Bloggen som molekyl
Hur skulle din webbsida se ut om man åskådliggjorde den grafiskt? Kolla in Websites as graphs. Och hur ser nonsens.blogg.se ut då? Jo, som en stor molekyl!
Generation C
Jag tillhör dem som älskade (och älskar) Douglas Coupland och hans roman Generation X från 1991. Jag läste den första gången i åttonde klass och romanen lärde mig attt ungdomsromaner inte alls behöver vara Anders Jacobsson och Sören Olsson-fåniga, utan att de kan skildra unga människor som faktiskt tänker på annat än kompisar, läppstift och märkeskläder.
Kanske är det därför jag låter mig roas varje gång någon kommer på något fyndigt för att beskriva en ny generation. Som 79:a ligger jag precis på skarven för det som kallas för Generation X (födda 1964-1979) och har därför delvis kunnat identifiera mig med både ZTV-generationen och den Ironiska generationen. Även om det var länge sedan nu, så har jag faktiskt garvat åt både Peter Siepen och Henrik Schyffert.
Men kan då det tänkas att jag även har drag av Generation C?
Generation C står tydligen för webbgenerationen. Kan det månne vara något? Jag bloggar och jobbar mycket med digitala medier, så jag borde kvalificera mig. Nja, webbgenerationen verkar vara ena otåliga rackare. De ställer höga krav på transparens, tillgång och tillgänglighet. Och de vill ständigt vara uppkopplade. Men informationens tillförlitlighet är mindre viktig, källornas trovärdighet spelar mindre roll.
Bara det är information, liksom. Och de verkar inte kunna ta order.
Nej, jag vet inte om den här gruppen verkligen existerar på riktigt. Det är sant attt dagens unga ständigt vill vara uppkopplade. Det är säkert sant att de är otåliga. Men jag tycker inte att benämningen håller. C ska stå för comitted, content och jag inbillar mig att jag inte är den ende som inte riktigt får ihop det. Att en gruppering gillar att surfa känns lite fattigt som sammelsurium.
Idémakarna på Kairos Future borde ha siktat in sig på en yngre målgrupp och benämnt den för MSN-generationen istället. Då hade man fått ett samlingsnamn som skvallrar om hur en gruppering aktivt bryter mot traditionella kommunikationsmönster. Det hade varit mer giltigt och relevant - även om jag själv är för gammal för att ingå i den gruppen.
Men ordet screenagers var roligt i alla fall.
Kanske är det därför jag låter mig roas varje gång någon kommer på något fyndigt för att beskriva en ny generation. Som 79:a ligger jag precis på skarven för det som kallas för Generation X (födda 1964-1979) och har därför delvis kunnat identifiera mig med både ZTV-generationen och den Ironiska generationen. Även om det var länge sedan nu, så har jag faktiskt garvat åt både Peter Siepen och Henrik Schyffert.
Men kan då det tänkas att jag även har drag av Generation C?
Generation C står tydligen för webbgenerationen. Kan det månne vara något? Jag bloggar och jobbar mycket med digitala medier, så jag borde kvalificera mig. Nja, webbgenerationen verkar vara ena otåliga rackare. De ställer höga krav på transparens, tillgång och tillgänglighet. Och de vill ständigt vara uppkopplade. Men informationens tillförlitlighet är mindre viktig, källornas trovärdighet spelar mindre roll.
Bara det är information, liksom. Och de verkar inte kunna ta order.
Nej, jag vet inte om den här gruppen verkligen existerar på riktigt. Det är sant attt dagens unga ständigt vill vara uppkopplade. Det är säkert sant att de är otåliga. Men jag tycker inte att benämningen håller. C ska stå för comitted, content och jag inbillar mig att jag inte är den ende som inte riktigt får ihop det. Att en gruppering gillar att surfa känns lite fattigt som sammelsurium.
Idémakarna på Kairos Future borde ha siktat in sig på en yngre målgrupp och benämnt den för MSN-generationen istället. Då hade man fått ett samlingsnamn som skvallrar om hur en gruppering aktivt bryter mot traditionella kommunikationsmönster. Det hade varit mer giltigt och relevant - även om jag själv är för gammal för att ingå i den gruppen.
Men ordet screenagers var roligt i alla fall.
Fem myter om informatörer
Margaretha Sjöberg på Sveriges Informationsförening har i en debattartikel på Dagens Media sammanfattat vad hon och föreningen uppfattar som myter om informationsbranschen. Jag länkar till den eftersom den är intressant att läsa i ljuset av den diskussion som jag har haft med PR-konsulten och pressekreteraren David Persson.
The power of the blog
Hur mycket inflytande har bloggosfären egentligen? Åsikterna går isär. En del menar att bloggarnas innehåll högst marginellt påverkar det offentliga samtalet medan andra har större tilltro till bloggarnas påverkanskraft.
