den här listan, men JMW listade den 23 december 2005 det gångna årets största PR-floppar. Inga direkta överraskningar eller fräna påhopp, bara ganska exakt vad man hade kunnat vänta sig.
Självklart toppar Laila Freivalds listan. Självklart.
Hennes sätt att hantera de initiala skedena av tsunamikatastrofen var taffliga och inkompetenta. Och de efterföljande ansträngningarna för att ta hand om de anhörigas önskemål var ynkliga, för att inte säga respektlösa.
Men detta är ledarskaps- och kompetensproblem. PR-mässigt hade man knappast kunnat trolla bort Freivalds agerande - utan att det hade slagit tillbaka mot henne senare. Istället, hade det verkligen varit så svårt att från UD säga:
"Vi var inte förberedda på det här. Vi lamslogs av panik och internpolitik. Ledningen reagerade för sent. Vi ber alla de drabbade om ursäkt för bristerna i vår organisation. Inget kan någonsin kompensera för de misstag vi har begått. Men, vi garanterar att vi kommer att göra ALLT som står i vår makt för att stödja de anhöriga. INGA resurser är för små."
Så tycker jag att ett ledarskaps- och kompetensproblem ska skötas PR-mässigt - när misskötseln ändå är ett faktum. Och då det hela inte sköttes på det här sättet, då är också Laila Freivalds förtjänt av förstaplatsen på listan.
Men.
Frågan är om också inte Alliansen begått ett stort PR-misstag. Att Freivalds sög åt sig all negativ kritik på storstilat Bosse Ringholm-manér är knappast bra för ansvarsfrågan. En katastrof av den här magnituden, i synnerhet då viktiga myndigheter visat sig så impotenta, kräver ett visst ansvar av statsministern, i det här fallet Göran Persson.
Men Persson klarar sig, detta då de borgerliga partierna "skjuter in sig" på den redan liggande Laila Freivalds. Detta är inget bra sätt att tvinga fram förbättringar på.
Istället hade de kunnat tvinga Persson att gå till val på löften om omfattande omstrukteringar, en ökad krissäkerhet och storsatsningar på rutiner vid katastrofer av värsta tänkabara slag. Och borgarna hade förstås varit tvugna att matcha dessa löften. Så oavsett vilken regering som tar över skutan efter valet 2006, så hade vi fått garantier om att vi slipper uppleva liknande fiaskon igen.
Men i brist på verklig förändring tar mobben - som i alla tider - vad den kan få; i det här fallet den offrade publicitetsmagneten Laila Freivalds. Och Persson tycks, likt en socialdemokratisk kejsare, undslippa det ansvar som rättmätigen är hans att bära.
Självklart toppar Laila Freivalds listan. Självklart.
Hennes sätt att hantera de initiala skedena av tsunamikatastrofen var taffliga och inkompetenta. Och de efterföljande ansträngningarna för att ta hand om de anhörigas önskemål var ynkliga, för att inte säga respektlösa.
Men detta är ledarskaps- och kompetensproblem. PR-mässigt hade man knappast kunnat trolla bort Freivalds agerande - utan att det hade slagit tillbaka mot henne senare. Istället, hade det verkligen varit så svårt att från UD säga:
"Vi var inte förberedda på det här. Vi lamslogs av panik och internpolitik. Ledningen reagerade för sent. Vi ber alla de drabbade om ursäkt för bristerna i vår organisation. Inget kan någonsin kompensera för de misstag vi har begått. Men, vi garanterar att vi kommer att göra ALLT som står i vår makt för att stödja de anhöriga. INGA resurser är för små."
Så tycker jag att ett ledarskaps- och kompetensproblem ska skötas PR-mässigt - när misskötseln ändå är ett faktum. Och då det hela inte sköttes på det här sättet, då är också Laila Freivalds förtjänt av förstaplatsen på listan.
Men.
