Samtalsspärr vid 0,8 promille
Citerar mig själv ur ett inlägg jag skrev dagen efter en hård natt på Söder. Vi är nog många som ringt ett par samtal som vi hade avstått ifrån - om vi bara varit vid våra sinnens fulla bruk.
Vilken tur då att Elin efter att ha läst inlägget tipsade mig om följande mobiltelefon från LG. Telefonen har en inbyggd alkoholmätare och en samtalsspärr som kickar in vid 0,8 promille. Intressant...
Konsten att skriva en platsannons
Ekonomireportrar; Dagens Nyheter; Stockholm; 060619
3 platser. Vi har en märklig personalpolitik. Vi anställer aldrig någon, trots att alla vill jobba här. Men vi tänker göra tre undantag. Vi söker ekonomireportrar. Och för att inga missförstånd ska uppstå vill jag klargöra några saker.
Dagens Nyheter har redan en vinexpert. Sveriges bäste, till och med. Vi har redan reportrar som vet allt om golf. Vi gör en hel tidning i veckan om läckra lägenheter och fina villkor. Vi har två reportrar som du får svårt att slå vad gäller lyxbilar. Och en skribent som hittar de dyraste kostymerna behöver vi inte.
Det är med andra ord inte tidsfördriv för direktörer du ska skriva om. Vi söker i stället dig som är passionerat intresserad av hur det svenska näringslivet styrs. Hur Stockholmsbörsen egentligen fungerar och hur företagen sköts.
Vi söker dig som kan förklara sambandet mellan börskurser, idé, resultat, psykologi, strategi och rentav skumrask. Vi söker dig som verkligen bryr dig om det som de flesta journalister vet på tok för litet om - vad de svenska företagen sysslar med och varför de värderas som de gör.
Alltså: Om du kan börsen, om du vet det man bör veta om våra svenska stora koncerner, om du har bra kontaktnät, om du kan skriva och räkna (snabbt när det kniper), om Internet är din bäste vän och om du är beredd att hänge dig åt hederlig, kunnig journalistik - då kan du få anställning på vår ekonomiredaktion.
En av er blir webbredaktör på ekonomiredaktionen, vilket innebär att kvalificerad erfarenhet av nätpublicering och mycket snabbt nyhetsarbete är av stor vikt vid rekryteringen. Två blir reportrar för både nät och papper.
Som du förstår är detta inga jobb för nybörjare. Men om du vill ha direktörslön, tjänstebil och en massa kreativa fringisar, skicka ingen ansökan. Låt kraven stå i proportion till vad du kan leverera och sätt ambition framför en glassig attityd. Det finns för mycket sådant också i journalistkretsar, inte bara i näringslivet.
Vad vi erbjuder? Du får representera ett av landets mest trovärdiga företag. Du får en unik möjlighet att skriva för över en miljon läsare. Det du skriver betyder något för både makthavare och den stora, breda allmänheten. Du får helt enkelt ett av Sveriges roligaste jobb.
Om det här låter rätt, hör av dig. Det spelar ingen roll varifrån du kommer, vilket kön du har eller hur gammal du är. Men du ska kunna det vi kräver.
Jan Wifstrand
Chefredaktör och utgivare för Dagens Nyheter. F.d. ekonomireporter, förresten.
Mullvadssurfing med Dangerous Sam
Mitt rekord är 819,5 meter. Berätta hur det går för dig! Tveka inte nu, jag vet att du inte kan låta bli. Det finns de som slagit Sam över 1000 meter. Klicka här och ge Sam en ordentlig knuff i rätt riktning du också.
Hård natt på Söder
Somnade kvart över sex i morse. Jag har ett vagt minne av loungen på Marie Laveau och timmar av trängsel och svett på dansgolvet nere i Snaps källare.
It's all coming back to me now. Vi nekades inträde till Mosebacke. Erika var för full. Men lika bra det. Entréområdet påminde fan om ett jävla folkets park.
Och jag som har så mycket att göra idag. Skriva tid för förra månaden. Tvätta. Betala räkningar. Det är fan bara att släppa...
Det enda som cirkulerar i mitt huvud just nu är tre saker:
Ett. Slet jag av mig skjortan till techno-låten från Blade inne på Snaps?