På ComputerSweden har bloggaren Hans Kullin skrivit en intressant debattartikel på ämnet.
Kommenterat även av Fredrik Wass på bisonblog.
På ComputerSweden har bloggaren Hans Kullin skrivit en intressant debattartikel på ämnet.
Kommenterat även av Fredrik Wass på bisonblog.
Se mig, se mig!
Här är några bloggar som har länkat till min blogg den senaste tiden.
researcher: Bra saker från underifrån
deepedition: Saker man hittar
researcher: Bra saker från underifrån
deepedition: Saker man hittar
Andra bloggare om deepedition, researcher.
Hel och ren räcker inte
Träffade en rekryteringskonsult på afterwork igår kväll och jag passade då på att fråga henne om vilken typ av rekryteringar hon och hennes firma ägnar sig åt. Hon svarade att de inte skötte branschspecifika rekryteringar, men att hon tillsatte poster "till vilka det inte precis räcker med att dyka upp hel och ren varje dag". Rekryteringskonsulter är coola människor.
Andra bloggare om rekrytering, afterwork.
Är PR inte fair play? del 3
Forts. på debatt med David Persson, se hans senaste postning.
Jag kanske saknar självkritik, men inget av det jag gör på dagarna är tveksamt ur ett yrkesetiskt perspektiv. Jag för ingen bakom ljuset, jag använder inga trick och inga mystiska övertalningsmetoder.
När jag kontaktar en journalist eller en politiker är det första jag gör att berätta vem jag ringer på uppdrag av. Det är ett personligt beslut jag tar för att öka min trovärdighet. Men vi behöver ingen lag eller reglering på det. Den som vill prova att bygga relationer utan att vara öppen måste vara fri att få göra det.
Jag vägrar arbeta åt vapenindustrin och tobaksindustrin. Det är ett personligt beslut. Men vi behöver ingen lag eller reglering på det. Den som vill arbeta med impopulära företag måste vara fri att få göra det.
Om en viss verksamhet inte förtjänar att omfattas av yttrandefrihet, då ska den i konsekvensens namn förbjudas i sin helhet. Då är det ett juridiskt problem, inte ett PR-problem.
Och för att reda ut ett par missförstånd:
En kommunikationsrådgivare är ingen sändare, han eller hon är en förmedlare. Sändaren av budskapet är uppdragsgivaren. Uppdragsgivaren ansvarar för budskapets effekter, förmedlaren för att budskapet får önskad effekt. Viktig skillnad som lär oss något om ansvarsfrågan.
Faktum är att jag tycker att det är bra att journalister inte anger tipslämnarna som källor. Det tvingar dem att söka rätt på förstahandsinformation.
Sedan tror jag inte alls att gemene man vet hur nyheter föds. Men alla jag berättar det för tar det rätt bra. De blir inte upprörda och de känner sig inte lurade. De verkar i regel tycka att det är rätt självklart hur det går till.
Sedan en sak vi är totalt oeniga om:
Att journalister skulle värdera samma information olika beroende på varifrån den kommer känner jag inte alls mig i. Menar du att journalister är mindre noggranna med sin nyhetsvärdering beroende på var tipset kommer från?
Jag kanske saknar självkritik, men inget av det jag gör på dagarna är tveksamt ur ett yrkesetiskt perspektiv. Jag för ingen bakom ljuset, jag använder inga trick och inga mystiska övertalningsmetoder.
När jag kontaktar en journalist eller en politiker är det första jag gör att berätta vem jag ringer på uppdrag av. Det är ett personligt beslut jag tar för att öka min trovärdighet. Men vi behöver ingen lag eller reglering på det. Den som vill prova att bygga relationer utan att vara öppen måste vara fri att få göra det.
Jag vägrar arbeta åt vapenindustrin och tobaksindustrin. Det är ett personligt beslut. Men vi behöver ingen lag eller reglering på det. Den som vill arbeta med impopulära företag måste vara fri att få göra det.
Om en viss verksamhet inte förtjänar att omfattas av yttrandefrihet, då ska den i konsekvensens namn förbjudas i sin helhet. Då är det ett juridiskt problem, inte ett PR-problem.
Och för att reda ut ett par missförstånd:
En kommunikationsrådgivare är ingen sändare, han eller hon är en förmedlare. Sändaren av budskapet är uppdragsgivaren. Uppdragsgivaren ansvarar för budskapets effekter, förmedlaren för att budskapet får önskad effekt. Viktig skillnad som lär oss något om ansvarsfrågan.
Faktum är att jag tycker att det är bra att journalister inte anger tipslämnarna som källor. Det tvingar dem att söka rätt på förstahandsinformation.