Frågan är om också inte Alliansen begått ett stort PR-misstag. Att Freivalds sög åt sig all negativ kritik på storstilat Bosse Ringholm-manér är knappast bra för ansvarsfrågan. En katastrof av den här magnituden, i synnerhet då viktiga myndigheter visat sig så impotenta, kräver ett visst ansvar av statsministern, i det här fallet Göran Persson.
Men Persson klarar sig, detta då de borgerliga partierna "skjuter in sig" på den redan liggande Laila Freivalds. Detta är inget bra sätt att tvinga fram förbättringar på.
Istället hade de kunnat tvinga Persson att gå till val på löften om omfattande omstrukteringar, en ökad krissäkerhet och storsatsningar på rutiner vid katastrofer av värsta tänkabara slag. Och borgarna hade förstås varit tvugna att matcha dessa löften. Så oavsett vilken regering som tar över skutan efter valet 2006, så hade vi fått garantier om att vi slipper uppleva liknande fiaskon igen.
Men i brist på verklig förändring tar mobben - som i alla tider - vad den kan få; i det här fallet den offrade publicitetsmagneten Laila Freivalds. Och Persson tycks, likt en socialdemokratisk kejsare, undslippa det ansvar som rättmätigen är hans att bära.
Storebror, se mig!
Med anledning av en tidigare diskussion på Nonsens.Blogg.Se, så vill jag tipsa om en artikel i Sundsvalls Tidning där Jesper Strömbäck, bekant för oss med anknytning till MKV-institutionen vid Mittuniversitetet, tycker till om övervakningskameror.
Se särskilt artikelns efterföljande kommentarer, vilka accentuerar mitt tidigare resonemang om att den stora faran inte är övervakningens första skeden, utan att människor faktiskt välkomnar utvecklingen utan större betänkligheter.
Mer relaterad läsning: Piratpartiet skapar rubriker
Webbkatalog.se
bloggkartan.se
Se särskilt artikelns efterföljande kommentarer, vilka accentuerar mitt tidigare resonemang om att den stora faran inte är övervakningens första skeden, utan att människor faktiskt välkomnar utvecklingen utan större betänkligheter.
Mer relaterad läsning: Piratpartiet skapar rubriker
Webbkatalog.se
bloggkartan.se
Ohlys pr-satsning gör vänstern en björntjänst
När vänsterpartisten och pr-konsulten Jenny Lindahl Persson återvänder till sitt parti som partiets nya propagandaminister, så gör hon det som den spinndoktor som ska rädda Ohly undan sitt eget skamfilade rykte.
Hennes politiska läggning till trots, hyser jag respekt för Lindahl Persson. Att arbeta på Hill & Knowlton och att skriva böcker tillsammans med Martin Borgs och Håkan Lind borgar för att hon har något att tillföra. Inte heller har jag några som helst problem med att en vänsterpartist verkar i pr-branschen eller med att ett vänsterpolitiskt parti tar in pr-hjälp inför en stundande valrörelse.
Men.
Få saker väcker så ont blod som uttalade kommunister och när vänsterpartister goes corp. Följaktligen: Läser man svd.se-artikeln är det svårt att urskilja på vilket sätt den artikeln ska hjälpa Ohly & kamrater att nå sina mål. I princip inget i artikeln reflekterar positivt över vänsterns sak.
Ohly och Lindahl Persson är ute i ogjort väder. De gör björn-pr.
Budskapet som går fram är att vänstern ska lyckas genom att rama in budskapen på ett nytt sätt (se bara bilden!) och genom att ducka för tuffa frågor. Det hela påminner om Bosse Ringholm som på den där presskonferensen satt och repeterade en och samma mening, om och om igen.
Och att Ohly säger upp vissa medlemskap "men behåller åsikterna" betyder jack shit, om ni ursäktar. Alla som tittar på honom kommer att tänka "han är bara medietränad, egentligen vill han göra revolution och avskaffa privat ägande".