Två. Varför är jag så sugen på ... arraksbollar?!
Tre. Vilka ringde jag till i natt och vilka måste jag ringa till i dag?
Jerry är Mr Semester
Jag tycker att Markus har sammanfattat det hela mycket bra i sin senaste krönika. Vad beträffar recensionerna håller jag med honom bortsett från att Kanye West var betydligt bättre och Maceo Parker betydligt sämre, men i övrigt Markus en rättvisande beskrivning. Och på det hela taget var det en mycket trevlig tillställning med vackert väder och den fantastiska scen de har därute på Skeppsholmen. Det måste vara en av de vackraste scener i Sverige. Och bra ljud för att vara utomhus också!
Ikväll blir det mer musik, det bli hiphop på Mosebacke, detta direkt efter en enkel grillkväll ute i Hjorthagen. Men allra först blir det Systembolaget, sedan en kaffe eller två på JavaStop nere i Sundbyberg och ett BodyPump-pass på Sats. Sedan är det bara hem och stryka på skjortan till tonerna av Beyonce Knowles!
Nästa vecka blir det inte Visby som planerat, utan istället drar vi till budgetalternativet Sundsvall och hoppas vi på lite Beach 2006 och volleyboll på Tranviken, sunkiga hyrfilmer på Statoil Alnö och självklart soppa och ostmackor på Wayne's! Utöver att vara hundvakt åt newfoundlanden Wilma har vi också lovat att försvara vår titel från sommaren 2004; den på förhand ovissa dubbelmatchen har potential att bli årets tennishändelse ute i Juniskär!
En nostalgisk historia om innebandy
Jag kan inte undgå att fantisera mig tillbaka till hur det började...
Vi var i tidigt ett gäng som vann cuper på fritidsgårdar, skolor och efter hand också mer organiserade tävlingar. Vi var över huvud taget inte särskilt gamla och alla de lag vi mötte var äldre än oss och vi blev vid ett par tillfälen omskrivna i lokalpressen. Personligen tror jag att vårt främsta ögonblick var när vi vann finalen i Timrå Nattcup med 5 - 2.
Ironiskt nog var det efter vår sämsta turnering någonsin - den då vi åkte ut i kvartsfinalen i Jolly Cup - som vi mangrant blev erbjudna om att börja spela innebandy med IBK Sundsvall som juniorer. Några av oss blev nyfikna och det blev också slutet för vårt lag.
I IBK Sundsvall fick jag och Stefan Warnerud direkt börja träna med a-laget. De befann sig då i elitserien under ledning av Peter Svensson och i laget fanns även en landslagsspelare och två med ordinarie plats i juniorlandslaget. Jag minns att den första "riktiga" matchen jag någonsin spelade var en träningsmatch mot Granlo BK som då låg i division två.
En annan fördel med att med jämna mellanrum få träna med a-laget var att Peter Svensson visade sig vara en stor pedagog när det handlar om zonspel. Detta var himmelriket för oss gamla hockeyspelare som hatade alla före detta fotbollsspelare som förpestat innebandyvärlden med sitt ineffektiva man-man-spel och sitt hopplöst låga bolltempo.
Snart var Stefan och jag hemmastadda och vår enkla innebandyfilosofi medförde ett visst mått av respekt. Till saken hör att vi bägge i unga år deltagit i Ankarsviks BKs ungdomssatsning (detta långt innan vi började spela hockey) och som boende i Ankarsvik kände vi flera av dem som varit med och grundat föreningen.
Den filosofi som genomsyrade hela det gamla gardet av ankarsvikare baserades på ett stort mått av individuellt ansvartagande. Stefan till exempel, han spelade back i många år utan att jag någon gång såg honom göra ett enda tabbe som resulterade i ett baklängesmål. Han behärskade alla moment till fulländning och han var den sortens människa som inte tillåter sig att göra misstag.
Samma individuella ansvarstagande låg på mig som forward. Min princip var att på offensiv planhalva skapa ett slagläge utav minst två av tre bollkontakter - för misjälv eller någon annan - och utav minst två av tre målchanser göra mål. En forward får inte så jättemånga bollkontakter under en match och då gäller det att ta ansvar för varje liten beröring av bollen, det gäller att skapa något ur inget så ofta som möjligt.