Sedan tror jag inte alls att gemene man vet hur nyheter föds. Men alla jag berättar det för tar det rätt bra. De blir inte upprörda och de känner sig inte lurade. De verkar i regel tycka att det är rätt självklart hur det går till.
Sedan en sak vi är totalt oeniga om:
Att journalister skulle värdera samma information olika beroende på varifrån den kommer känner jag inte alls mig i. Menar du att journalister är mindre noggranna med sin nyhetsvärdering beroende på var tipset kommer från?
Den amerikanska sajten Twitter är en community som enligt egen utsago går ut på en enda sak, nämligen att besvara frågan Vad gör du nu?
Vid första anblicken verkade sajten vara nonsens. Varför annonsera på en digital anslagstavla att du just nu kokar nudelsoppa och tittar på Grey's Anatomy? När du ändå får ditt inlägg dränkt i bruset vid nästa sidladdning?
Men sedan slog det mig att detta ju är en genial affärsidé! Låt mig förklara hur jag tänker.
De flesta av er minns väl ICQ, den första egentliga IM-tjänsten att få ett bredare fotfäste i Sverige. Men idag använder knappt någon ICQ längre. Det var som om den försvann ögonaböj vid den senaste generationsväxlingen.
Istället dominerar MSN Messenger. Varför har jag frågat mig? Att den är integrerad och levereras färdiginstallerad i de flesta nya PC gör ju sitt till förstås. Men jag tror inte hela hemligheten ligger däri.
MSN Messenger används på ett annat sätt. För MSN-kidsen är användandet mycket mer inriktat på att skicka musik, film och bilder. De skickar roliga animerade gubbar som förlängningar på vanliga smileys.
Ett annat vanligt grepp är att skicka vibrationer och för all del länkat innehåll. ICQ-användarna använde IM som en direkt chatt-funktion medan MSN har förvandlats till ett uttryck för användaren själv.
Det går att använda olika bakgrunder, olika skärmnamn med olika effekter, olikfärgade typsnitt och framförallt: olika statusmeddelanden.
Om du lämnar datorn skriver du helt enkelt in ett meddelande om var du tar vägen. Eller så låter du meddela vilken musik du spelar just nu.
Närvaron på nätet förvandlas på så sätt till en hybrid mellan ett digitalt krypin á la Lunarstorm och en klassisk IM-tjänst.
Detta för oss tillbaka till Twitter. Med Twitter kan kidsen lägga upp en lista med alla sina kompisar och prenumerera på deras postade statusmeddelanden.
Då detta kan göras via mobilen likaväl som via skärmen fungerar Twitter lite som en IM-tjänst fast utan alla bekymmer med att behöva vara uppkopplad trådlöst eller dyrsurfa på mobilnätet.
Affärsidén då? Well, utöver annonsering och affiliate-program, låt kidsen betala för att få underättelser utskickade till sina mobiler när de själva är ute på vift.
Tänk dig att Pelle, 13 år messar statusmeddelandet "Skippar matte sista timmen, biljard på stan istället" och sedan skickas detta meddelande ut till alla Pelles kompisar, antingen till deras mobiler eller deras IM-klienter, detta beroende på vilken online-status de själva angett.
Kommunikationsformen som sådan kan tyckas stel och kanske överflödig. Men ingen bör glömma vilket genomslag sms fick när ingen trodde att folk skulle få användning för det.
På det här sättet får kompisumgänget ytterligare en dimension: Vill man umgås, så träffas man IRL. Diskutera, så lyfter man på luren. Meddela något, så skickar man ett sms. Och om man bara vill låta kompisarna veta vad man pysslar med - Twitter.
Vid första anblicken verkade sajten vara nonsens. Varför annonsera på en digital anslagstavla att du just nu kokar nudelsoppa och tittar på Grey's Anatomy? När du ändå får ditt inlägg dränkt i bruset vid nästa sidladdning?
Men sedan slog det mig att detta ju är en genial affärsidé! Låt mig förklara hur jag tänker.
De flesta av er minns väl ICQ, den första egentliga IM-tjänsten att få ett bredare fotfäste i Sverige. Men idag använder knappt någon ICQ längre. Det var som om den försvann ögonaböj vid den senaste generationsväxlingen.
Istället dominerar MSN Messenger. Varför har jag frågat mig? Att den är integrerad och levereras färdiginstallerad i de flesta nya PC gör ju sitt till förstås. Men jag tror inte hela hemligheten ligger däri.
MSN Messenger används på ett annat sätt. För MSN-kidsen är användandet mycket mer inriktat på att skicka musik, film och bilder. De skickar roliga animerade gubbar som förlängningar på vanliga smileys.
Ett annat vanligt grepp är att skicka vibrationer och för all del länkat innehåll. ICQ-användarna använde IM som en direkt chatt-funktion medan MSN har förvandlats till ett uttryck för användaren själv.
