Doktor Spinn

Den så ansträngt punkiga skejtartjejen Avril Lavigne poppar till sig med blondering, bröstjobb och en highschool-outfit. Självklart går hon då in på förstaplatsen i USA med en video där hon plutar och putar som vilken Britney som helst. Budskapet tycks vara att nördiga tjejer ska hålla sig borta från hunkiga killar. Weird.

Journaliststudenten Lisah Pettersson har gjort sitt första tv-reportage för lokalfyran. Du ser reportaget om unga arbetslösa här. Fram för mer dalmål i rutan!

Gästbloggare Björn Wallin
retoriker och författare

TV8 har höga ambitioner. Programchefen Thomas Hall siktar på att skapa "den bästa aktualitetskanalen".

Och så väljer man Sveriges största snedlugg som programledare? Har Adaktusson gjort något spännande i sitt liv så måste det ha varit när han klippte sig en aning. Maken till ointressant journalist får man leta efter.

Janne Josefsson slår huvudet på spiken när han säger:

- Du är väl den person inom journalistiken som står så långt ifrån grävande journalistik som man kan komma. Du skulle väl aldrig skita ner dina välputsade skor.

Nu har jag gjort slag i saken och gått med i folkpartiet.

Sannolikt tycker du nu att jag är lite dum i huvudet. Som om inte folkpartisterna ställt till med tillräcklig oreda under - och efter - valkampanjen, så avsätts partiledaren i ett läge när Alliansen skriker efter stabilitet.

Sedan undrar säkert någon hur liberala liberalerna egentligen är med sina ordningsbetyg, sina hårda tag mot buset och sina beryktade språktester. Även jag har undrat, men är nu ändå medlem i partiet.

För att spä på min idiotstämpel drar jag gärna resonemanget vidare till hur fantastiskt omodernt det är att gå med i ett politiskt parti. Uppsluppna föreningsjuntor med sektkänsla och fikabröd känns inte så 2007.

Till mitt försvar påpekar jag att jag faktiskt anslöt mig för några veckor sedan, innan hela detta debacle (menar då avgången, inte dataintrånget). Dessutom styrs jag inte av enskilda sakfrågor, jag drivs av en ideologisk övertygelse, så det så.

Så om jag inte är överens med partiet i vissa frågor så är det självklart partiet som antingen missförstått den liberala värdegrunden eller - mer troligt - medvetet valt en mer populistisk rutt.

Men den underliggande frågan kvarstår: Varför har jag gått med i ett politiskt parti och varför just folkpartiet?

Jag har faktiskt varit politiskt aktiv en gång tidigare , den gången i moderat skolungdom (MSU) - vilket jag hoppas borgar för att mitt engagemang alltid funnits där.

Men som strikt icke-konservativ kändes MSU aldrig rätt och jag gick ur. Sedan dess har jag tyckt en massa saker helt utan partitillhörighet, samtidigt som hela den politiska världen långsamt letat sig mot mitten.

Just skillnaden mellan moderater och folkpartister är för många svår att sätta fingret på. Och med socialdemokraterna så nära den högra mittenfåran är hela den traditionella höger-vänsterskalan knappast relevant längre.

Låt mig snabbt få reda ut detta en gång för alla:

Folkpartister ser att vi har rätt till samma möjligheter oavsett förutsättningar.

Socialdemokrater ser att vi har rätt till samma förutsättningar oavsett möjligheter.

Moderater ser att vi har rätt till våra förutsättningar.

Tydliga axiom, minst sagt. Problemet är att så många idag inte ser dessa linjer i svensk politik. I ett fåfängt försök att ändra på detta hoppas jag med mitt partimedlemskap få smygprova bärigheten hos mina teorier i liten skala.

Hur kommer då detta att gå? Jag har inte en aning kan jag uppriktigt säga, men jag planerar att avrapportera flitigt om hur det hela fortlöper här på bloggen.

"Do or do not, there is no try."

Gästbloggare Johan Lipecki
språkvetare och lyriker

I remember it clearly now
The moment when he learned he had no use for me any longer
That moment contrasting the feeling of appreciation he used to radiate

The distance I felt
and yet the pleasure it gave me to see his face for what it really was:
The Master of Puppets

Oh how I am in awe of his skill
but how poor must he not be?