Det dröjde inte länge förrän vi spelade i B-juniorlaget, A-juniorlaget, tränade med a-laget och spelade matcher med dem i deras reservliga. I det läget hade jag börjat hoppa över hockeyträningar och jag minns hur jag och Stefan under den här perioden praktiskt taget bodde på sundsvallsbussarna. Vi hade dessutom bägge idrott på schemat två gånger i veckan och som tillvalskurs hade vi bägge valt innebandy, så vart vi än gick bar vi på en väska med svettiga kläder.
Mitt rekord är att använda ett par svettiga sportstrumpor fyra gånger under en och samma dag. Och gång efter annan prioriterade jag innebandyn före hockeyn, samtidigt som jag efter tv-pucken inte riktigt såg vartåt det hela var tänkt att leda i alla fall. Inom kort blev det innebandy för hela slanten.
I takt med att vi övergav hockeyn försvann också de transportmedel som våra föräldrar hade bidragit med. De hade successivt trappat ner på skjutsandet fram och tillbaka och i och med beslutet att lägga skridskorna på hyllan fick de äntligen en anledning att hänvisa oss till de kommunala färdmedlen permanent.
Till saken hör att vi på den här tiden alltid fick åka gratis på våra skolbusskort. Men då vi från Ankarsvik hade en timme och en kvart - inklusive två, ibland tre bussbyten - in till vårt gymnasium, så började allt åkande snart ta ut sin rätt. Stefan var nog den som först började sakna det enkla, rena spelet som försvann någonstans på vägen. Själv var jag envis.
Jag trodde till och med att jag skulle ha energi till övers nu när jag inte längre hade hockey fyra fem dagar i veckan. Så i avsaknad av sommarens barmarksträning hoppade jag in i Alnö IF som målvakt den säsongen. Helst ville jag vara forward och göra mål, men deras målvakt hade gått över till IFK Sundsvall och jag blev tillfrågad. Problemet var att jag samma sommar antogs till elitserielagets uttagningstrupp och deras sommarträning, allt samma år som både jag och Stefan kvalificerade in oss till uttagningen till Medelpad/Ångermanlands lanskapslag i innebandy.
Eftersom busskortet slutat gälla sommartid tog jag till cykeln. Till fotbollsträningarna gick det bra, det var tolv kilometer tur och retur, men till innebandyn var det värre. Att cykla 14 kilometer till Baldershovs IP för att där springa 10 kilometer på tid kommer jag sent att glömma. Vi var dessutom tvungna att springa varje kilometer på samma tid, det var fruktansvärt och till och med värre än att springa i backe på hockeyns barmarksträning. Slutkörd och svettig var det bara att sedan cykla 14 km hem igen.
De busspengar jag hade gick åt till att ta mig till och från sommarjobbet och många av de där dagarna minns jag inte ens. Jag jobbade som i ett töcken. Det tog ine många veckor innan jag började hoppa över träningar. Vid ett tillfälle tog jag upp problematiken med Peter Svensson som konstaterade "att vi har alla varit juniorer utan bil" och så var det med den saken. Det var en hård men viktigt läxa.
Samtidigt hade Stefan redan börjat trappa ner från uddamatcher utlånad till Ankarsviks BK och emellanåt också en och annan kompismatch här och var. Snart hade vi båda helt lagt ned både IBK Sundsvall och Ankarsvik och drog runt och spelade bara matcher i olika korplag. Det blev många roliga matcher och det känns som om värnplikten kom allt för snabbt för oss båda.
Jag vet inte riktigt hur det gick för Stefan och hans innebandyspelande, men för egen del blev det mest sporadiska satsningar. Under värnplikten plockade jag ut ett lag som jag coachade som spelande tränare och efter en kort men intensiv träningsperiod gick vi och vann SM i innebandy för värnpliktiga. Efter värnplikten spelade jag i division 4 i ett nystartat lag i Härnösand, samtidigt som jag tränade deras P84-lag.