Det går att använda olika bakgrunder, olika skärmnamn med olika effekter, olikfärgade typsnitt och framförallt: olika statusmeddelanden.
Om du lämnar datorn skriver du helt enkelt in ett meddelande om var du tar vägen. Eller så låter du meddela vilken musik du spelar just nu.
Närvaron på nätet förvandlas på så sätt till en hybrid mellan ett digitalt krypin á la Lunarstorm och en klassisk IM-tjänst.
Detta för oss tillbaka till Twitter. Med Twitter kan kidsen lägga upp en lista med alla sina kompisar och prenumerera på deras postade statusmeddelanden.
Då detta kan göras via mobilen likaväl som via skärmen fungerar Twitter lite som en IM-tjänst fast utan alla bekymmer med att behöva vara uppkopplad trådlöst eller dyrsurfa på mobilnätet.
Affärsidén då? Well, utöver annonsering och affiliate-program, låt kidsen betala för att få underättelser utskickade till sina mobiler när de själva är ute på vift.
Tänk dig att Pelle, 13 år messar statusmeddelandet "Skippar matte sista timmen, biljard på stan istället" och sedan skickas detta meddelande ut till alla Pelles kompisar, antingen till deras mobiler eller deras IM-klienter, detta beroende på vilken online-status de själva angett.
Kommunikationsformen som sådan kan tyckas stel och kanske överflödig. Men ingen bör glömma vilket genomslag sms fick när ingen trodde att folk skulle få användning för det.
På det här sättet får kompisumgänget ytterligare en dimension: Vill man umgås, så träffas man IRL. Diskutera, så lyfter man på luren. Meddela något, så skickar man ett sms. Och om man bara vill låta kompisarna veta vad man pysslar med - Twitter.
Batteribyte på iPod?
Fick ett tips idag om att man själv kan byta batteri i iPoden när det gamla väl har gjort sitt. Skumt. Jag känner mig en smula vilseledd här. Jag har ju till och med slängt en iPod nano när batteritiden letat sig ner till 20 minuter. Vad hade det kostat mig att få den fixad, tro?
Är PR inte fair play? del 2
Följ debatthistoriken här och här.
Det är den här typen av retorik som lurar folk att tro att PR handlar om att tricksa in saker på redaktionellt utrymme eller att viska lögner i politikers öron och få dem att rösta mot sin vilja.
Om en nyhetsjournalist ägnar sig åt textreklam eller politisk opinionsbildning blir läsarna förbannade över bristen på motstående perspektiv och kritisk granskning. Följden blir badwill för det omskrivna särintresset. Så frågan blir, varför skulle PR-konsulten tjäna på att journalisten slarvar med sitt jobb?
Mitt sätt att betona ofiltrerade budskap med en parallell till diktaturer var en medvetet överdrift. Men det var ingen lögn, till skillnad från insinuationen att bjudluncher i sig skulle påverka journalistiska/politiska processer.
(Och du verkar fortfarande tro att det spelar någon roll för läsaren var journalisten "hittar" nyheten!?)
Jag undrar, vad betyder egentligen "ökad öppenhet" i din tolkning? Det är lätt att svänga sig med klyschor men svårare att vara tydlig med vad man egentligen menar: Varför inte ta bladet från munnen och tala klarspråk - vad mer ska till? Olika typer av registreringar? Åsiktsdeklarationer? Redovisning av sociala interaktioner?
För att summera: Reklambudskap är ofiltrerade. Därför är budskapen i journalistiska texter mer fair play mot mottagarna. Detta då budskapen granskats och omformulerats av en professionell rapportör som inte står i beroendeställning till avsändaren.
Det är den här typen av retorik som lurar folk att tro att PR handlar om att tricksa in saker på redaktionellt utrymme eller att viska lögner i politikers öron och få dem att rösta mot sin vilja.
Om en nyhetsjournalist ägnar sig åt textreklam eller politisk opinionsbildning blir läsarna förbannade över bristen på motstående perspektiv och kritisk granskning. Följden blir badwill för det omskrivna särintresset. Så frågan blir, varför skulle PR-konsulten tjäna på att journalisten slarvar med sitt jobb?
Mitt sätt att betona ofiltrerade budskap med en parallell till diktaturer var en medvetet överdrift. Men det var ingen lögn, till skillnad från insinuationen att bjudluncher i sig skulle påverka journalistiska/politiska processer.
(Och du verkar fortfarande tro att det spelar någon roll för läsaren var journalisten "hittar" nyheten!?)
Jag undrar, vad betyder egentligen "ökad öppenhet" i din tolkning? Det är lätt att svänga sig med klyschor men svårare att vara tydlig med vad man egentligen menar: Varför inte ta bladet från munnen och tala klarspråk - vad mer ska till? Olika typer av registreringar? Åsiktsdeklarationer? Redovisning av sociala interaktioner?