Kommunismen är bara ett pr-problem så länge vänsterpartiet felaktigt förknippas med ideologin som sådan. Men kopplingen är ju inte direkt felaktig, vilket gör att detta inte är ett pr-problem. Det är bara ett problem, rätt och slätt.
Så ur pr-perspektiv, borde inte vänsterpartiet istället sondera vilka deras styrkor och svagheter är ute hos de publiker som de står och faller med? Och sedan se till att debatten handlar om deras starka frågor, i debatter där deras budskap går fram - inte för att de är inramade på ett speciellt sätt - utan för att de är raka och ligger i linje med vad partiet vill åstadkomma.
För med den här typen av artiklar, med laddade ord som spinndoktor, medier som "hanteras" som om de saknade autonomi, intervjuteknisk motoffensiv (i bemärkelsen att inte svara på frågor!), så kommer vare sig pr-branschen eller vänsterpartiet få sig några positiva effekter till livs.
Tvärtom riskerar effekten att bli den omvända, även i nyhetsmedier mer välvilligt inställda till vänstern än svd.se. Pr-satsningen kan i slutändan göra Ohly en björntjänst.
Hennes politiska läggning till trots, hyser jag respekt för Lindahl Persson. Att arbeta på Hill & Knowlton och att skriva böcker tillsammans med Martin Borgs och Håkan Lind borgar för att hon har något att tillföra. Inte heller har jag några som helst problem med att en vänsterpartist verkar i pr-branschen eller med att ett vänsterpolitiskt parti tar in pr-hjälp inför en stundande valrörelse.
Men.
Få saker väcker så ont blod som uttalade kommunister och när vänsterpartister goes corp. Följaktligen: Läser man svd.se-artikeln är det svårt att urskilja på vilket sätt den artikeln ska hjälpa Ohly & kamrater att nå sina mål. I princip inget i artikeln reflekterar positivt över vänsterns sak.
Ohly och Lindahl Persson är ute i ogjort väder. De gör björn-pr.
Budskapet som går fram är att vänstern ska lyckas genom att rama in budskapen på ett nytt sätt (se bara bilden!) och genom att ducka för tuffa frågor. Det hela påminner om Bosse Ringholm som på den där presskonferensen satt och repeterade en och samma mening, om och om igen.
Och att Ohly säger upp vissa medlemskap "men behåller åsikterna" betyder jack shit, om ni ursäktar. Alla som tittar på honom kommer att tänka "han är bara medietränad, egentligen vill han göra revolution och avskaffa privat ägande".
Kommunismen är bara ett pr-problem så länge vänsterpartiet felaktigt förknippas med ideologin som sådan. Men kopplingen är ju inte direkt felaktig, vilket gör att detta inte är ett pr-problem. Det är bara ett problem, rätt och slätt.
Så ur pr-perspektiv, borde inte vänsterpartiet istället sondera vilka deras styrkor och svagheter är ute hos de publiker som de står och faller med? Och sedan se till att debatten handlar om deras starka frågor, i debatter där deras budskap går fram - inte för att de är inramade på ett speciellt sätt - utan för att de är raka och ligger i linje med vad partiet vill åstadkomma.
För med den här typen av artiklar, med laddade ord som spinndoktor, medier som "hanteras" som om de saknade autonomi, intervjuteknisk motoffensiv (i bemärkelsen att inte svara på frågor!), så kommer vare sig pr-branschen eller vänsterpartiet få sig några positiva effekter till livs.
Tvärtom riskerar effekten att bli den omvända, även i nyhetsmedier mer välvilligt inställda till vänstern än svd.se. Pr-satsningen kan i slutändan göra Ohly en björntjänst.
Piratpartiet skapar rubriker
Hela 750 000 svenskar ägnar sig åt fildelning, enligt idg.se.
Precis vid nyåret startade Piratpartiet upp sin verksamhet. Lite sent kan tyckas. Tandlöst, till och med? Piratbyråns aktiva e-besökare verkar i alla fall inte särskilt övertygade av initiativet.
