Doktor Spinn

"Technology adds nothing to art. Two thousand years ago, I could tell you a story, and at any point during the story I could stop, and ask, Now do you want the hero to be kidnapped, or not? But that would, of course, have ruined the story. Part of the experience of being entertained is sitting back and plugging into someone else's vision." - Penn Jillette

Den första januari 2007 vaknade jag upp i ett afrikanskt hotellrum med en enda distinkt tanke i mitt huvud: "Jag har banne mig INGET stort livsprojekt inplanerat för det här året."

Tanken var intensiv och den vägrade släppa taget. Ingivelsen var omedelbar och nästan brutal, nästan som om takfläkten lossnat från taket och träffat mig rakt i solar plexus. Knuffade på min flickvän, "Hörru, nu är det 2007. Vad har vi egentligen sagt att vi ska göra i år?"

Med ett grymtande svarade hon något om semester och något om att slappna av och något om att somna om. Men det var redan för sent. Jag hade precis börjat komma i gång.

Livsprojekt hade ju alltid funnits. Skaffa jobb. Skaffa utbildning. Slutföra utbildning. Resa. Bo utomlands. Lära nya språk. Idrott och politik. Bli uttagen, bli utvald, bli nominerad. Prestera, prestera, prestera.

Men det som slog mig den där morgonen var att 2007 smugit sig på utan att jag hunnit lista ut vad som skulle bli nästa livsförändrande revolution. Paradoxalt nog fann jag mig vara överdrivet oroad över det faktum att jag har har flickvän, jobb och utbildning.

Missförstå mig rätt. Detta var ingen kris. (I en kris drömmer man om ett liv som Mojito-drickande mopeduthyrare i Port-Au-Prince.) Jag ville ju inte byta ut det jag redan hade, nej; den gnagande känslan bottnade i något mer undflyende.

Möjligen har man nått i-landsproblemens nirvana den dagen då man upptäcker att saker och ting är precis som de ska och just därför blir alldeles nojig; jag inbillade mig att små lattedrickande lilliputtar från medelklassen lurpassade på mig under sängen.

Äckliga små tomtar.

Så länge jag låg kvar i sängen skulle inte 2007 börja, inbillade jag mig. Meningslöshetens ekorrhjul kunde gott vänta. Den som stålsätter sig kanske slipper vernissage, Chablis och promenader på Djurgården. Men frågan är vad man ska prata om istället för styrräntor, tapinade och stockholmsgator?

Tror jag låg där till dess att flickvännen vaknade. Jag envisades med mina kvasifilosofiska funderingar, vägrade släppa taget. "Kan vi inte bara försöka ha roligt?", kommenterade hon och tassade iväg till badrummet. Och vips så släppte allt.

Förklara för mig varför jag ska tvingas betala licenspengar för att bekosta Melodifestivalen?

Ok, jag har inga problem med att SVT vill ha betalt av dem som konsumerar deras produkt, men jag har ju inget val, eller hur? Jag måste betala vare sig jag vill eller inte.

Som svensk är jag skyldig att bidra till ett demokratiskt samhälle, en hållbar utveckling och lika möjligheter för alla individer. Men att avgiftsbelägga mig för att hålla liv i Ingela Forsmans karriär?

Vansinne, det är vad det är!

Jag gillar annars idén med public service. Samhällsinformation är viktigt och tv-mediet en kraftfull kommunikationskanal som ska utnyttjas. Men hur Magnus Carlsson kommer in i bilden fattar inte jag.

Twingly heter tjänsten som länkar ihop tidningsartiklar på nätet med realterade inlägg i bloggosfären. Nu stormar det kring hur bloggare prostituerar sig bara för att få många träffar.

Tekniken är enkel. Du citerar en artikel och sedan länkar du flitigt till samma artikel. Sedan pingar du din blogg på Twingly och med lite flyt hamnar du på dn.se, metro.se eller svd.se.

Tråkigt nog tillför du inget med sådana innehållslösa inlägg och de allra flesta förstår vad du pysslar med. Resultatet blir kanske fler besökare i ett par dagar, men frågan är hur många som letar sig tillbaka till din blogg någonsin igen?

Vad Twingly bör göra är att hitta en logaritm för att ranka bloggarna inbördes. Lite som Googles PageRank, ungefär. Ju kvalitativare blogg, desto större chans att länkas till artikeln i fråga.

Parametrarna skulle kunna vara antal besökare, antal sidor som länkar till dig och kanske något samarbete med en extern partner (vilken entreprenör som helst ser affärsmöjligheten i detta).

Så stormen bär viss substans med sig. Ingen vill bli länkad vidare till innehållslösa inlägg. Men det är likväl en storm i ett vattenglas för det här, mina damer och herrar, det här är ett problem med en lösning.

En realityserie om livet på en kolonilott? Nu får dom fan ta och ge sig. Det måste ju finnas någon slags jävla gräns för hur mycket skräp man får fylla etern med.

Här kan du ladda ned en blankett för att anmäla ditt utträde ur Svenska kyrkan.

Primelabs bloggsökmotor Twingly kopplar ihop blogginlägg med länkade nyhetsartiklar. Detta betyder att den som läser en artikel på t.ex. dn.se med ett par klick kan länka sig vidare till din blogg för att se vad just du skriver om innehållet i artikeln.

Läs mer: SvD-journalisten Adam Erlandsson har skrivit en intressant artikel på E24.

Fredrik Wass på bisonblog.se är riktigt vass. Enligt hans analys tar bloggrevolutionen nästa stora steg i och med att pressen börjar koppla blogginlägg till sina artiklar. Läs hans krönika på Internetworld här.

Självklart är detta en revolution. Jag är egentligen lite småsur över att jag inte insåg det själv först.

Många har annars inte förstått världet av att snabbt kunna få en inblick vad alla bloggare tycker i ett visst ämne. För oss som managerar opinioner är detta ett viktigt verktyg. Artikelkommentarer är också bra, men de är sällan särskilt givande.

Jag är av den åsikten att människors åsikter är en av grundvalarna i ett välfungerande samhälle. Bloggar ger människor en möjlighet att tycka saker en masse. Dessutom tvingar formatet oss att tänka till en gång extra vilket ju är alldeles utomordentligt:

En åsikt är bra. Men en genomtänkt åsikt är så spektakulärt mycket bättre än så.

Ju fler genomtänkta åsikter som genomsyrar samhället desto bättre. Om dessa kan ge medierapporteringen ytterligare en dimension kan journalistikens framtid skapas sida vid sida med alla tyckande och tänkande människor i samhället.

Vore inte det en vacker tanke?

Enligt mina kvinnliga kollegor är det vanligt att män klantar till det när det handlar om att stå för fiolerna under den första dejten. Det minsta en man bör göra är att erbjuda sig att stå för kalaset. Om inte det fungerar bör han insistera minst en gång innan han ger med sig.

Och allra helst bör mannen inte göra någon teater av det hela. Att leka bigtime high-roller är bigtime no-no. Var cool och betala bara, inte för att du har råd utan för att hennes sällskap var värt varenda krona. And then some.

Detta var alltså det budskap som de bad mig sprida vidare till det manliga släktet. Men för att hjälpa mina kollegor på traven känner jag att budskapet behöver ett par tillägg:

1. Att du som man betalar betyder inte att du köper något av kvinnan - inte ens hennes tid.
2. Att du betalar och inte hon gör er ojämlika men inte ojämställda.
3. Hon vill ha bevis på att du är generös. Fattig eller rik är sekundärt.