För att summera: Reklambudskap är ofiltrerade. Därför är budskapen i journalistiska texter mer fair play mot mottagarna. Detta då budskapen granskats och omformulerats av en professionell rapportör som inte står i beroendeställning till avsändaren.
Bloggare kastrerade journalister?
"Bloggare är kastrerade journalister", skriver Rolf van der Brink, chefredaktör för Dagens Media. Läste citatet i Internetworld som nöjer sig med att låta det stå oemotsagt. Det klarar inte jag.
Utvecklingen går mot att tidningarnas nätupplagor får fler unika besökare än vad pappersupplagorna har läsare. Tittar man dessutom på läsvanorna så får den enkilda artikeln i pappersversionen i regel inte många sekunders uppmärksamhet i snitt. Mot bakgrund av detta tycker jag att statistiken för en webbartikel bör tas på mycket större allvar än Orvesto-siffran för en hel papperspublikation. Lägg därtill att läsarna på nätet får möjlighet att interagera med kommentarer och en ökad möjlighet att söka sig till de nischade nyheter de helst vill läsa. Papperstidningen har en härlig känsla, men det finns ingen anledning för den att betrakta sig själv som överlägsen längre.
Hur många unika läsare har då en webbartikel? Oavsett vilken publikation du väljer att mäta, så står siffrorna sig väl mot papperstidningen. Men, frågar sig vän av ordning, hur står sig en bloggartikel mot webbartikel? De mest välbesökta bloggarna konkurrerar redan idag på allvar. Ett annat sätt att se på saken är att titta på vilka ämnen som bloggosfären kastar sig över. Hur många har läst om Bodströms senaste utspel på någon blogg? Jämför det med hur många som har läst om samma sak i pressen och fundera.
Rolf kanske borde hitta en ödmjukare stans och fråga sig vad som egentligen är dagens media?
Internetworld blir förresten bara bättre och bättre. Kanske kan tidningen bli en svensk motsvarighet till Wired?
Mer läsning: Michael Karlssons avhandling om nätjournalistik.
Mer läsning: Michael Karlssons avhandling om nätjournalistik.
Andra bloggare om rvdb, bloggistik, journalistik, sociala medier, dagens media, bodström, internetworld, wired.
Veckans citat: Lily Tomlin
Är PR inte fair play?
Vi har haft den här typen av diskussioner många gånger, David. Aldrig att den ene lyckas övertyga den andre. Men skam den som ger sig. Här bemöter jag din kommentar:
David: Jag kan förstå ditt resonemang Jerry, men å andra sidan finns det många gånger reklam är mer fair play än PR. Oftast skulle jag vilja påstå.
Reklambudskap återfinns på köpt plats. Detta innebär a) ofiltrerade budskap samt b) exponering i korrelation med avsändarens köpkraft.
PR-budskap återfinns på icke-köpt plats. Detta innebär a) journalistiskt granskade budskap samt b) exponering i korrelation med mottagarnas intresse för informationen.
Är PR mindre fair play, verkligen?
David: PR kan man ju lätt göra utan att nån vet om det. Det är ju inte så att det står i tidningen att PR-firman X eller infoavdelningen Y skickat ett varuprov till journalist Z när han/hon skirver om en viss produkt.
Sant. Men om TV4 visar upp en mobiltelefon i morgonsoffan, vad spelar det då för roll om redaktionen lånade telefonen från a) tillverkaren, c) leverantören, b) distributören, c) återförsäljaren d) operatören, e) OS-tillverkaren, f) någon PR-byrå eller g) någon informationsavdelning?
David: Däremot är ju reklam ofta med en mycket tydlig avsändare, vilket ju är syftet.
Avsändaren är tydlig men budskapen är ofiltrerade. Vanligt förekommande i diktaturer, för övrigt.
David: Vad jag vill komma till är att PR går att göra mycket mer i det fördolda än reklam. Jag tror öppenhet är mer Fair play.
"Idag slår Pelles Mekaniska upp portarna i Indal. Vd Pelle Törnblad berättar stolt att företaget nu anställer tre verkstadsmekaniker och en ekonomiansvarig på deltid. Tipset ringdes in av Pelles PR-konsult, Jerry Silfwer."
Den sista raden tillför inte läsaren något, anser jag. PR-arbetet kanske är "fördolt" i vissa lägen, men det är bara för att själva processen saknar nyhetsvärde.
Detta är en fortsättning från föregående inlägg där David Persson, tidigare PR-konsult på Westander och numera pressekretare på UNF, kommenterade på Produktplacering, reklam eller PR?.
Produktplacering, reklam eller PR?