How fulfilling the sense of vision and understanding!
That brief moment of pleasure
That space in time of everlasting gravity

Forever will it?s memory produce ripples on the lake of knowledge that is my soul

That droplet on the still surface
That sweet flavour of importance ? the eternal recognition of your face

Now on my horizon,
but ever so clear,
will you fade away into the shadows where you belong

My friend! I despise you thankfully

Gästbloggare Björn Wallin
retoriker och författare

En av 1900-talets mest framstående kosmologer, Sir Fred Hoyle, var på 1950-talet övertygad om att hela universum kryllade av liv. Han resonerade ungefär så här; antag att var tionde stjärna i vår vintergata har planeter och att var tionde planet har ett sådant klimat att liv kan existera där, och att slutligen på var tionde av dessa planeter liv verkligen uppstår.

I så fall måste det finnas liv på kanske en miljon eller fler planeter bara i vår galax, Vintergatan.

Idag menar Hoyle att vi förmodligen är ensamma i universum på grund av det osannolika i att levande organismer uppkommer ur död materia. Hoyle gjorde tillsammans med Chandra Wickramasinghe ett försök till uppskattning av hur stor sannolikheten var att en funktionell, ytterst primitiv cell skulle uppstå på grund av slumpmässiga kemiska reaktioner i en tänkt ursoppa, innehållande alla de för livet nödvändiga molekylerna.

Utifrån antagandet att ett visst antal enzym är nödvändiga för att även den allra enklaste cell skall kunna fungera, kom de fram till den oerhört lilla sannolikheten av 10 upphöjt till 40 000. Vad detta är för en siffra har jag ingen aning om förutom att siffror över 10 upphöjt till 50 antas inte utgöra någon chans alls.

Slutsatsen blev att även om hela universum hade varit fyllt av ursoppa, så hade ändå inte liv kunnat uppstå. Att då tro, så fort vi får reda på att det existerar en ny planet någonstans i vårt universum, att det skulle finnas mer liv än det vi ser omkring oss känns ganska naivit. Minst sagt. Å andra sidan är tron det sista som överger människan. Kanske är detta bara ett utslag för den moderna människans längtan efter Gud?

Liv på en söt liten planet ute i rymden? Kul. Men det ligger lite långt bort för att vi ska kunna hitta på något skoj tillsammans med utomjordingarna. Om jag monterar på ett par vätgasraketer på en hyrbil och sticker nu borde jag kunna vara framme år 228750000000. Men det är ingen idé att köra tillbaka hyrbilen för solen kommer att ha hunnit slockna långt innan dess.

Frågan är, vilken genomsnittshastighet måste jag hålla för att inte komma för sent om vi räknar på att ljuset hinner 40 miljarder miljoner km på ett år?

Gästbloggare Björn Wallin
retoriker och författare

 

Sverigedemokraterna (sd) tog i förra veckan det stora språnget in i våra vardagsrum. Från att ha varit nedkladdad med smuts från 30- och 40-talen - och därmed varit utestängda från etablissemangets finrum - har partiet nu iklätt sig en anständigare kostym och anlagt en prydligare fasad personifierad av partiledare Jimmy Åkesson.

 

Sd blev nyligen inbjudna att tillsammans med Mona Sahlin debattera sitt partiprogram inför svenska folket. Frågan är hur lämpligt detta är och hur beredvilligt vi ska ställa oss till detta initiativ? Låt oss syna debatten ur ett retoriskt perspektiv för att pröva vad som hände och undersöka vilka metoder vi kan komma att förvänta nästa gång vi bjuder hem dem till våra vardagsrum.

 

Mona var både nervös och kunde i vissa lägen inte ge svar på tal. Det borde rimligtvis ha varit en lätt match för en så pass slipad politiker som Mona med drygt 30 års debattvana att tvåla till unge Jimmy. Men detta var inte vad vi såg: Hon råkade nämligen ut för en politiker som använde sig av demagogens slipade propagandateknik och som via sina teser vände sig till de lättomvända bakom tv-rutan. Och för detta var Sahlin varken tränad eller lämpad. (Frågan är om någon skulle vara lämpad för denna utmaning?)