Vad Piratpartiet vill göra är ganska rakt kommunicerat. Deras budskap kan sammanfattas i att de vill:
1) avskaffa immaterialrätten och
2) stärka integritetsskyddet.
Läs mer om Piratpartiet på deras hemsida. Uppstarten har skapat rubriker, som till exempel här på svd.se. Läs även här på samma sajt om fildelardebatten.
Jag tycker att debatten skrapar på ytan och jag tror att Piratpartiet säkert kan vinna över en hel del av de röster som tidigare förll på Kalle Anka-partiet och dylikt. Men det finns en djupare och mycket intressantare resonansbotten, en analys som går nyhetsmedierna förbi.
"Intellektuella patent" kan vara i farozonen. Kanske kommer framtidens upphovsmakare att vara tvugna att ta betalt för paketering, form och formulering - snarare än informationsinnehållet. kanske går vi en framtid till mötes där en författare, musiker eller en programmerare inte har ensamrätt till spridningen av sina kreationer.
Tänk dig:
Trots att det är du som har skrivit boken, så får vem som helst mångfaldiga den och sprida den - även om det fortfarande bara är du som får ta betalt för den. Det mänskliga skapandet och kunnandet blir allas egendom.
Så klart att detta får konsekvenser. Kreativitet måste bringa inkomst på andra sätt, konst måste drivas fram av andra krafter än profit.
Anmärkningsvärt klarar tv detta bra redan i dag. Med de nya hårddiskinspelarna, nedladdningsbara episoder och program från kanalernas egna sajter, så finns inget egentligt skydd. Men då det ligger i en tv-kanals natur att bli sedd av så många som möjligt, så gör det inte så mycket.
Open Source, öppen källkod, är också ett viktigt led i detta nya sätt att tänka.
Det är också möjligt att bloggandet kommer att bidra till utvecklingen. Människor lär sig att hämta innehåll från en massa olika källor och sedan presentera detta innehåll med egna kommentarer. En artikel som skapar ett ordentligt buzz i bloggvärlden har ett större värde för artikelförfattarens uppdragsgivare än vad det eventuellt kan handla om intellektuell tjuvjakt. Så länge bloggarna inte gör våld på sina källhänvisningar bidrar de endast till spridningen av en viss typ av information
Därtill bör även den digitala utvecklingen - som ju redan är en högst påtaglig verklighet - tas med i beräkningarna. I förlängningen, kommer vi över huvud taget ha en chans att försvara immaterialrätten i praktiken?
Tror jag att Piratpartiet kommer att lyckas? Nej, det tror jag inte. Fyraprocentsspärren är för hög och allt för många fildelare är ännu inte röstberättigade. Därtill är frågan om immaterialrätt komplicerad i den betydelse att inte vilken jeppe som helst framgångsrikt kan argumentera för dess avskaffande i direktsänd tv.
Däremot tror jag att det här är början på något stort.
Därmed inte sagt att jag förespråkar denna utveckling. Tankarna kring detta har inte mognat ännu, precis som det demografiska klimatet ännu inte på långa vägar kommer att tillåta minsta lilla steg i denna riktning. Tills dess får många av oss leva med att vi inte har karaktär nog att undandra oss från den lättillgängliga fildelningen, kriminella som vi är.
Precis vid nyåret startade Piratpartiet upp sin verksamhet. Lite sent kan tyckas. Tandlöst, till och med? Piratbyråns aktiva e-besökare verkar i alla fall inte särskilt övertygade av initiativet.
Vad Piratpartiet vill göra är ganska rakt kommunicerat. Deras budskap kan sammanfattas i att de vill:
1) avskaffa immaterialrätten och
2) stärka integritetsskyddet.
Läs mer om Piratpartiet på deras hemsida. Uppstarten har skapat rubriker, som till exempel här på svd.se. Läs även här på samma sajt om fildelardebatten.