Är produktplacering reklam eller PR, förresten? Svaret är mycket enkelt. Om du betalar för att få din produkt uppvisad, då är det reklam. Om du lånar ut din produkt utan att pengar byter händer, då är det PR. Personligen tycker jag det senare är mer fair play mot dem som tittar, lyssnar och läser - men jag är ju förstås partisk!
Produktplacering i Äntligen hemma
Har du någon gång funderat över om Martin Timell får betalt för att göra reklam för produkter i Äntligen hemma? Varför vägrar Roomservice använda annat än målarfärg till väggar, tak och dekorationer? Och hur mycket anser företagen att dessa produktplaceringar är värda? Läs Resumés artikel om just produktplacering.
Mrs Skoromnik Marina Nikolaevna
Det här tycker jag är roligt! Med spam försöker den organiserade brottsligheten att lura av mig mina personuppgifter och mina kontonummer. Vad jag gillar är kreativiteten med vilken lögnerna ändå förmedlas. De har verkligen täckt upp alla vinklar och storyn är bara för härlig. Det enda som är synd är att de skriver som fjärdeklassare med ordboksmani - även om detta ändå får betraktas som en relativt hyfsad text.
Men låtsas istället att detta är på riktigt. Vilken spionintrig! Äventyr, spänning och rikedom ligger framför dig:
"Dear intending partner,
My name is Mrs.Skoromnik Marina Nikolaevna, personal treasurer to Mr.Platon Lebedev,the arrested chairman bank menatep spb,and highest share holder yukos oil in Russia. Who is presently in jail.
I have a concealed business suggestion for you,I have documents of a large amount of funds which he (Mr.Platon Lebedev my boss) handed over to me before he was detained and now been tried in Russia for Tax Invasion,
thereby leading to the freezing of his finances and assets.
I was once arrested as a close associates to Mr.Platon Lebedev,But now, I have been released and placed under immigration security watchlist. I cannot tavel out of the country, make or answer telephone calls, my only means of
communication for now is through email as I am seriously monitored.
After searching through the books of your country's chambers of commerce and industries here in Russia I am contacting you to assist me to re-profile the funds and equally invest same. The total amount of funds to be re-profiled is forty six million dollars ($46,000,000.00) and you will be paid 20% for
your management services.
As soon as I receive your acceptance, I will send you all necessary details and my identification.
IMPORTANT NOTICE: All response should be directed to my private email box as any response outside it would not be acknowledge.
Email: sm_skoromnikl@excite.com
Yours sincerely,
Mrs.Skoromnik Marina Nikolaevna."
Men låtsas istället att detta är på riktigt. Vilken spionintrig! Äventyr, spänning och rikedom ligger framför dig:
"Dear intending partner,
My name is Mrs.Skoromnik Marina Nikolaevna, personal treasurer to Mr.Platon Lebedev,the arrested chairman bank menatep spb,and highest share holder yukos oil in Russia. Who is presently in jail.
I have a concealed business suggestion for you,I have documents of a large amount of funds which he (Mr.Platon Lebedev my boss) handed over to me before he was detained and now been tried in Russia for Tax Invasion,
thereby leading to the freezing of his finances and assets.
I was once arrested as a close associates to Mr.Platon Lebedev,But now, I have been released and placed under immigration security watchlist. I cannot tavel out of the country, make or answer telephone calls, my only means of
communication for now is through email as I am seriously monitored.
After searching through the books of your country's chambers of commerce and industries here in Russia I am contacting you to assist me to re-profile the funds and equally invest same. The total amount of funds to be re-profiled is forty six million dollars ($46,000,000.00) and you will be paid 20% for
your management services.
As soon as I receive your acceptance, I will send you all necessary details and my identification.
IMPORTANT NOTICE: All response should be directed to my private email box as any response outside it would not be acknowledge.
Email: sm_skoromnikl@excite.com
Yours sincerely,
Mrs.Skoromnik Marina Nikolaevna."
Thomas Bodström är rabiat
Vår förre socialdemokratiske justitiminister rasar i DN och SvD mot att Alliansen gör politik av hela utvisningsärendet kring de terrormisstänkta egyptierna. Bodström är förbannad på att beslutet i realiteten är verkningslöst, något han tycker att mindre upplyst folk borde göras medvetende om.
Det är måhända sant att beslutet inte påverkar de avvisade egyptierna nämnvärt. Men varför protestera? Nu när regeringen fattat sitt beslut så är det åtminstone en viktig symbolhandling för att visa människorättsorganisationer - och för all del vanligt folk världen över - att Sverige erkänner sin skuld i hela detta pajaseri. Så, vad är Bodströms problem?
Det är pinsamt uppenbart. Som före detta justitieminister Bodström är själv tungt ansvarig för att skandalen överhuvudtaget inträffade. Klart att det ligger prestige i frågan för hans del. Men att göra så tydliga mediala utspel (i en fråga där svenska folket är helt överens om att den dåvarande regeringen klantat sig), är inte det bara barnsligt och tjurigt?