 

Vad är då propaganda och hur och när används den? Man brukar hävda att propagandan är intellektuellt ohederlig. Den suggerar mer än argumenterar, vädjar mer till känslorna än till förståndet. Somliga menar också att den är tendentiös, att den verkar ensidigt i en riktning och att den är manipulativ.

 

Lite förenklat kan man säga att propagandan vill ge enkla svar på komplicerade frågor. Och till sin hjälp laddar man svaret med kraft med stora ord och yviga gester. Det självklara skälet är att man söker formuleringar som ska vara lätta att uppfatta och minnas.

 

Professor Lennart Hellspong pekar i sin bok, konsten att tala, på propagandans fyra medel till övertalning - förenkling, förstärkning, förtätning och förklädnad.

 

Hellspong menar att propagandisten tolkar fakta för att passa tesen/tron/tolkningen. Samtidigt stämplar propagandisten sin meningsmotståndare som dum och motargumenten som fåniga. Vidare cementeras budskapet genom ständiga upprepningar. Budskapet förstärks genom ofullständiga bevis och man använder sig gärna av enkla, överdrivna metaforer. Till sist utnyttjar man mångtydiga, ospecifika och vaga uttryck när man närmar sig besvärlig fakta.

 

En som tidigt insåg propagandas värde var Adolf Hitler och han uppfyller alla dessa kriterier på en sann propagandist. Han skriver i Mein Kampf att en ledare måste vara en agitator, som kan förmedla en ide till den stora massan. "Ty att leda är detsamma som att kunna gripa massorna." Han förklarar att propagandans uppgift är att värva anhängare och organisationens mål att vinna medlemmar. Propagandan bearbetar hela allmänheten med sina idéer och gör den mogen för rörelsens seger.

 

Hitler skrädde inte orden när han påpekade att propagandan "försöker påtvinga hela folket en lära, organisationen innesluter endast dem, som inte av psykologiska skäl kunna komma att hämma rörelsens vidare utveckling". Vad Hitler insåg var den att om rörelsen skulle vinna över människor måste budskapet vara enkelt och ständigt upprepas. Budskapet behövde inte vara sant; huvudsaken var att människor valde att tro på det sagda.

 

Låt oss därför diskutera vilka som är mottagare för sd:s budskap. Jimmy Åkesson säger ungefär, "Jag kan hysa respekt för de första generationerna socialdemokrater men inte för dem som finns nu. De tidiga socialdemokraterna överbryggde orättvisorna och skapade folkhemmet. I dag har de blivit maktfullkomliga och har kört landet i botten, svikit de äldre och kapitulerat för brottsligheten och undergrävt välfärdsamhället".

 

Mot slutet flörtar Åkesson vidare när han säger: "Vi prioriterar välfärden. Det finns stora brister. S har svikit de äldre och var tionde svensk åldring utsätts varje år för våld eller försummelse. Jag tycker att man kan ta pengar från invandringspolitiken till annat istället." Det är ingen tvekan om vilken målgrupp som Åkesson och sd pekat ut. Sd siktar in sig mot de äldre och besvikna s-väljarna, den generation som varit med och byggt upp landet men som nu ser demonteringen av densamma.

 

Mycket tidigt förvandlas den trevlige Åkesson till den propagandist han är. Han säger, "Det vi ser i Rosengård de senaste dagarna, bränder, attacker mot polis, misshandel med mera. Det är inte unikt utan signifikant för invandrartäta områden i landet". Här förenklar och förstärker Åkesson verkligheten. Rosengård förvandlas i hans värld från bostadsområde till metafor och blir en bild på ett misslyckat projekt.

 

Strax därpå kommer hans förklaring till problemen. Han säger: "Vi har tagit emot för många invandrare på för kort tid." Detta är ett oerhört lättköpt argument. Men synar vi hans argument bottnar det inte någonstans. Det finns inga bevis. Det förblir ett ofullständigt yttrande som bara har till syfte att kladda fast hos sina åhörare. I ett senare replikskifte påstår Åkesson, "Kommunerna är fulla. Det här landet har inte kapacitet att ta emot fler. Frys invandringen nu". Slagorden radas upp i varje replik.