Väl tillbaka i Sundsvall kunde jag inte låta bli att spela korpinnebandy igen. Det var också i dessa sammanhang som jag spelade min allra sista match, alltså den jag berättade om tidigare. Jag skulle alldeles strax bli klar med mina universitetsstudier, ge mig ut och resa och därefter även flytta till Stockholm. Jag visste att min kärlekshistoria med inebandyn snart skulle få sitt slut.
Det var också därför som det var extra mycket känsla i de där tre sista målen. De sitter fortfarande i handlederna; BAM, BAM, BAM. Det må vara varmt och mitt i sommaren, men oj vad jag saknar innebandyn. Tänk om jag möjligen, kanske, eventuellt råkar ha några korpmatcher kvar i kroppen?
Aldrig mer godis på lösvikt
Visst, det är hemskt nog att det finns utslagna människor i vårt samhälle. Många av dem är narkomaner som behöver stilla sitt sötsug. Men oavsett vad jag eller någon annan gör för att hjälpa dessa utsatta människor, så gör det ingen större skillnad för min lilla papperspåse med plockgodis. Den är fortfarande nedlusad med andras bakterier.
Det hela vore inget problem om inte plockgodis vore så satans gott. Jag gillar de allra flesta smaker, särskilt de salta och de sura. Även klassiker som punschpraliner, marsmallows och wienergummin gillas. Egentligen gillar jag variationen allra mest och om jag lämnar något så blir det de där blåa hockeypuckarna ur den engelska lakritskonfekten och så förstås alla skumgodisar överdragna med choklad och kokos.
Men mitt tycke för plockgodis till trots: Konsumtionen måste från idag få ett definitivt slut! Jag visste sedan innan att plockgodis ur näringssynpunkt är lika nyttigt som att sitta och suga på ett Duracell, men det är allt jävla äckel som får mig att göra slut med plockgodis för all framtid.
När vi diskuterade det hela, Ellinor och jag, så insåg jag att det inte skulle finnas några undanflykter för att köpa godis på lösvikt någonsin igen. Ellinor har nämligen jobbat extra i matbutik under sina universitetsstudier och gissa om hon kunde spä på min redan något nervösa läggning när det handlar om just baciller.
Uppenbarligen är hungriga knarkare och alkoholister en sak. Tydligen är de små barnen också de stora skurkar i sammanhanget; riktigt många av dem ("Långt fler än du någonsin anar!") gräver ner sina smutsiga små nävar i godiset så fort föräldern vänder ryggen till.
Och hur många ur personalen kan låta bli plockgodiset? Tydligen har många anställda som ritual att ta en godis närhelst de har ett ärende förbi just de hyllorna. Det blir som en liten sockerkick, en liten minibelöning mitt i arbetet. Och uppenbarligen är det många som har hemfallit åt denna sorts beteende.
Så där har vi det. Ledsen om jag förstört det här med godis på lösvikt för dig. Men skyll inte på mig. Och det är nog heller ingen idé att försöka skylla på utslagna människor utstötta av samhället, ouppfostrade barn med ouppmärksamma föräldrar och karaktärssvaga anställda med för få belöningar i arbetet.
Gör som jag istället. Sluta ät plockgodis. Vi kan påbörja avvänjningsperioden tillsammans.
Veckans citat
- Victor Hugo
Bodström smutskastas i kampanj
Dålig koll på varför så många är förbannade på Bodström? Läs ledarskribenten Isobel Hadley-Kamptz här.
Smart porr för smarta flickor
Föreställ dig istället en kvinnlig kolumnist som verkligen skriver om sex. Föreställ dig sedan att hennes målgrupp är nördarna som läser Wired. Vad får du då? Tja, någon som Regina Lynn och hennes kolumn antagligen.
Jag har tidigare tipsat om Stacey Grenrock Woods och hennes sexkolumner i Esquire, men i jämförelsen känns hennes betraktelser mer som ett försök att närma sig sex med humor och inte ett uppriktigt försök att faktiskt skriva om själva sexet och de olika njutningar som följer med på köpet.
Att Regina Lynn snackar om sitt positiva förhållande till hårdporr gör det hela ännu mera påtagligt. Oaktat hennes moraliska ställningstaganden; törs ens någon kvinna skriva så här i Sverige? Vi lever ju i ett land som stoltserar med att vara så liberala - men hur gör vi när vi hamnar i zonen för det politiskt inkorrekta?