Det är måhända sant att beslutet inte påverkar de avvisade egyptierna nämnvärt. Men varför protestera? Nu när regeringen fattat sitt beslut så är det åtminstone en viktig symbolhandling för att visa människorättsorganisationer - och för all del vanligt folk världen över - att Sverige erkänner sin skuld i hela detta pajaseri. Så, vad är Bodströms problem?
Det är pinsamt uppenbart. Som före detta justitieminister Bodström är själv tungt ansvarig för att skandalen överhuvudtaget inträffade. Klart att det ligger prestige i frågan för hans del. Men att göra så tydliga mediala utspel (i en fråga där svenska folket är helt överens om att den dåvarande regeringen klantat sig), är inte det bara barnsligt och tjurigt?
Ödets vackra meningslöshet
Vet inte riktigt var jag ska börja. Ibland måste redogörelser för serier av obesläktade händelser få sättas samman - även om det inte betyder något. Det hela handlar i alla fall om ett par svarta sneakers i storlek 43 och av märket Adidas.
För fyra fem år sedan fann jag mig redigt berusad nere i en gillestuga på baksidan av Alnön, Sundsvall. De träpanelprydda väggarna var nedlusade med upphängda barhanddukar, billiga tavlor med båtmotiv och på golvet en fjortis med korslagda, knubbiga små ben och näsan en decimeter framför den plastiga stormarknadsstereon. Jag minns att det var något fridfullt över henne där hon satt med slutna ögon och vaggade i otakt till musiken. I handen kramade hon ett svart cd-fodral med Thåström i vita versaler. Vid varje smäktande refräng vitnade hennes knogar och hennes vaggande tilltog i frekvens. Hon var i en annan värld.
För min del kunde jag känna hur senapssillen och den hembakade smörgåstårtan bara ville upp. Lukterna av insuttet läder, dammig filtmanchester - och av någon anledning Jenka-tuggummi? - tvingade mig att kämpa mot de regelbundet återkommande kväljningarna. Det kändes som om jag snurrat för länge på karusellen i lekparken och sedan blivit inslängd i en varm bil medan min mamma sprungit in på Ica för att handla mjölk. Synd att det inte var mjölk jag hade druckit den där sommarnatten för fyra fem år sedan.
Midsommar i Norrland - för er som inte är bekanta med våra seder och bruk - handlar om två saker; mygg och alkohol. Det där sistnämnda är förstås själva huvudattraktionen. Midsommar förknippas förstås med öl och sprit i hela landet, men i Norrland handlar det om helt andra kvantiteter när det ska drickas. När jag började plugga på universitetet med människor från hela Sverige slog det mig att killarna drack mindre än vad jag var van vid. Helsike, de drack mindre än vad jag var van vid att tjejerna gjorde.
Ta fjortisen på golvet, til exempel. Om vi inte räknar välkomstdrinken, snapsarna till middagen och bålen så hade hon druckit merparten av den kvarting hembränt hon hade med sig i sin handväska plus att hon tiggt till sig säkert tre fyra starköl från sin nye kille som fortfarande var kvar på övervåningen och festade med alla andra till Docent Döds Bakom mina solglasögon.
Själv hade jag nog druckit allt. Utom mjölken i kylskåpet och motorljan i garaget, men annars hade jag nog sänkt det mesta som fanns att tillgå. Och jag mådde så dåligt att jag ett tag funderade på att bara gå ut på gatan utan att säga något och börja promenera åt det håll som föll mig in. Det fanns en strand ett par kilometer bort och där skulle jag kunna lägga mig ner på ryg och stirra upp på himlen. Sedan skulle jag snart må bra igen.
Någon stack ner huvudet i gillestugan och skrek något för att överrösta Depeche Mode i bakgrunden. jag tror personen frågade - rätt högljutt - om det var "fest, eller?" Men jag kunde bara känna min egen brinnande hud täcka mitt ansikte och utan att ha rört mig ur fläcken på en lång stund svettades jag ymnigt. Det var då jag fick en idé om att gå ner till havet och kasta mig i vågorna. Det skulle vara så skönt svalkande och det skulle skölja alkoholen ur kroppen och sedan skulle jag vara mig själv igen.
Givetvis hjälpte havsbadandet föga och gav mig inget annat än en förkylning dagen därpå. Efter doppet ringde jag min lillebror som mitt i natten fick komma och hämta mig. Jag skulle nog aldrig ha reflekterat över den där midsommarnatten någonsin igen om det inte vore för att jag glömde mina skor nere vid vattenbrynet. Jag insåg detta redan innan jag lämnade festen bakom mig, men när det var dags att ge sig av gjorde jag en avvägning och offrade helt enkelt mina skor, ett par svarta sneakers i storlek 43 och av märket Adidas.
