Doktor Spinn

"Vad är det du gör, egentligen?" Jag har fått frågan många gånger och varje gång försöker jag hitta en förklaring som är kort, konkret och självklar. Men självklart blir det tyvärr aldrig. Det finns nämligen närmare 2 000 officiella definitioner av vad PR egentligen är för något.

Att det finns så många definitioner beror på att PR utvecklades som ett hantverk först och som en akademisk disciplin långt senare. PR-forskare har därför kämpat hårt med att precisera ämnesområdet i ord: PR är tvärvetenskapligt och inrymmer pedagogik, organisationsteori/ekonomi, lingvistik, ledarskap, propaganda/retorik, socialpsykologi samt medie- och kommunikationsvetenskap.

Jag brukar i alla fall säga att "jag hjälper organisationer att kommunicera bättre. Beroende på vad kunden vill uppnå kan det handla om allt från planering och rådgivning till nyhetsvärdering och medieträning".

Men varifrån kommer begreppet? Vad betyder det? Och varför så dåligt rykte?

PR är den amerikanska förkortningen för public relations, i svenska översättningar ofta förväxlade med publicity (publicitetsarbete) och promotion (marknadsföringsaktiviteter). Språkligt används PR närmast regelmässigt i negativa sammanhang som i PR-trick, PR-stunts, PR-makare, PR-folk - alltså närhelst ett särintresse ska dupera en lättlurad mobb.

Det hela blir inte bättre av att flera ledande svenska PR-akademiker har halkat snett i adaptionen av den dominerande amerikanska litteraturen. PR skrivs som publika relationer, vilket är helt felaktigt: Det finns per automatik inget "publikt" med de relationer som professionella PR-utövare handskas med!

(Möjligen skulle vissa delar av det PR-arbete som sker på publika företag kunna kallas för publika relationer, men det skulle bara skapa ännu mer förvirring.)

Ordet public i public relations torde snarast översättas till publiker. En publik är PR-världens motsvarighet till reklamvärldens målgrupp. Målgrupper delas traditionellt in efter demografiska variabler (ålder, kön, geografisk position, socioekonomisk status etc.) medan publiker indelas efter deras sätt att kommunicera/agera (aktivitetsgrad, kanalval, mediekonsumtion etc.).

PR blir därför snarast relationer till publiker! Detta har yrkesutövande skribenter visat bättre förståelse för än flertalet av Sveriges akademiska PR-författare (källa). Och detta har betydelse; att arbeta med PR handlar om att hantera de relationer som har betydelse för organisationen - och inte nödvändigtvis de relationer som råkar vara publika.

Just indelningen i publiker istället för målgrupper är en av två huvudsakliga anledningar till att inkludera PR i marknadsföringen. Den andra anledningen är att PR-kanalerna ökar i betydelse för organisationerna i takt med att människor tröttnar på de glättiga reklambudskapen.

Därför måste PR-konsulter ha en grundmurad förståelse för hur, var och när människor inhämtar kunskap. Dessa människor är läsare, tittare, lyssnare, köpare, säljare, ägare, opinionsbildare, förmedlare, makthavare osv. och gemensamt för alla dessa publiker är att de baserar sina beslut på den bild de har av verkligheten - alltså inte på verkligheten självt!

Att ändra på verkligheten direkt är därför inget PR-utövaren har kompetens eller resurser att ägna sig åt. PR-arbetet syftar snarare till att påverka dem som faktiskt har makt att skapa förändring.

En företagsledare kan visst göra organisatoriska förändringar som en direkt följd utav PR-rådgivning, men konsulten i fråga saknar helhetsperspektivet för att föreslå t.ex. prissänkningar, personalavgångar och uppköp. (Alla PR-beställare bör därför vara på sin vakt närhelst en konsult börjar ha synpunkter på hur företaget ska bedriva sin kärnverksamhet...)

Lobbying är den PR-disciplin där denna grundtanke blir mest tydlig: En lobbyist försöker inte påverka kundens verklighet direkt utan försöker istället påverka bilden av verkligheten hos den publik som råkar ha kundens öde i sina händer.

Men varför pratas det alltid om medier, journalister och löpsedlar när det pratas om PR?

Nyhetsmedierna har onekligen en stark särställning när det gäller spridningen av ny och trovärdig kunskap och just därför har media en så central roll i PR-utövandet. Men media är samtidigt mer än bara tidningar, tv och radio. Idag ser medielandskapet allt mer komplext ut i takt med att teknikutvecklingen skapar nya kommunikationsmönster - och därmed nya publiker!

För organisationer handlar det alltså om att synas, höras och märkas på en föränderlig spelplan där kreativitet ständigt trumfar högljuddhet. Krasst uttryckt handlar allt PR-arbete därför om att sätta rätt förväntningar hos organisationens publiker - inget mer, inget mindre.