Oavsett hur man ställer sig till porrindustrins vara eller icke vara; Regina Lynn gör sig verkligen förtjänt av epitetet sex-kolumnist. Hennes krönika den här gången handlar om smart porr för smarta flickor, om att botanisera och att lägga ner den där lilla extra mödan för att verkligen hitta de guldkorn som passar den egna smaken.
Tack Markus för tipset.
Ruttna tomater
Ibland händer det att man funderar över om en film är sevärd eller inte. Det är möjligt att Hans Wiklund brukar träffa rätt vad gäller just din filmsmak, men faktum är att olika recencenter har preferenser som i tid och otid skiljer sig vitt och brett från dina egna. Ett bra tips är då att söka på filmen på rottentomatoes.com. Där kategoriseras recensionerna och sammanställs till ett relativt betyg mellan 0 och 100 procent. Detta relativa betyg är ändå inte det allra mest rättvisande, utan snarare alla de citerade omdömen som samlats på sidan.
Problemet är möjligen att du blir uppmärksam på filmiska detaljer som du annars hade missat, som till exempel då någon recensent klagar över filmens övertydliga mellankrigstidssymbolik eller har synpunkter på de nyskapande kameraglidningarna, men om du tillhör kategorin människor som inte ens vill läsa baksidan på en hyrfilm, ja då kanske du bör hålla dig borta från recensioner över huvud taget.
Alltså, rottentomatoes.com.
Om Doktor Spinn
Det är därför som jag tycker att praktisk påverkan är så väldigt intressant. Det är det enda demokratiska verktyg vi har att förändra den värld vi lever i. Därför vill jag att den här bloggen ska handla om hur jag uppfattar att detta ständigt pågående maktspel fungerar i praktiken.
Slutligen hoppas jag att Doktor Spinn hamnar i din dagliga bloggbevakning och att du aldrig tvekar att kommentera på sådant du reagerar på.
Välkommen!
Disclaimer
Innehållet på denna webblogg reflekterar åsikter, tankar och påståenden tillhörande bloggaren Jerry Silfwer - eller den gästbloggare som står som avsändare för det aktuella inlägget. Innehållet står fritt från arbetsgivare, klienter och föreningar. Den här bloggen drivs av en privatperson och inte på uppdrag av något särintresse.
Jerry Silfwer ansvarar inte för innehållet på de internetsidor som är länkade från Doktor Spinn på http://nonsens.blogg.se/.
Om du vill komma i kontakt med bloggens upphovsman kontakta vänligen Jerry Silfwer på jerry.silfwer@gmail.com.
Mingelfonden - Gratis är gott
Pr-konsulten Martin Borgs är i gång igen, den här gången med Mingelfonden - Gratis är gott. Det är de statliga verken och myndigheterna på Almedalsveckan som får smaka på den vassa eggen av Borgs enkla med effektfulla retorik. Han går runt i Almedalen och samlar in pengar som han sedan köper öl för, öl som han därefter ger tillbaka till några vanliga skattebetalare på en camping i närheten.
Jag har skrivit om tidigare då han var aktuell med filmen 1200 miljarder. På uppdrag av Skattebetalarnas förening åkte han då runt i gammal amerikansk polisbil och riktade strålkastarljuset mot det slöseri av skattemedel som våra myndigheter och statliga verk hela tiden gör sig skyldiga till. Mingelfonden - Gratis är gott är en kortfilm som faktiskt spinner vidare på detta tema.
Eliten dricker på skattebetalarnas bekostnad och Martin Borgs beslutar sig alltså för att låta dem bjuda tillbaka. Med en vanlig filmkamera och ett grepp inspirerat av dokumentärfilm av typen Bowling for Columbine och Supersize me placerar han framgångsrikt sin fråga i fokus. Som pr-konsult beundrar jag Martin Borgs för hans förmåga att med små medel skapa kraftfulla argument med humor och allvar som tränger fram. Sist nådde han mig via bioduken, den här gången via YouTube.
Filmen är kort, rolig och framförallt tänkvärd. Klicka här bara!
