Doktor Spinn

Gästbloggare Johan Lipecki

Lingvist och lyriker

Den nyaste tekniken och de senaste prylarna når motvilligt min vardag - och ännu motvilligare mitt medvetande! I synnerhet när jag under fikarasten letar febrilt i tidningshögen av MacWorld, i hopp om att finna något lättsmält att fördriva tystnaden med. (Sällan läser jag således under den där kvarten...)

Igår lät jag mig i ett svagt ögonblick lockas av ledaren under titeln Chefredaktören har ordet och sent ska jag glömma den roade känsla som smög sig på; "Någon drar i min mungipa," tänkte jag.

Anders Leijon, chefredaktör för MacWorld, får mig att undra om han inte kan svenska eller inte förstår hur illa det är med dåliga översättningar av idiomatiska uttryck. "Vadå," tänker du kanske, "kan jag få ett exempel, tack?" "Självklart!," verkar Anders vilja svara, "Jag försöker klämma in så många jag kan i två spalter så förstår alla mina läsare hur löjligt det till slut blir."

För att hålla dig som nu läser detta på halster vill jag klargöra att jag inte har något problem med innovationer eller kreativitet, det är överdrifterna och rädslan för att inte svänga sig med sin utrikiska språkförmåga in absurdum (som Anders värmer upp med) som gör att jag till slut inte kan hålla mina mungipor i schack.

Chefedaktör Leijon skriver visserligen om en amerikansk produkt och jag förstår hur svårt det kan vara att vara medveten om hur man formulerar sig när marknadskrafterna är engelskspråkiga. Jag tror dessvärre inte att detta har med undermedveten språkpåverkan att göra; Anders känner inte att hans svenska räcker till när han skriver "tredjepartshårdvara" eller "proof of concept", och jag har slutat förstå!

Anders är, till hans försvar, inte först med att högakta större språk. Chefredaktören kan utan tvekan skriva Summa summarum. Alla svenskar förstår nu för tiden vad det betyder. Låt oss däremot hoppas att Anders novation Allt kokar alltså ned till två ting lämnas åt britter och amerikaner. Det var för mig som AppleTV för Anders: - En killer!

Tänk dig att tio personer går ut varje dag för att äta middag. Notan för de tio tillsammans hamnar på 1 000 kr. Om de delade upp notan på samma sätt som vi betalar skatter, skulle det bli ungefär såhär:

De första fyra - de fattigaste - skulle inte betala någonting; den femte skulle betala 10 kr; den sjätte skulle betala 30 kr; den sjunde 70 kr; den åttonde 120 kr; den nionde 180 kr. Den tionde personen - den rikaste - skulle betala 590 kr.

De bestämde sig för att betala notan på det viset. De tio åt middag på restaurangen varje dag och kände sig nöjda med uppgörelsen - tills en dag då ägaren till restaurangen gav dem rabatt.

"Eftersom ni är så bra kunder" sa han, "ger jag er 200 kr rabatt på era middagar."

Middag för tio skulle då bara kosta 800 kr. Gruppen ville fortfarande betala middagen på det sätt vi betalar skatter. Så de första fyra påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis.

Men hur skulle de andra sex göra - de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin "beskärda del"? De sex personerna insåg att 200 kr delat med sex blir 33,33 kr. Men om de drog bort det från varje persons andel skulle den femte och sjätte personen få betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslog då att det vore rättvist att reducera varje persons nota med ungefär jämt och han satte igång att räkna på de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den femte personen fick äta gratis, den sjätte fick betala 20 kr, den sjunde betalade 50 kr, den åttonde 90 kr, den nionde 120 kr, vilket lämnade den tionde personen med 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla sex personerna fick lägre pris än tidigare och de fyra första fick fortsätta äta gratis. Men plötsligt utanför restaurangen började personerna jämföra vad de sparat.