 

Budskapet upprepas och dunkas in och blir aldrig emotsagt. I tv lämnas inte utrymme för att bemöta dessa kommentarer. Budskapet är enkelt, målgruppen tydligt utmejslad. Mona gick i fällan och försökte vid något tillfälle att argumentera. Men detta är en på förväg dömd taktik. Frågorna är mer komplicerade och mångfacetterade än att kunna besvaras på några meningar. Och debattören som försöker framstår bara som en som pratar i vinden.

 

För att tv-tittaren ska kunna värja sig krävs en stunds eftertanke. Vårt sunda förnuft vill ha bevis. Vi vill förstå helheten. Men när inga sådana kommer utan lögnerna eller halvsanningarna ständigt upprepas då finns den uppenbara risken att teserna stannar likt fett på kläder.

 

Så på frågan om vi ska låta sd få tv-utrymme blir svaret något tvehågset. Ja, uppenbarligen ska vi det då tre procent de av röstberättigade, eller i runda slängar 180 000 människor i landet valt lägga sin röst på dem.

 

Men lika mycket är svaret ett nej. Sd:s rasistiska budskap är så utpräglat propagandistiskt och svåremotsagt under den snuttifierade form som tv innebär att vi riskerar att människor "köper" deras argument bara därför att massan inte ges sig tid till eftertanke och analys. Ska de trots allt ges utrymme krävs en mycket skicklig debattledare som inte bara kan upptäcka falsarier utan också lämnar ordentligt med tid för efteranalys av experter som på ett pedagogiskt sätt kan förklara sakernas tillstånd.

Sitter i en solig tunnelbanevagn mellan Slussen och Gamla stan när några frikyrkliga damer börjar bearbeta oss resenärer. De välmenande samariterna delar ut Vakttornet till alla dem som är beredda att ta emot denna glättiga värvarskrift.

Egentligen är deras organisatoriska apparat oerhört sinnrik. Deras bibel måste vara en av de mest förankrade policydokument en organisation någonsin haft: Värva nya medlemmar och du slipper brinna i skärselden i evigheters evighet.

Men varför ger de ingen tidskrift till mig? Ser de månne något ondskefullt i djupet av mina blå ögon? Står något fasansfullt skrivet i min panna? Kan dessa apostlar på något sätt förnimma mitt religionshat? Jag kan bara hoppas.

"Redan de gamla grekerna" förstod att använda sig av retorik. De insåg det nödvändiga att skola sig i ämnet för att inte förlora en verbal attack från en fiende. Grekerna hade till och med ett särskilt ord på dem som inte ville eller vågade använda sitt fria ord för att göra sig trodd och hörd: idiot.

Om vi nu granskar den retoriska dispositionen ser vi att elocutio är endast en liten om än viktig del i den retoriska processen. För en retoriker börjar processen med en text med att sätta sig in i den retoriska situationen. Vad ska sägas, till vem ska det riktas, vad har jag för mål och vilken status har jag inför den tänkta publiken. Ofta handlar det om att övertyga någon om någonting.

Nästa steg i processen handlar om att samla in all tänkbar argumentation. Gallra och endast välja ut de argument som är användbara utifrån vem som ska övertygas.

Tredje momentet består i att lägga upp en anfallsplan genom att disponera sina argument för att få största möjliga effekt. Detta innebär ofta att man lägger det starkaste argumentet sist i en talarsituation. Detta är dock inte nödvändigt i en text då läsaren lätt kan återgå till ett visst avsnitt för djupare begrundan.

Först nu i det fjärde steget är det som elocutio kommer in. Det är nu som retoriker återigen funderar på vem det är som ska övertygas samt vilka förväntningar som publiken kan antas ha på talaren/skribenten. Detta sammantaget avgör stilnivå. (Hur och varför man sedan använder sig av de retoriska figurerna tror jag vi relativt grundligt gått igenom i föregående artikel.)

Vi hoppar över de två efterkommande stegen som har att göra med inlärning/memorering och själva framförandet, actio, eftersom de mer direkt har att göra med en direkt talarsituation. Men det är värt att nämna att retorikern var tvungen att akta sig för att bli allt för konstfull och teatralisk i sitt uttryckssätt. Detta skulle nämligen dra negativ uppmärksamhet bort från det viktiga, det sagda.