1. Spacehog - In The Meantime
2. Violent Femmes - Blister In The Sun
3. Kula Shaker - Hush
4. Rancid - Time Bomb
5. The Kooks - Naive
6. Third Eye Blind - Semi-Charmed Life
7. Tal Bachman - She's So High
8. Cake - Rock n Roll Lifestyle
9. Caesar's Palace - From The Bughouse
10. The Cure - Friday I'm In Love
11. Fun Lovin' Criminals - Scooby Snacks
12. Marcy Playground - Sex And Candy
13. The Goo Goo Dolls - Iris
14. The Killing Machines - SOS
15. Plastic Bertrand - Ça Plane Pour Moi
16. Faith No More - Easy

En kollega påtalade något mycket intressant när vi talade om makt och då i synnerhet makten över hur historien formuleras:

USA uppmärksammas alltid när slaveriet kommer på tal, men faktum är att långt fler slavar skeppades till Kina under samma period. Ändå är det hart när ingen som idag ifrågasätter just detta historiska övergrepp.

Att frågan inte hamnar på dagordningen är tragiskt nog logiskt då det i dagens Kina (oss veterligen) inte finns några större folkgrupper bestående av slavättlingar.

Den stora frågan är därför:

Vart tog dessa slavar vägen? Den cyniska slutledningen blir oerhört macchiavellisk, detta då historieskrivarna utan tvekan gått hårdast åt den nation som faktiskt frigav slavarna:

Lämna inga vittnen.

Sitter här mitt i natten med en starköl och lyssnar på musik i den nya sommarstugan. Lyktor med stearinljus, Chris Isaak (...and I-I-I... don't wanna fall in love...) och ett tiotal gigabyte mp3:or: Arrangerar en uppsättning med utstuderade spellistor till inflyttningsfesten.

Spellistor är utan tvekan 00-talets blandband. Den brännbara cd-skivan, den var bara en chimär i sammanhanget.

Men det är fortfarande ett precist arbete, en lek med nyanser och stämningar. Det är också - lustfyllt. Jag vill överraska, vara flexibel. Det är också en mycket allvarsam lek; Musik är som all konst en svårbemästrad form av kommunikation. Du är vad du spelar, vare sig du vill eller inte.

Detta får mig att fundera: Blandbandskompilatörerna var tidigare uteslutande män. Har teknikutvecklingen skapat en generation 00-talskvinnor som sätter samman spellistor med samma förtjusning som män? Eller förmår den digitala revolutionen inte rubba könsmönster av sådan art?

Gästbloggare Markus Cristiansson
Kommunikationsrådgivare och trendspanare

I gårdagens Dagens Industri läser jag att det tecknats 5,4 miljoner nya GSM-abbonemang i Indien under juni månad. 5,4 miljoner! På en månad! Fantastiskt, i ordets rätta bemärkelse. Med ens väcks en tanke om vilken oerhörd tillväxt som sker runt om i världen. Sverige, Norden och Europa i all ära, men 5,4 miljoner mobilabbonemang på en månad... inte riktigt.

För ett par månader sedan läste jag även om Shanghai, där man under de senaste 15 åren har byggt mer än 1 500 skyskrapor. Här kan man snacka om byggboom. Återigen, fantastiskt! I Stockholm har vi - med Shanghais mått mätt - inte en ända skyskrapa. Höga byggnader har måhända inget egenvärde, men ändå. Fan vad det rör sig!

När du ligger i där din hängmatta och njuter av den svenska sommaren (nåja); ägna en tanke åt var du och de dina står i denna omvälvande globala tillväxt. Själv kommer jag behöva ta mig en rejäl funderare. Hoppas jag finner min roll, och det väldigt snart. Att stå kvar på perrongen känns inte längre som ett alternativ.

Ok, så det har varit lite internt här på bloggen den senaste tiden.

Om du saknar anknytning till mig - eller till Sundsvall - ja, då har det sannerligen varit rätt meningslöst att inkludera detta lilla hörn av nätet i din dagliga bloggfix. Så sorry för detta, alla ni läsare som bryr er föga om medelpadska förehavanden i allmänhet och mitt obetydliga privatliv i synnerhet.

Till mitt försiktiga försvar är intresset för bloggosfären bra mycket svalare under sommarmånaderna än under resten av året. Många vill ju under denna tid hellre vara ute i ur och skur - snarare än att häcka framför en skärm. (Det är först när vi vi blir vuxna som våra föräldrars förmaningar om att ta vara på sommaren "kickar in", tycks det.)

Kanske är det därför som mina intressen tycks glida åt ett annat håll så här under semestern. Just nu är jag helt enkelt mer intresserad av hur jag ska kunna hyfsa till en vildvuxen björkhäck än av den socioekonomiska klyfta som finns mellan användarna av Facebook och MySpace, till exempel.

Jag ber er därför ha överseende med att det emellanåt letar sig in sådant som ni annars är vana att slippa! Efter semestrarna lovar jag att nyktra till (hjälpligt i alla fall) och hosta upp mig ett par pinnhål på IQ-skalan och mer konsekvent leverera nonsens av ett mer insiktsfullt slag.