Berättelsen fortsätter här.
För fyra fem år sedan fann jag mig redigt berusad nere i en gillestuga på baksidan av Alnön, Sundsvall. De träpanelprydda väggarna var nedlusade med upphängda barhanddukar, billiga tavlor med båtmotiv och på golvet en fjortis med korslagda, knubbiga små ben och näsan en decimeter framför den plastiga stormarknadsstereon. Jag minns att det var något fridfullt över henne där hon satt med slutna ögon och vaggade i otakt till musiken. I handen kramade hon ett svart cd-fodral med Thåström i vita versaler. Vid varje smäktande refräng vitnade hennes knogar och hennes vaggande tilltog i frekvens. Hon var i en annan värld.
För min del kunde jag känna hur senapssillen och den hembakade smörgåstårtan bara ville upp. Lukterna av insuttet läder, dammig filtmanchester - och av någon anledning Jenka-tuggummi? - tvingade mig att kämpa mot de regelbundet återkommande kväljningarna. Det kändes som om jag snurrat för länge på karusellen i lekparken och sedan blivit inslängd i en varm bil medan min mamma sprungit in på Ica för att handla mjölk. Synd att det inte var mjölk jag hade druckit den där sommarnatten för fyra fem år sedan.
Midsommar i Norrland - för er som inte är bekanta med våra seder och bruk - handlar om två saker; mygg och alkohol. Det där sistnämnda är förstås själva huvudattraktionen. Midsommar förknippas förstås med öl och sprit i hela landet, men i Norrland handlar det om helt andra kvantiteter när det ska drickas. När jag började plugga på universitetet med människor från hela Sverige slog det mig att killarna drack mindre än vad jag var van vid. Helsike, de drack mindre än vad jag var van vid att tjejerna gjorde.
Ta fjortisen på golvet, til exempel. Om vi inte räknar välkomstdrinken, snapsarna till middagen och bålen så hade hon druckit merparten av den kvarting hembränt hon hade med sig i sin handväska plus att hon tiggt till sig säkert tre fyra starköl från sin nye kille som fortfarande var kvar på övervåningen och festade med alla andra till Docent Döds Bakom mina solglasögon.
Själv hade jag nog druckit allt. Utom mjölken i kylskåpet och motorljan i garaget, men annars hade jag nog sänkt det mesta som fanns att tillgå. Och jag mådde så dåligt att jag ett tag funderade på att bara gå ut på gatan utan att säga något och börja promenera åt det håll som föll mig in. Det fanns en strand ett par kilometer bort och där skulle jag kunna lägga mig ner på ryg och stirra upp på himlen. Sedan skulle jag snart må bra igen.
Någon stack ner huvudet i gillestugan och skrek något för att överrösta Depeche Mode i bakgrunden. jag tror personen frågade - rätt högljutt - om det var "fest, eller?" Men jag kunde bara känna min egen brinnande hud täcka mitt ansikte och utan att ha rört mig ur fläcken på en lång stund svettades jag ymnigt. Det var då jag fick en idé om att gå ner till havet och kasta mig i vågorna. Det skulle vara så skönt svalkande och det skulle skölja alkoholen ur kroppen och sedan skulle jag vara mig själv igen.
Givetvis hjälpte havsbadandet föga och gav mig inget annat än en förkylning dagen därpå. Efter doppet ringde jag min lillebror som mitt i natten fick komma och hämta mig. Jag skulle nog aldrig ha reflekterat över den där midsommarnatten någonsin igen om det inte vore för att jag glömde mina skor nere vid vattenbrynet. Jag insåg detta redan innan jag lämnade festen bakom mig, men när det var dags att ge sig av gjorde jag en avvägning och offrade helt enkelt mina skor, ett par svarta sneakers i storlek 43 och av märket Adidas.
Berättelsen fortsätter här.
Var är hemma egentligen?
Att något med postsecret.blogspot.com är riktigt coolt (utöver illustrationerna, se inlägget nedan) bekräftas av att författaren citerar en av mina favoritfilmer, Garden State:
You know that point in your life when you realize that the house that you grew up in isn't really your home anymore? Even though you have some place where you can put your stuff that idea of home is gone.
You won't have this feeling again until you create a new idea of home for yourself, you know, for your kids, for the family you start, it's like a cycle or something. Maybe that's all family really is. A group of people who miss the same imaginary place.
You know that point in your life when you realize that the house that you grew up in isn't really your home anymore? Even though you have some place where you can put your stuff that idea of home is gone.
You won't have this feeling again until you create a new idea of home for yourself, you know, for your kids, for the family you start, it's like a cycle or something. Maybe that's all family really is. A group of people who miss the same imaginary place.