Vad som borde framgå med önskvärd tydlighet är att det endast en liten om än betydelsefull del som ägnas åt utsmyckning av talet/texten. Fokus ligger istället hela tiden på att finna det som bäst kan övertyga. Om publiken avslöjar en retoriker som allt för utstuderad på grund av alltför konstfullt språk eller allt för många citat eller dylikt då slutar man läsa eller lyssna. Man kan ju defacto tråka ut sin publig med att bli löjlig också.

Så istället för att kasta grus i ögonen på våra läsare borde det istället vara vårt ansvar att göra våra texter tillgängliga, intressant och för all del unika. Genom att tillägna oss det retoriska förhållningssättet har vi bättre möjlighet att nå fram med vårt budskap och då slipper vi stå där som idioter, som inte säger någonting.

Ett bra exempel på en uttrycksfull text fri från fåfänga stilmarkörer står att finna i Stig Dagermans fantastiska novell Att döda ett barn.

Debattsvar på retorikexperten Björn Wallins inlägg Att svinga i luften:

I långa perioder har retoriken kritiserats häftigt. Motståndet har bottnat i att retoriken betonar hur något sägs istället för vad som sägs.

I retorikens värld hyllas nämligen den som kan övertala vem som helst till vad som helst. Den retoriska effekten är alltså ett resultat av a) talarens skicklighet och b) publikens förmåga till kritiskt tänkande. Klart att budskapet blir sekundärt i en sådan kultur.

Björns ord "formuleringskonst" avslöjar en hel del om vad retorik egentligen handlar om.

Det är också här elocutio kommer in i bilden. Ordet har haft både bredare och smalare definitioner, men i grunden handlar elocutio om att göra framställningen - och inte budskapet - unikt.

Min tes är den rakt motsatta. Låt innehållet vara unikt och framställningen osynlig. Jag vill inte att publiken ska minnas vad jag sa på grund av hur jag sa det, jag vill att det jag faktiskt säger ska vara avgörande.

Elocutio är dessutom en vansklig teknik som lätt slår tillbaka på användaren.

Vi ser exempel på detta när Björn i inledningen talar om "blodbemängda inlagor" och när han avslutar med en omotiverad boxningsmetafor.

Om Björn lyssnat på mig hade han strukit både sitt första och sitt sista stycke. De fåfänga små avtrycken hade då försvunnit och texten hade med ens tjänat hans syften bättre.

Debattsvar på inlägget Fåfängans fyrverkerier från Björn Wallin, retorikexpert:

Först och främst vill jag tacka nonsensredaktörn' för en intressant, blodbemängd och för mig som retoriker en härligt provocerande inlaga. Det var med förtjusning som jag med kritiska glasögon och markeringspenna i handen läste igenom texten.

Bakgrunden till denna artikel tror jag vi kan finna i det embryo av debatt som uppstod i en tidigare artikel med temat: Du är inte vad du skriver. Där hävdade jag bland annat att elocutio är en nödvändighet för att särskilja min text från andras, för att göra den minnesvärd och att detta borde vara varje skribents förbannade rättighet och skyldighet gentemot sina läsare.

Jag vill därför med bestämdhet hävda att elocutio fortfarande, 2000 år efter Ciceros officia oratoris, borde gälla som ledstjärna för varje skribent liksom talare. Låt oss därför granska texten och syna argumenten för att se om de är hållbara och relevanta.

Redan i stycke ett hittar vi ett sakfel. Nämligen att elocutio enbart skulle stå för utsmyckning. Ingenting kunde vara felaktigare. Elocutio betyder visserligen "utsmyckning" men är beteckningen på retorikens formuleringskonst - det vill säga arbetet med att finna de rätta orden i förhållande till uppgiften och åhörarna. När elocutio används som del i den retoriska dispositionen betyder begreppet mer talarens språkliga bearbetning av ett tal eller en text.

Elocutio handlar om att få åhörarna eller läsarna att lyssna respektive läsa aktivt. Cicero menade istället att en text (och ett tal) måste uppfylla vissa stilistiska krav. Korrekt latin och tydlighet var självklarheter. Dessutom måste orden arrangeras så att texten får en enhetlig stilistisk karaktär. Detta var krav och självklarheter för en orator, talare.

