Doktor Spinn

Flängde runt lite i Stockholmsnatten när Alliansen lyckades ta makten. Inledde kvällen på centerpartiets valvaka på Hotel Anglais. Kändisspaningarna var väl inte så där direkt många. Maud, förstås. Och ungdomsförbundets ordförande Fredrick Federley och Dominika Peczynski, Mafioso PR.

Efter segeryra blev det taxi från Stureplan till Slussen och Folkpatiets valvaka. Där var lite yngre och hippare och vi trodde att efterfesten skulle vara där. Men ack vad vi bedrog oss. Alliansfest hos moderaterna på Nalen blev det nya budet.

Också Federley och Peczynski hade hamnat hos folkpartiet och hamnade i vår taxi. Någon fick idén om att istället hälsa på hos nyliberalerna på Neo - och hej, som nyliberal fanns inget att använda på. So why not?

Konstigast  var väl att se en DI-krönikör och författare gå loss på dansgolvet till Depeche Mode. Och Martin Borgs, PR-konsulten som gjort propagandafilmerna 1 200 miljarder och Mingelfonden som jag ju tipsat om här på bloggen.

Efter det blev det en promenad från Götgatan på Söder ned till stan för att hinna titta till efterfestandet på Nalen. Men vi blev både trötta i benen och törstiga, så föga överlagt hamnade vi på Café Opera. Dit går jag inte igen, jäkla sunkigt ställe.

Därefter blev det en hamburgare på Max och sedan en taxi hem. Kundmötet på måndag morgon var kanske inte min bästa stund här på jorden, men oj vad skönt det är att vi nu slipper socialister och kommunister i åtminstone fyra år framöver!

Alliansen vinner, men inte förrän efter ett uttdraget tjafs om vilka som ska bilda regering. S gör ett bakom-kulisserna-försök att flörta med c i ett sista desperat försök, men Alliansens mandat är för tydligt samtigt som c-ledningens erfarenheter av samarbete med s finns alldeles för färskt i minnet.

S behåller grundstommen av sin väljarbas, men det räcker inte. Partiet hamnar i kris - åt vilket håll ska man gå? Lång intern maktkamp följer. Persson efterträds av en kvinna men först en bra bit in på nästa mandatperiod; Persson har svårare att släppa makten än vad han själv först trott att han skulle ha.

Fp landar på en blygsam nivå men drabbas inte lika hårt av skandalen som alla tror. Och med tanke på att de har lättflyktiga väljare och fick mer än sin beskärda del sist så är det rätt okej. Leijonborg sitter kvar men så fort allt lagt sig kommer personal att omsättas.

Mp blir det stora ungdomspartiet. De hamnar inte i regeringsställning men deras företrädare verkar ändå rätt nöjda över att få agera i opposition de närmaste fyra åren. De nya väljarna ger dem dessutom en rejäl vitamininjektion.

C blir valets stora vinnare och Maud beröms som själva nyckeln till Alliansens seger. De lyckas ta väljare från alla håll och Maud får första tjing att välja ministerpost. Ändå är de politiskt sett "kusinerna från landet" och vissa byråkratiska debacle uppstår.

M klarar sig resultatmässigt med andan i halsen. Reinfeldt tvingas inse hur fin skiljelinjen mellan framgång och fiasko faktiskt är. Något yrvaket märker de också att kd attraherat många av m-väljarna den här gången.

V blir valets stora förlorare. Ohly försvinner i mediebruset och glöms bort. Däremot syns olika vänster-radikala feminister bränna skurmoppar utanför NK som protest mot pig-avdragen.

Kd låg illa till länge men gör en valspurt och hamnar på en acceptabel nivå, till och med något över förväntan. Och med ett något försvagat m och fp sitter kd rätt nöjda med maktbalansen inom Alliansen - trots att man är minsta parti.

Av småpartierna hör vi bara talas om ett enda parti: Sverigedemokraterna. De tar en mängd kommunal- och landstingsplatser och lyckas även få in två ledamöter i Riksdagen. Sverige låter sig - som vanligt - chockas.

Piratpartiet visade sig ha sina anhängare bland icke röstberättigade och soffliggare, så deras stöd blev det inte mycket av. Men frågan om upphovsrättens nuvarande utformning kommer att bli en stor fråga i mitten av nästa mandatperiod.

Håll till godo, mina vänner. Kom ihåg var ni hörde det först.

I förra valet röstade jag på moderaterna. Men i takt med att jag blivit äldre och klokare har jag successivt blivit allt liberalare i min livssyn. Så jag blev folkpartist, ett till synes självklart val för en liberal kan man tycka.

Därför var också folkpartiet ämnade att få min röst i valet 2006. Men så blir nog inte fallet.

Skandalen inom Folkpartiet var droppen som fick bägaren att rinna över. I sig själv tycker inte jag att det var någon skandal, bara en mediecirkus som snabbt blev oproportionerlig. Jag tror att de flesta håller med mig om att rapporteringen och smädelserna varit överdrivna. Men hur det nu än må vara med den saken;

Att ljuga i tv är inte att rekommendera. Inte nog med att lögner i sig är otrevliga att utsättas för, att det ur PR-synpunkt är politiskt självmord att stå och ljuga hela svenska folket rakt upp i ansiktet. Det värsta av allt är att jag tar det personligt. Det är ett hån mot mig som intellektuell och ett hån mot hela den ideologi jag står för.

Den som är beredd att stå för det får gärna prova småfula knep. Men stå inte och ljug mig rakt upp i ansiktet, Jakobsson! Och det gäller Lars Leijonborg också. Hans slingrande ordklyverier är inte ett dugg bättre än Marita Ulvskogs fula påhopp.

Jag förstod i alla fall inte varför man populistiskt nog hakade upp sig så på språktest för invandrare. Jag förstod inte vad ordningsbetyg har med modern skolpolitik att göra. Och buggning, är det verkligen något som en liberal ska slåss för?

Nej, det tycks som om det blir moderaterna igen. De har ju åtminstone övergett konservatismen och tagit ett par ordentliga kliv mot det liberala hållet. Jag gillar dem som ljusblåa. Sedan att Reinfeldt krossade Persson i valduellen igår gör inte saken sämre…