Jo, och så har jag börjat måla i olja, förresten.

If you make people think they're thinking, they'll love you; but if you really make them think, they'll hate you.

Under en vecka i juli förvandlas hela Sundsvall till en enda stor fest. Gatufesten är ingen festival där artisterna står i centrum, utan snarare en stadsfest kryddad med vad arrangörerna lyckas få ihop i artistväg. På Gatufesten går man inte för att se på artister i första hand, utan dit går man för att kunna vara med i snacket resten av året.

Gatufesten är nämligen ett stående diskussionstema för alla som tillbringar sin lediga tid på Wayne's Coffee medan timmarna sakta flyter förbi. Hela arrangemanget har blivit en angelägenhet för lokalbefolkningen: Visst är utbölingar välkomna, men de är sällsynta i folkvimlet av nya, gamla och före detta medelpadingar.

I alla dessa sammanhang är det ett ord som förr eller senare alltid faller på allas läppar - Tjacka. Glöm Kjell Lönnå och Täppas Fogelberg, glöm Henrik Zetterberg, Fredrik Modin och Magdalena Forsberg. Den mest omdiskuterade klyktattaren (boende i Y-län) är onekligen denne Tjacka, alias Anders Söderberg.

Ingen tycks kunna hålla känslorna tillbaka när Tjacka ska diskuteras. Men vem är då denne lokalkändis?

Tjacka är odiskutabelt Mr Gatufesten. Denne ihärdige eldsjäl har byggt upp hela arrangemanget. Pigg på att uttala sig i lokalpressen har hans idoga arbete varit väl synligt i offentlighetens ljus, detta samtidigt som festen med åren växt sig allt större - så stor att den bra år kan mäta sig med Storsjöyran. det är tack vare Tjacka som Sundsvall i år kan fira stadsfestens 20-årsjubileum.

Men hur kan det då komma sig att denne visionäre festfixare förvandlats till Sundsvalls mest hatade person?

Grundproblemet stavas P-E-N-G-A-R. Ekonomisk framgång och motgång är i alla avseenden otroligt impopulärt i Sundsvall med omnejd. Tjacka, som kunde köpa sig en lyxig lägenhet i centrala stan, var den som tjänade pengar på Gatufesten. Folk såg det hav av människor som under hela festveckan fyllde gatorna och intalade sig själva att Tjacka skodde sig på dem.

Att hela arrangemanget kostar mycket pengar och tar en hel del tid och förberedelser i anspråk tycks inte spela belackarna någon roll. Framförallt anser den genomsnittlige sundsvallsbon att inträdet är för dyrt - även om en tvåtimmarskonsert på Hovet ofta kostar mer än tre dagars inträde till Gatufesten.

För att möta kritiken ör inträdet gratis på onsdagar, detta för att alla ska ha råd att äta sockervadd och äta langos, men den fredspipan vill ingen röka (även om de flesta utnyttjar möjligheten att gå gratis). Ingen verkar heller bry sig om att Tjacka under en lång dragits med ekonomiska bekymmer med diverse skulder hit och dit.

Nu får Tjacka inte ha hand om Gatufesten längre, utan det sköts av ett event-bolag. Men han har i lokalpressen lovat att komma igen, vad jag förstår av snacket. En rättvis bedömning av honom är nog att säga att han är en eldsjäl - och kanske inte så mycket av en entreprenör (entreprenörer måste kunna handskas med ekonomin).

Men onekligen får han som det är nu utstå mycket orättvis kritik. När jag är på det humöret brukar jag flika in i diskussionerna att Sundsvall borde resa en staty av honom på Stora torget. Det brukar bli ett jävla liv när jag säger det. Men jag står för det.

Trots allt har han ju gett Sundsvall något att prata om under hela året.

Gästbloggare Johan Lipecki
Lingvist och lyriker

De två männen stod gråklädda på perrongen och samtalade om den kvinna de kommit att söka förgäves.

Givetvis bar hon en röd klänning som lämnade både mycket - och mycket litet! - åt fantasin. Åtråvärd och förrädisk var hon i deras sinnen; len som honung var hon på tungan, stavelse för stavelse som beskrev det namn de gav henne.

Ständigt förändrades hennes skrud och form; ordförråden tömdes - trots ämnets oändlighet - och med upprepningarna förblev hon ogreppbar.

Så de skakade hand.

Ögonblicket hade passerat, men minnet, det bestod. Det skulle komma att leva vidare i generationer.

Förnimmelsen av hennes existens var förödande; familjefäder lade sig till sin sista vila utan att någonsin ha sett henne. Men på dödsbädden log de, berikade av hennes närvaro, först via sina fäder och senare genom känslan av beröring - närhelst hennes subtila doft kom att överväldiga sinnesrymden.

Mina egna ord är därvidlag överflödiga, för du vet redan allt om henne. Säg mig, vem är hon?