Top 5 Hollywood Hotties
Eftersom flickvännen har hunnit med att på en och samma dag påpeka hur snygga Josh Hartnett och David Duchovny är, så passar jag härmed på att – så där lagom omoget – lista de fem hetaste hollywoodaktriserna. Håll till godo.
(5) Eva Longoria på femte plats är rätt mycket Hollywood på något sätt. Hon är mest snygg, men sedan lite skådespelerska också. Fast mest snygg som sagt. Man märker liksom inte något annat än just hennes utseende när hon dyker upp på skärmen. Och idag är hon dessutom högaktuell efter braksuccén med Desperate Housewives.
Hon har ett gästspel i Beverly Hills 90210 sedan tidigare, men hon kan väl ändå ha det bästa i karriären framför sig?
(4) På fjärde plats hittar vi Evangeline Lilly, ett bedårande vackert namn som nog säkert ingen känner igen. Men säg att det är Kate från Lost och de allra flesta vet vem det handlar om. Ok, Lost har blivit lite jobbigt på sistone, men så länge Evangeline inte försvinner från ön orkar vi leva på kokosmjölk ett tag till.
Och jag säger det igen - vilket sött namn!
(3) Jennifer Love Hewitt hamnar på en hedrande tredjeplats. Ok, hon är rätt kass som skådis och hennes filmer och tv-serier hör väl inte heller till mina favoriter. Kalkonerna där alla vet vad hon gjorde förra sommaren och de föräldralösa barnen som lämnades ensamma hemma lär ingen sakna, men galet snygg var hon i alla fall i underhållande och inte allt för djupsinniga komedin Heartbreakers.
Men hade det inte varit för silikon-fusket hade hon faktiskt legat ännu högre upp på listan!
(2) På andra plats hittar vi Naomi Watts. De flesta stiftade nog bekantskap med henne i rollen som naiv mamma och skrikerska i suggestiva The Ring, men alla som såg henne i David Lynch konstverk Mulholland Falls vet att hon redan innan var en skådespelerska ända ut i fingerspetsarna.
Nu tillhör jag dem som tyckte att King Kong var en rätt trist film, men vill man ha mer Naomi och mindre gorilla rekommenderar jag 21 Grams där hon spelar mot Sean Penn och Benicio Del Toro.
(1) På första plats regerar Kate Beckinsale, brittiskan som får Keira Knightly att se märkligt oproportionerlig ut. Jag såg henne första gången 1997 i den gamla favoriten Shooting Fish där hon för övrigt spelade mot bland andra Stuart Townsend. Som en märklig slump castades bägge långt senare som övernaturliga och odödliga antihjältar; Stuart i Queen of the Damned och The League of Extraordinary Gentlemen, Kate i Van Helsing och Underworld-filmerna.
Att komma först på den här prestigefyllda listan är en bragd, särskilt med tanke på att hon medverkat i Pearl Harbour, en film som så brutalt våldfört sig på världshistorien. Men du är ok ändå, Kate!
(placering) Som bubblare på listan – men inget mer efter dagens snygga-killar-kommentarer – hittar vi Ellinor Hellberg, min flickvän. Inte mycket till skådespelartalanger och väldigt lite Hollywood-glamour, men bortsett från en och annan groda är hon fantastisk off stage och den bästa flickvän någon kan önska sig. Ingen film på gång, men en placering förtjänar hon i alla fall.Sundsvall: Kick-off för semestern!
Höjdpunkten var nog morgonkaffet på uteserveringen på Café Holmö Brygga. Efter frukosten rodde jag och Ellinor över till fastlandet från Kattskär där vi övernattat. Vi hade tänkt köpa oss en glass, men det slutade med regelrätt caféhäng, skönt snack och djupsinnigheter, allt under en parasoll inför en gudomlig havsutsikt. Detta kan mycket väl bli sommarens minne nummer ett!
***
Vi hade över huvud taget tur med vädret. Nästan lite för mycket tur. Ute på ön Kattskär var det stundtals så varmt att vi var tvugna att leta oss in mitt på ön för att hitta skugga.