Jag tycker att debatten skrapar på ytan och jag tror att Piratpartiet säkert kan vinna över en hel del av de röster som tidigare förll på Kalle Anka-partiet och dylikt. Men det finns en djupare och mycket intressantare resonansbotten, en analys som går nyhetsmedierna förbi.
"Intellektuella patent" kan vara i farozonen. Kanske kommer framtidens upphovsmakare att vara tvugna att ta betalt för paketering, form och formulering - snarare än informationsinnehållet. kanske går vi en framtid till mötes där en författare, musiker eller en programmerare inte har ensamrätt till spridningen av sina kreationer.
Tänk dig:
Trots att det är du som har skrivit boken, så får vem som helst mångfaldiga den och sprida den - även om det fortfarande bara är du som får ta betalt för den. Det mänskliga skapandet och kunnandet blir allas egendom.
Så klart att detta får konsekvenser. Kreativitet måste bringa inkomst på andra sätt, konst måste drivas fram av andra krafter än profit.
Anmärkningsvärt klarar tv detta bra redan i dag. Med de nya hårddiskinspelarna, nedladdningsbara episoder och program från kanalernas egna sajter, så finns inget egentligt skydd. Men då det ligger i en tv-kanals natur att bli sedd av så många som möjligt, så gör det inte så mycket.
Open Source, öppen källkod, är också ett viktigt led i detta nya sätt att tänka.
Det är också möjligt att bloggandet kommer att bidra till utvecklingen. Människor lär sig att hämta innehåll från en massa olika källor och sedan presentera detta innehåll med egna kommentarer. En artikel som skapar ett ordentligt buzz i bloggvärlden har ett större värde för artikelförfattarens uppdragsgivare än vad det eventuellt kan handla om intellektuell tjuvjakt. Så länge bloggarna inte gör våld på sina källhänvisningar bidrar de endast till spridningen av en viss typ av information
Därtill bör även den digitala utvecklingen - som ju redan är en högst påtaglig verklighet - tas med i beräkningarna. I förlängningen, kommer vi över huvud taget ha en chans att försvara immaterialrätten i praktiken?
Tror jag att Piratpartiet kommer att lyckas? Nej, det tror jag inte. Fyraprocentsspärren är för hög och allt för många fildelare är ännu inte röstberättigade. Därtill är frågan om immaterialrätt komplicerad i den betydelse att inte vilken jeppe som helst framgångsrikt kan argumentera för dess avskaffande i direktsänd tv.
Däremot tror jag att det här är början på något stort.
Därmed inte sagt att jag förespråkar denna utveckling. Tankarna kring detta har inte mognat ännu, precis som det demografiska klimatet ännu inte på långa vägar kommer att tillåta minsta lilla steg i denna riktning. Tills dess får många av oss leva med att vi inte har karaktär nog att undandra oss från den lättillgängliga fildelningen, kriminella som vi är.
Dagens nyhetssvep: Den 4 januari 2006
Det är inte bara hälsosamt att dela ut sprutor till hemlösa och narkomaner. Att dela ut gratis alkohol har tydligen gynnsamma effekter, allt enligt en kanadensisk undersökning presenterad i DN. Genom att använda alkohol som lockbete bygger testpersonalen upp goda relationer med de hemlösa missbrukarna, och kan i och med detta förse dem med förebyggande vård, en vård som i förlängningen ger relativt bättre resultat - trots alkoholens negativa effekter.
Tydligen så är Windows fortfarande osäkert, detta enligt ComputerSweden. Problemet som upptäcktes i slutet av förra året har ännu inte åtgärdats av Microsoft. En patch kan vara på väg, eller också inte. Läs om hur du skyddar dig i samma artikel. Läs även om problemet i Wired.
De experter som Dagens Industri talat med förutspår ett börsår som inleds med en svag uppgång - för att därefter falla ganska kraftigt till sommaren med en efterföljande lite långsammare uppgång. En berg- och dalbana som efter årets slut ger ett index på plus minus noll, skulle man kunna beskriva prognosen för börsåret 2006.