"Jag tjänade bara en tia av 200 kr," började den sjätte personen. Han pekade på den tionde: "men han tjänade 70!"
"Precis," sa den femte personen. "Jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!"
"Det är sant!" skrek den sjunde personen. "Varför ska ha få 70 kr tillbaka När jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!"
"Vänta ett tag" skrek de fyra första unisont. "Vi fick ju ingenting alls! Det här systemet utnyttjar de fattiga!"

De nio personerna omringade den tionde och gav honom stryk. Nästa kväll kom inte han till middagen, så de nio andra satte sig ner och åt utan honom.

När notan kom in, upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr.

Gästbloggare Björn Wallin

Retoriker och författare

Vid vårt fikabord berättade en av mina kvinnliga kollegor glatt om sin helg. Hon hade varit i München för att träffa en kompis och under en av kvällarna, efter lite Bier mit Pretzeln, hade de glada gamängerna bestämt sig för att gå på Women only, en tillställning med manlig striptease.

Men på detta etablissemang nöjde sig inte männen med att endast slita av sig kläderna till kvinnornas upphöjda förtjusning. Ställets specialitet var deras lapshow. De ivrigaste kvinnorna, de som skrek högst, kunde få en egen liten privat show i knäet. Och det var på denna del av showen min arbetskamrat hade gått igång på. Nu satt hon där och berättade oblygt om upplevelsen och upphetsningen som följde av dels dansen, men även av konkurrensen från de andra kvinnorna i lokalen.

Det som sedan hände var det som jag reagerade mest på. Runt fikabordet satt åtminstone tio tjejer som med förtjusning skrek ut sin avundsjuka. Alla, utan undantag, från 25 år och upp mot 50 uttryckte sin längtan att få dela kamratens upplevelse. Till saken hör att alla tjejer har mycket bestämda åsikter om könsroller, könsmaktsordning och feminism i största allmänhet.

Därför, bara en stilla undran. Vad skulle ha hänt om det var jag som med samma entusiasm berättat om en motsvarande händelse?

Gästbloggare Björn Wallin

Retoriker och författare

Eftersom det fossila bränslet kommer att ta slut inom kort finns heller ingen risk för global uppvärmning.

För att öka på sina chanser att bli sedd går det att bli VIP-medlem. Det kostar 20 kronor per månad och då får användaren ltillgång till mer avancerade funktioner.

Själva rankingsystemet är något komplicerad att förklara men går i korthet ut på att olika människor har olika tyngd av betydelse. Tyngst väger naturligtvis Sony BMG:s representanter. Du och jag väger lättare.

En artist eller låt kan under veckan ha blivit bedömd av en större mängd vanliga tyckare och placerad som listetta för att i nästa sekund plötsligt vara försvunnen långt ner på listan. Genom det märkliga rankingsystemet som ger Breitholtz och hans gäng extremt stor påverkan kan dessa med sin bedömning "gömma" en artist som de bedömer som ickekommersiellt gångbara. Och detta händer vecka ut och vecka in. Unga artister som erhållit strålande recensioner av mängder av lyssnare och kämpat sig upp till första platsen blir ofta på söndagskväll recenserad av Breitholtz med omedelbar sjunkbombseffekt.

Jag blir beklämd för alla dessa wannabes räkning. Bakom en fasad av ärlig bedömning ligger som vanligt den råa kommersialismen. Vill inte musikbranschen ha med artisten att göra kan de med en enkel "tumme ned" tryckning släcka alla förhoppningar om upptäckt, trots fagra löften om det ska vara folkets röst som avgör.

Jag är egentligen ingen krävande person. Ofta räcker basal hjälp för att jag ska uppleva ett affärsbesök som ok. Men jag vill inte känna att jag är i vägen när jag kommer för att handla. Då kan jag ju faktiskt ta mina pengar och gå till annan butik.