När så vår debattör i tredje stycket troskyldigt hävdar att han minsann bara använder elocutio när så är nödvändigt och som absolut sista utväg bygger detta antagande på missuppfattningen om vad elocutio är för något samt en bristande kunskap om vårt språks historia. Vi använder i själva verket daglig dags elocutio utan att veta om det.

Elocutio är nämligen inte detsamma som sirlig utsmyckning. Sirlig utsmyckning användes möjligen i samband med högtidstal, tal till gudar, tal till stora ledare, i tal som vi idag kallar för hög stil. Men aldrig i andra sammanhang. Den höga stilen hade sin storhetstid under 1700-talet och sitt epicentrum i den franska hoven. Denna talarstil fick ta emot mycket kritik och försvann tack och lov som förebild redan under den textkritiska eran under 1800-talet. Idag har dessa språkliga "finesser" sjunkit in i vårt språk så att vi inte längre talar om dem som elocutio.

Vi använder dagligen bilder, imago, överföringar, metaforer, eller som redaktörn' i sin rubrik en allitteration. Självklarheter för oss idag även om vi inte sätter namn på företeelserna. Retoriken kallar dem för figurer och det finns flera hundra identifierade figurer.

Detta leder oss fram till femte stycket där det nedvärderande hävdas att: Elocutio handlar om fåfänga. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Elocutio aktar sig för att krångla till texten. Retoriken påstår därför att om en text ska vara tillgänglig och intressant så vi vill läsa den måste den fylla ett antal kriterier.

Det första kravet är att texten ska "upplevas" kort. Upplevs texten lång tröttnar vi snabbt. Se bara på det stora antalet långa, tråkiga debattartiklarna på DN-debatt. Där finns massor av artiklar som vi antagligen inte läser till sista punkt, bara av just det skälet. Det är en retorisk dödssynd - teadium - att tråka ut sin publik.

Andra kravet är att texten ska vara fattbar. Uppmaningen att ta bort alla svåra, främmande uttryck och ersätta dem med enkla och bekanta gäller. Sist bör en text (eller ett tal för den delen) vara omväxlande. Samma regler gäller som för musiken. Där arbetar man också med fraser, klanger, melodier, rytmer och betoningar. Allt för att fånga vår publik. Få dem att stanna kvar och lyssna eller läsa. Kort, klart och koncist är det som gäller.

Men detta räcker dessvärre inte och det är här som de retoriska figurerna kommer in. Vi måste väcka vår publik. Få dem att reagera. Få dem att stanna upp och tänka efter. Figurerna har till syfte att aktivera våra sinnen. Man kan kanske tycka att de retoriska figurerna blir lätt tramsiga och figurläran överdrivet besvärlig. Men de är faktiskt som tidigare hävdats en levande del av vårt språk.

Du kan knappast hitta en enda sida i Strindberg, Lagerlöfs eller Lindgrens böcker utan mängder av retoriska figurer. Du ser dem för jämnan i annonser, de finns ständigt i företagens slogans och du kan säkerligen inte hitta ett enda citat i en enda citatsamling, där det inte är just figurerna som ger citatet sin odödlighet. Figurer innebär alltid en förtätning av språket.

Det som annars kanske kräver långa och krångliga meningar pressas samman och kondenseras till en metafor, antites eller en allitteration. Figurer fungerar som fantastiska pedagogiska metoder. Framförallt får det våra läsare eller åhörare att stanna kvar. Jag skulle kunna fortsätta och skala mig igenom texten men jag tror att vi här har kommit till andemeningen. Vår redaktör byggde sin tes på en missuppfattning om vad Elocutio är för någonting. Att det skulle handla om att bygga ut sin text med meningslösa ord. Men elocutio handlar istället om precis tvärt om.

Att som han själv säger: Ju skickligare vi blir på att skala bort fåfänga försök att betona de egna särdragen, desto tydligare framträder essensen av den vi egentligen är. Så sant som det är sagt. Därmed inte sagt att detta är enkelt. Quintilianus säger: ?För inventio eller dispositio, krävs endast klokhet och erfarenhet från livet. Men om du inte kan uttrycka det som du ska föreställa dig i dina tankar, och inte visa upp detta och bära fram det till åhörarna (eller läsarna) ja, då är all tidigare möda överflödig. Det är som att låta ett svärd förbli nedstucket i sin skida.?