Och Google ska visst släppa en egen lågprisdator. Det finns visst ingen hejd på Google.
Bono från U2 frontar Time Magazine tillsammans med makarna Gates. De är The Good Samaritans, tydligen. Rockstjärnor och IT-multimiljardärer som den nya tidens profeter. Men jag har inga problem med det. Det ligger något mänskligt i att by sig - fastän man inte alls behöver göra det.
Läs förresten en intressant krönika om Gates och Microsoft i IT.Branschen.
Alla nyheter om trängselskatten tycks inte förmedla något egentligt innehåll. Bara intetsägande och prematura resultat och prognoser, allt för att ge de intresserade (och de är quite a few, skulle jag tro), något att läsa, vad som helst.
Den nya serien Prison Break sågs enligt Resumé av 540 000. En okej siffra, men inte häpnadsväckande med tanke på den hårda lanseringen. Om serien i Lisahs blogg.
Crazy Frog har visst vunnit en omröstning och blivit utsedd till Storbrittanniens mest irriterande tv-reklam. Dagens mest oöverraskande icke-nyhet. För detta hade vi ju kunnat lista ut alldeles själva, inte sant?
Tydligen så är Windows fortfarande osäkert, detta enligt ComputerSweden. Problemet som upptäcktes i slutet av förra året har ännu inte åtgärdats av Microsoft. En patch kan vara på väg, eller också inte. Läs om hur du skyddar dig i samma artikel. Läs även om problemet i Wired.
De experter som Dagens Industri talat med förutspår ett börsår som inleds med en svag uppgång - för att därefter falla ganska kraftigt till sommaren med en efterföljande lite långsammare uppgång. En berg- och dalbana som efter årets slut ger ett index på plus minus noll, skulle man kunna beskriva prognosen för börsåret 2006.
Och Google ska visst släppa en egen lågprisdator. Det finns visst ingen hejd på Google.
Bono från U2 frontar Time Magazine tillsammans med makarna Gates. De är The Good Samaritans, tydligen. Rockstjärnor och IT-multimiljardärer som den nya tidens profeter. Men jag har inga problem med det. Det ligger något mänskligt i att by sig - fastän man inte alls behöver göra det.
Läs förresten en intressant krönika om Gates och Microsoft i IT.Branschen.
Alla nyheter om trängselskatten tycks inte förmedla något egentligt innehåll. Bara intetsägande och prematura resultat och prognoser, allt för att ge de intresserade (och de är quite a few, skulle jag tro), något att läsa, vad som helst.
Den nya serien Prison Break sågs enligt Resumé av 540 000. En okej siffra, men inte häpnadsväckande med tanke på den hårda lanseringen. Om serien i Lisahs blogg.
Crazy Frog har visst vunnit en omröstning och blivit utsedd till Storbrittanniens mest irriterande tv-reklam. Dagens mest oöverraskande icke-nyhet. För detta hade vi ju kunnat lista ut alldeles själva, inte sant?
04.55: Drick vatten, inte mer whisky
Ibland gör man en hard reset, man nollställer hjärnan medelst kraftig alkoholkonsumtion. Men processen har sina baksidor. Jag har hela dagen försökt fästa en mental post-it, men den vägrar helt enkelt fastna. Hjärnsubstans måste ha samma textur som teflon. Ändå ser jag lappen för mitt inre:
"Om klockan är 04.55: Drick vatten, inte mer whisky"
Budskapet är enkelt men ändå svävande på något sätt. Det borde slå an en ton hos mig, men det gör det inte. Som om jag koncentrerat sitter och hamrar på Ctrl+Alt+Delete utan att ens begrunda det faktum att datorn inte är påslagen.
Inte heller kan jag åka hem och lägga mig. (Numera bor jag ju i Stockholm, och det vore lite drygt att tillryggaläcka Sundsvall-Stockholm med flickvännens föräldrars bil. För de kommer ju att vilja ha igen den, förr eller senare, och då måste jag ju köra tillbaka den.)