Det finns dock en affärskedja som genomgående sticker ut och som verkar ha anammat dåligt kundbemötande som affärsidé. Och det är affärskedjan Coop.

Redan nu vill jag göra klart att jag inte tagit något politiskt ställningstagande i frågan utan endast ser det ur ett strikt nöjdkundperspektiv. Jag kan till och med tycka att tanken bakom kooperation kan vara positiv under vissa förhållanden. Även om det var länge sedan.

Situationen har faktiskt blivit sådan att jag hellre åker några kilometer längre för att slippa handla hos den lokala Coop-butiken. Dock gör jag då och då experimentet och besöker Coop om varan jag söker är slut på den andra matkedjan. Men det blir alltid samma upplevelse. Sura tanter som måste hasa sig till kassan för att slå in summan. Aldrig tack, välkommen tillbaka eller ett leende. Oh, gud hjälpe mig om jag skulle fråga efter något!

I dag skulle jag boka en släpvagn för den årliga garagestädningen. Utan att tänka mig för ringde jag OK/Q8. Det första som händer är att jag ställs i telefonkö. Nå, sånt kan ju hända var man än handlar. Efter en stunds väntan, med Radio Rix i örat, kommer en vresig (möjligen stressad) röst in som säger åt mig att vänta för hon håller på med en kund. Efter ytterligare någon minut kommer hon tillbaka och undrar vad jag vill. Jag börjar ana oråd.

Jag förklarar att jag behöver hyra en täckt släpvagn.

- Jaha, vilken storlek då undrar kvinnorösten, fortfarande lika vresig.

- Jaaa, svarar jag. Vilka storlekar finns att hyra?

- Vi har tre olika storlekar.

- Jaha, och hur stora är de?

- Liten, mellan och stor!

- Jag känner att storlekssamtalet inte kommer att leda någon vart så jag byter fråga

- Vad kostar det att hyra?

- Det beror hur länge du ska ha dem. Tystnad!

- Ja, vilka hyresperioder finns det.

- 3 timmar och per dygn.

- Jaha, och vad kostar det?

- 185, 250, 285

- Vad då?

- Vad då, vad då?

Här känner jag mig fullständigt förvirrad. Dessutom förvandlas min röst i detta nu från snäll och trevlig kundröst till någonting annat.

- Du, jag tror att jag lyssnar med annan uthyrare av vagnar. Tack.

- Ja, gör det du?

Jag är ganska säker på att detta koncept är en undergångstaktik för vilken butikskedja som helst. Men det som förvånar mig är den ständiga ström av uppenbart mindre kräsna kunder som fortsätter att låta sig utsättas för den smälek det innebär att betala för ett dåligt kundbemötande.

Eller så har vi fler masochister i vårt avlånga land än vad statistiken påstår.

Sitter och läser webbupplagan av Resumé och hamnar så småningom på en artikel om två duktiga "kreatörer" från Berghs reklamskola som dragit in tre prestigefulla upphandlingar framför näsan på de etablerade byråerna. Det jag snabbt slås av är den avundsjuka som lyser igenom både i artikeln och kanske i kommentarerna från läsarna.

Fortsätter min läsning och ser reportaget "Resumébar med Jan Guillou". Samma visa. Avundsjuka och idel elaka tungor i alla led.

Sakta går det upp för mig (jag är antagligen en av de sista) att reklambranschen är full av mer eller mindre misslyckade konstnärsjälar som förtvivlat längtar efter att bli sedda, men som likt unge Werthers ensam får gå igenom livet utan att finna varken kärleken eller bekräftelse.

Det enda som återstår blir att man kackar i sin egen ankdamm - med dåligt drickvatten som resultat.

Jerry Silfwer kommenterar: Jag som hade tänkt skriva ett inlägg om hur det kunde komma sig att Viggo inte ställde en enda fråga om hur Piratförlaget ser på PR när Guillou upprepade gånger svarade att traditionell reklam var för dyrt sett till effekten.