Figurerna och elocutio var, och är, de medel och redskap som står till buds i retorikens mest krävande del. Låt oss istället likt en skicklig och väl tränad boxare låta våra formuleringar träffa både hakspets och solarplexus istället för som vår redaktör svinga i tomma intet.

På literoligare.se kan du hitta en lista på allehanda aprilskämt på nätet. Jag gillar Pirate Bay-servrarna, nattstängt på Lunarstorm och så förstås den könsneutrala hockeyligan!

Dagens Medias hemsida går ner och chefredaktören/bloggaren RvdB blir sur på leverantören TDC. Självklart excerserar han sin publicistiska makt och kängar till dem ordentligt i ett offentliggörande.

En av hans antagonister, bloggaren Vassa eggen råkar drabbas av samma driftstopp. Han gör en copy/paste-travesti på RvdBs digitala tantrum och byter ut tidningens namn mot bloggens. Givetvis länkar han tillbaka till RvdB.

Men RvdB tar inte sån skit, inte från bloggare i alla fall. Han gillar dem helt enkelt inte. Han skyr dem som pesten för att de inte är journalister.

Och som den slipade mediebranschräv han är hittar han förstås genast en välavvägd vinkel: Vassa eggen har snott hela hans krishantering!

Sedan skojar han till det och kallar Vassa eggen för Vassa ägget. Ett litet påsk-skämt där, alltså.

Obetalbart. Hoppas bara att han inte ger sig på mig nu.

The Chemical Brothers - Believe
Dallas Superstars - Fast Driving [JS16 Remix]
Fedde Le Grande - Put Your Hands Up For Detroit
Destiny's Child - Loose My Breath
Dot Allison - Substance
Daft Punk - Around The World
2 Unlimited - Faces [Breakbeat Rmx]
Beats & Styles - Dance, Dance, Dance [Feat MC Solar]
Audio Bullys - We Don't Care
Justin Timberlake - Sexyback [Feat Timbaland]
Pay TV - Trendy Discoteque
Beyonce - Ring The Alarm [Freemason's Club Mix]
Eric Prydz - Call On Me [Retarded Funk Mix]
Armand van Helden - My My My
Orbital - Technologicque Park

Jag intervjuade Pontus Schultz för ett antal år sedan. Han var då chefredaktör på FinansVision och vi hade intagit ett muggigt konferensrum på Münchenbryggeriet. Vi diskuterade mediernas roll i samhället med fokus på hur journalistkåren bar sig åt för att navigera genom den uppsjö av påverkare som ständigt uppvaktade dem.

Det tog inte lång tid att inse att Schultz inte var en journalist av den gamla skolan. Han tänkte nytt. Hans tes var att objektiviteten i sig var ett ohållbart ideal och att framtidens journalistkår succesivt skulle bli öppet subjektiva.

Detta kan tyckas provocerande. Många sätter likhetstecken mellan objektivitet och sanning, men så behöver det inte alls vara. Kanske behöver läsaren, lyssnaren och tittaren upplysas om journalistens grundläggande värderingar för att kunna värdera nyhetens innehåll på ett rättvisande sätt? Kanske ligger den öppet subjektive journalisten närmare sanningen? Kanske.

Tittar vi närmare på den journalistiska utvecklingen ur perspektivet objektivitet kontra subjektivitet blir det tydligt att det personliga tyckandet på redaktionellt utrymme ökar. Recensioner. Analyser. Journalisternas egna bloggar. Ledare. Krönikor. Den enskilde journalisten som varumärke, helt enkelt.

Själv välkomnar jag utvecklingen. Och jag borde veta. Min konsumtion av nyhetsmedier är extrem: Jag läser de nationella morgontidningarna. Bläddrar igenom DI. Tittar omväxlande på Aktuellt, Rapport och TV4-nyheterna. Lyssnar på Ekonomiekot. Prenumererar på Computer Sweden och Internetworld. Sedan har jag nyhetsbevakning med Observer och Retriever för att fånga upp nyckelord. RSS-strömmar i mobilen med utländska nyckelmedier. Webb-tv för att se lite längre reportage när jag har tid. Neo, Wired och The Economist för fördjupning.