Fast lika gärna som jag vill åka hem och lägga mig vill jag åka hem till min bror och lägga mig. Det är ju där jag bor nu när jag är tillbaka i Sundsvall. Men det går ju inte heller, inte sedan gryningens obetänksamma alkoholkonsumtion. Åh, mitt huvud. Var är jag?
Märkligt nog tillbringar jag årets första dag på flickvännens storasysters jobb, ett gruppboende för ungdomar som inte riktigt klarar sig själv (var nu den gränsen går?). Vi har precis ätit tacos allihopa. Och konstaterat att det går att skriva brev på en dator och skicka detta brev till en annan dator. Men det fungerar allra bäst när båda datorerna är uppkopplade til Internet, konstaterades runt bordet.
Någon påpekade att man kunde spara brevet på en diskett och överlämna disketten istället. Genialt. Fast det är klart, man kunde ju möjligen också skicka disketten med post (wow, IT-säkerhet får en helt ny dimension onekligen).
Jag tror att kontentan av rundabordssamtalet landade någonstans i att det är mycket enklare, bättre och billigare att kommunicera med andra människor IRL. Detta konstaterande var långt mer djupsinnigt än något som jag, General Mingelpretto med cigarr och rosa bubbel, lyckats haspla ur mig under nyårsfestligheterna.
När jag tänker efter, så tror jag inte ens att jag konstaterat något så klokt ens under det senaste halvåret.
Så här sitter jag, i gruppboendets personalrum med adsl och Windows 95, med häcken full av småborgerliga nyårslöften, träkeps och en begynnande medelklassångest. Skjut mig. Dra ur kontakten. Läs högt ur Liza Marklunds Sprängaren. Just make it stop.
Note to self: Eventuellt kan du ha lovat att dyka upp på en get-together i Stockholm för revisionsekonomer födda på sjuttiotalet. Varför vet jag inte.
"Om klockan är 04.55: Drick vatten, inte mer whisky"
Budskapet är enkelt men ändå svävande på något sätt. Det borde slå an en ton hos mig, men det gör det inte. Som om jag koncentrerat sitter och hamrar på Ctrl+Alt+Delete utan att ens begrunda det faktum att datorn inte är påslagen.
Inte heller kan jag åka hem och lägga mig. (Numera bor jag ju i Stockholm, och det vore lite drygt att tillryggaläcka Sundsvall-Stockholm med flickvännens föräldrars bil. För de kommer ju att vilja ha igen den, förr eller senare, och då måste jag ju köra tillbaka den.)
Fast lika gärna som jag vill åka hem och lägga mig vill jag åka hem till min bror och lägga mig. Det är ju där jag bor nu när jag är tillbaka i Sundsvall. Men det går ju inte heller, inte sedan gryningens obetänksamma alkoholkonsumtion. Åh, mitt huvud. Var är jag?
Märkligt nog tillbringar jag årets första dag på flickvännens storasysters jobb, ett gruppboende för ungdomar som inte riktigt klarar sig själv (var nu den gränsen går?). Vi har precis ätit tacos allihopa. Och konstaterat att det går att skriva brev på en dator och skicka detta brev till en annan dator. Men det fungerar allra bäst när båda datorerna är uppkopplade til Internet, konstaterades runt bordet.
Någon påpekade att man kunde spara brevet på en diskett och överlämna disketten istället. Genialt. Fast det är klart, man kunde ju möjligen också skicka disketten med post (wow, IT-säkerhet får en helt ny dimension onekligen).
Jag tror att kontentan av rundabordssamtalet landade någonstans i att det är mycket enklare, bättre och billigare att kommunicera med andra människor IRL. Detta konstaterande var långt mer djupsinnigt än något som jag, General Mingelpretto med cigarr och rosa bubbel, lyckats haspla ur mig under nyårsfestligheterna.