***
Insåg att jag har för få levnadsår kvar för att slösa dem på billig burköl. Visst är det billigt att köpa två kartor Kung eller de där guldfärgade burkarna med tre blåa kronor på, men efter all färsk öl i Tyskland håller det inte i längden att fuska så med ölen. Drack generellt jävligt dåligt fyra dagar i sträck; allt från billig burköl till billig whisky, Southern Comfort med sockerdricka och röd Vermouth.
***
Vedeldad bastu och bryggbad is the shit! Och för en gångs skull somnade jag inte i bastun. Däremot fastnade en bit smält plast på fingret, men när jag tittar på brännmärket just nu påminns jag bara om hur trevligt det var, så det är med andra ord helt okej att bränna sig lite ibland.
***
Sundsvalls Gatufest har verkligen gett upp kampen med Storsjöyran, precis som vi gav upp kampen med Umeå om att vara Norrlands stad nummer ett. Kanske lika bra att sluta tävla om engagemanget inte riktigt finns där. Men det är synd. Å andra sidan får sundsvallsborna snart det de så länge skrikit efter: billigt inträde och en ursäkt att supa offentligt. Att artistlistan bara blir sämre och sämre är inget annat än marknadskrafternas skoningslösa verk. Folk vill betala jordnötter och dricka blasköl till tattarmusik, så enkelt är det.
***
I en lucka hann vi med två och en halv timme på Tranviken. Vilken sommarkänsla! Massvis med folk, en redig bakfylla, folk jag känner, löst snack om fester som varit och fester som komma skall, vackra människor, varm sand och finräfflad havsbotten, jordgubbar (tack Jens!) och Sommartoppen i anläggningens högtalare. Kvalitetstid! Me want more...
***
Det gick inte att koppla in min mp3-spelare i båtens stereo tyvärr. Sorgligt värre, för jag hade en kick ass spellista som jag lagt ner mycket kärlek i. Jag är säker på mina låtar hade lämnat bestående minnen hos de närvarande i vår lilla församling. Nåväl, det får bli en annan gång.
***
Min första betalda semester har alltså påbörjats. Jag har funderat en del över det. Mer om detta vid ett annat tillfälle.
Tiger Lou
Efter två dagar ute på sjön blev det bara en av dagarna som vi tillbringade inne på Gatufestens område. Men det gjorde mig ändå ingenting, för på festens program - som tyvärr inte åldrats med värdighet - fanns i år bara en riktigt bra artist. Hela veckan hade jag sett fram emot Tiger Lou, även om jag till alla mina vänner grymtat om hur fel det var av arrangörerna att placera dem på den minsta och sämsta scenen.
Ändå valde de flesta att gå och se Takida. När jag hörde talades om dem undrade jag vilka de var, men istället för svar möttes jag av ett föraktfullt "Vet du inte det?". Det verkade som om alla på något sätt hade en relation till detta Ånge-band som jag aldrig hört talas om tidigare.
Alla jag senare mötte som sett Takidas konsert var följdriktigt också mycket nöjda med den. Men vilken sorts information bottnade egentligen deras omdömen i? Dålig musiksmak, substanslös hype och kompistryck, allt enligt Mattias Boström på Sundsvalls Tidning, en recensent som gav Takida betyget två av fem bara eftersom publiktrycket var så massivt.
Läs Mattias recension Don't believe the hype, här.
Tiger Lou då? Min flickvän Ellinor och Lisah var de enda jag lyckats övertala att komma med mig, men de gav upp efter bara några låtar för att istället lyssna på Tomas Ledin. Men låt inte det vara en indikation på konserten klass! Folkliga artister som Ledin, Orup, Lena PH, Carola, Gessle och Robert Wells kommer alltid att skörda offer bland de nostalgiska och de mindre nogräknade. Men vilken konsert de ändå missade!
Jag trodde i min enfald att jag var näst intill ensam om att ha upptäckt Tiger Lou, men framför scenen befann sig en brokig skara människor som liksom jag sjöng med i varenda sångtext! Vi ropade in bandet till två extranummer och ändå fanns det många i publiken som ropade efter låtar de hade hoppats skulle finnas med.
Sundsvalls Tidnings nöjestredaktör Janne Hallman gillade också konserten och gav den högsta betyg, läs recensionen Tiger Lou - bäst i stan här.