I denna konkurrens, vem vinner kampen om min koncentrerade uppmärksamhet?

Det enda jag fastnar på är texter där journalister faktiskt tycker och tänker. I det massiva nyhetsflödet välkomnar jag intellektuella, välskrivna tolkningar som skär rakt igenom allt det stoff som intresserar mig. Detta kräver förstås att jag har förtroende för journalisten. Till en början är jag skeptisk och motsträvig, men om journalisten kan leverera insikter och klokheter med regelbunden intensitet stannar jag upp nästa gång det bekanta namnet ramlar förbi. Efter ett tag börjar jag att aktivt söka upp dessa journalisters texter.

Den gamla journalistiska devisen lyder annars att "presentera fakta som de är och låt sedan mottagaren dra sina egna slutsatser". Men den djupare förståelsen som bara en subjektiv analys kan ge går då förlorad! Detta insåg även Pontus Schultz, den där gången på Münchenbryggeriet. Men han såg framför sig ett nytt medielandskap där mångfalden av röster kring ett fenomen tillsammans skulle ge en rättvisande bild.

Mycket skulle hända efter den där intervjun. IT-bubblan skulle brista och World Trade Center skulle rasa. Det fanns nog en tid då det såg ut som om Schultz inte skulle bli sannspådd. Men så kom Webb2.0 med LonelyGirl15 och ödsliga nöjesparker i SecondLife. Det offentliga samtalet fick en bloggrevolution på halsen. Mångfaldigandet av digitala åsiktsplattformar kombinerat med det massiva mediebruset skapade den arena Schultz talade om.

Lite som teknologisk determinism på crack.

Medieforskaren Marshall McLuhan menade en gång för decennier sedan att medieutvecklingen har större inverkan på samhällsutvecklingen än själva innehållet i det vi kommunicerar till varandra. Motvilligt kanske vi måste inse att han hade en poäng. Innehållet i våra berättelser cirkulerar alltid kring samma teman - det är det mänskliga dramat om och om igen. Schultz talade om Shakespeares 33 arketyper och att alla nyhetshistorier blott är variationer på dessa "ursprungspersonas".

Det enda som mäktar med att bryta mönster är nya innovationer som boktryckarkonst, elektriska skrivmaskiner och för all del IM-klienter. Det liksom krävs ett headset och och en multiplayer-session av Counterstrike för att jag ska fylla min kommunikation med något nyskapande. Schultz egen parallell hade inget med pc-spel att göra dock, hans parallell tangerade sportjournalistikens verklighet:

Den lokala sportjournalistiken hade kommit långt, menade han. Där var det okej att öppet erkänna sympatier för det egna intresset. Okej att visa känslor, okej att vara personlig.

Ungefär som det idag är okej för bloggare att vara subjektiva, känslosamma och förtroliga.

Utan att travestera på den pågående diskussionen mellan journalistik och bloggistik (en diskussion som egentligen borde handla om värdet av objektiv rapportering kontra subjektiv analys), så framträder den välskrivna och genomtänkta bloggen som en vitamininjektion i ett annars ganska monotont mediebrus.

Tips på tre bra bloggar: bisonblog; deep:edition; silverfisken

Trimedia-Markus mejlade över denna promo-text igår:

På fredag kommer Quentin Harris, som har stått för några av de mest originella underground house-hitsen de senaste åren, till SoulMates nypremiär på Marie Laveau. Hans remix av soulsångaren Donnie's 'Cloud 9' har blivit en klassiker inom soulful house-kretsar, och 'Haunted' blev en crossover-hit som spelat på allt från "mainstream"klubbar till soulful och techhouse-dansgolv.

Fattar typ hälften, men det låter som det blir en klubbkväll på lördag.

The best minds are not in government. If any were, business would hire them away.
- Ronald Reagan

Dagens fråga är lite yrvaken. Men jag undrar uppriktigt hur ett arrogant svin som Göran Persson kunde få behålla Sveriges finaste jobb under så många år? Det är inget mindre än en skam för socialdemokratin och ett ansvar som deras väljare får leva med till den dag de dör.