När jag tänker efter, så tror jag inte ens att jag konstaterat något så klokt ens under det senaste halvåret.
Så här sitter jag, i gruppboendets personalrum med adsl och Windows 95, med häcken full av småborgerliga nyårslöften, träkeps och en begynnande medelklassångest. Skjut mig. Dra ur kontakten. Läs högt ur Liza Marklunds Sprängaren. Just make it stop.
Note to self: Eventuellt kan du ha lovat att dyka upp på en get-together i Stockholm för revisionsekonomer födda på sjuttiotalet. Varför vet jag inte.
2006 blir fantastiskt.
Geeky ur ett von oben-perspektiv: Plazes
För en tid sedan "upptäckte" jag GoogleEarth. Det är ett program som ger tillgång till satellitbilder av hela jordens yta. Med programmet går det lätt att zooma in den egna lilla täppan, förra årets charterstrand, eller - brist på fantasi - den kinesiska muren.
I ärlighetens namn spenderade jag timmar med programmet, barnsligt roligt tyckte jag att det var. Jag lät mig häpnas av detaljrikedomen i de mer nogrannt scannade storstadsregionerna och jag satt där och ooade och ropade åt mig flickvännen om vartannat för att hon inte skulle gå miste om någon av mina upptäckter.
I fantasin såg jag även en hel del möjligheter. Kalla det affärsidéer, ni vet det där entreprenörssvenska ordet för det mer koncisa idéer. Och så, några veckor senare, surfar jag förbi en av dessa idéer som realiserats, nämligen Plazes.
"Coolt", tänkte jag. Och förälskade mig i formuleringen "It's the navigation system for your social life".
Plazes går helt enkelt ut på att användaren registrerar sig. Därefter kan vem som helst klicka på en länk som användaren placerar efter eget godtycke och få upp en satellitbild över den plats där personen i fråga befinner sig.
I ärlighetens namn spenderade jag timmar med programmet, barnsligt roligt tyckte jag att det var. Jag lät mig häpnas av detaljrikedomen i de mer nogrannt scannade storstadsregionerna och jag satt där och ooade och ropade åt mig flickvännen om vartannat för att hon inte skulle gå miste om någon av mina upptäckter.
I fantasin såg jag även en hel del möjligheter. Kalla det affärsidéer, ni vet det där entreprenörssvenska ordet för det mer koncisa idéer. Och så, några veckor senare, surfar jag förbi en av dessa idéer som realiserats, nämligen Plazes.
"Coolt", tänkte jag. Och förälskade mig i formuleringen "It's the navigation system for your social life".
Plazes går helt enkelt ut på att användaren registrerar sig. Därefter kan vem som helst klicka på en länk som användaren placerar efter eget godtycke och få upp en satellitbild över den plats där personen i fråga befinner sig.
Det hela är mycket enkelt, det handlar i princip bara om att sammanföra satellitbildsdatabasen med det positioneringssystem som våra mobiltelefoner erbjuder. Ur geek-synpunkt är det här rätt fräsigt på samma gång som det på inga sätt är avancerat.
Själva konceptet är förvisso inget nytt. Det har funnits liknande SMS-tjänster ett tag och GoogleEarth är ju inte heller särskilt "hett" längre. Men det är kul att se hur enkelt och kraftfullt det är att låta en sorts information samköras med annan.
Vad blir då nästa steg? Det borde inte vara alltför krångligt att lägga till detta som en funktion i någon av IM-klienterna MSN Messenger, Icq, Trillian eller Miranda.
"Hm. Varför är inte Buffy online?" Klick. "Aha. Han är på Systemet."
Vad blir då nästa steg? Det borde inte vara alltför krångligt att lägga till detta som en funktion i någon av IM-klienterna MSN Messenger, Icq, Trillian eller Miranda.
"Hm. Varför är inte Buffy online?" Klick. "Aha. Han är på Systemet."
