Doktor Spinn

1. P Diddy Feat. Keisha Cole - Last Night
2. Moloko - The Time Is Now
3. Jay-Z & Linkin Park - Encore/Numb
4. Petter - Goddammit
5. Ozzy Osbourne - I Don't Wanna Stop
6. Timbaland Feat. Keri Hilson, DOE & Sebastian - The Way I Are
7. Jumper - Hon Har Ett Sätt
8. The Hives - Die, Alright!
9. Pulp - Common People
10. Rage Against The Machine - Killing In The Name Of
11. Rihanna - Shut Up And Drive
12. Chris Cornell - Billie Jean

Jag är medlem i Akademiska Krocketklubben. Vi brukar träffas då och då. Det är mycket trevligt - även om det de senaste två åren inte har blivit så mycket krocket.

Fick lite kleptomanångest där inne [toaletterna på Hotel Arts, Barcelona - reds anm.] och ville sno alla handdukar och tvålar och grejer men lyckades hålla fingrarna i styr. Tänkte nämligen söka jobb där.

Fick ett mejl idag från Shortcut Event där de i ämnesraden bjuder in alla medlemmar att luncha med Peter Swartling och jag bara spontant känner att "nej vet du vad, jag tror faktiskt att jag hoppar den lunchen".

Mmm, jag vill ha en Nespresso Le Cube. Konstaterandet är ytligt och textreklamigt, men jag tror i alla fall att en sådan maskin skulle förhöja min livskvalitet väsentligt.

Det börjar bli lite tröttsamt när plötsligt varenda PR-byrå, mediebyrå och reklambyrå helt ogenerat utger sig för att vara experter på sociala medier. Inbjudningarna till seminarier står som spön i backen och varenda gång jag närvarar suckar jag över att de som försöker dela med sig av sin remarkabla kunskap i realiteten faktiskt inte har så mycket att dela med sig av.

Här är därför sju av de saker som förvånansvärt många självutnämnda experter inte tycks ha förstått ännu:

1. Bloggosfären kan visst bevakas
Ja, visst är bloggosfären stor och brokig. Men om du bestämmer dig för vilken nisch som är intressant för dig så kommer du att upptäcka att antalet välbesökta (och välskrivna) bloggar i "din" nisch faktiskt går att räkna på fingrarna. Och med en enkel RSS-lösning bevakar du dem gratis och du behöver inte anlita någon mediebevakare att göra det åt dig.

2. Att starta en egen blogg är det sista din organisation ska göra - inte det första
Innan du eller din organisation startar en blogg måste det internt finnas en kännedom om hur de sociala medierna påverkar dig idag. Vad sägs och skrivs om ditt varumärke? Det finns så många sätt att utnyttja de nya kanalerna utan att ge sig på det allra svåraste först - att försöka starta sin egen plattform. I hela denna process är den egna bloggen eller communityn något som du ska satsa på först när du ärligt kan säga att du vet vad du håller på med.

3. Sociala medier behöver fylla sitt redaktionella utrymme precis som alla andra medier
Många försöker skapa en illusion av att sociala medier är omöjliga att bearbeta med PR, men skillnaderna mellan sociala och traditionella medier är knappast så pass stora att medielogiken upphört att gälla specifikt för dem. Läsare, lyssnare och tittare är fortfarande hårdvaluta i medievärlden - så också för de sociala medierna.

4. Bloggarnas integritet är att jämföra med journalisters - ofta större!
Visst, det handlar i stor utsträckning om privatpersoner utan journalistiska förkunskaper. Men en journalistisk utbildning är ingen garant för intigritet, intigritet kommer istället av den individuella ansvarskänslan för läsarna, tittarna och lyssnarna. Och det ansvaret finns där hos de bloggar som ju faktiskt har just läsare, tittare och lyssnare.

5. Målgruppen är viktigare än mediet
Utvecklingen inom sociala medier är jätteintressant, i synnerhet för alla oss som redan innan var intreserade av teknik och medier. Men många entusiaster tycks glömma den viktigaste komponenten i förståelsen av alla olika typer av mediefenomen: publiken. Om fler fokuserat på sina målgrupper hade till exempel aldrig så många organisationer fallit för hajpen och satsat på folktomma Second Life.

6. Det behöver inte vara privat, men det måste vara personligt
Vem är det som skriver bloggen? Vem har startat nätverket på Facebook? Vet vi inte vem du är, då bryr vi oss inte. Du kan absolut vara anonym, men då blir det än viktigare att det du skriver osar av personlighet och hemligheten om vem du är måste addera till upplevelsen av att läsa det du skriver. Det privata kan du lämna därhän, men kom ihåg att det knappast finns något tråkigare i bloggosfären än avhumanifierade organisationsbloggar utan undertecknare.

7. Lyssna på dem som bevisligen har lyckats
Alla vill just nu berätta om vilka sociala medier som finns, hur många de är och vilken oerhörd betydelse dessa får för vår sköra samtid. Vackert så, men vill du inte istället veta hur du eller din organisation ska kunna dra nytta av den här utvecklingen? Se till att ta era råd från experter som kan visa att de har omsatt sina kunskaper till konkreta resultat.

Smiter in på PR-byrån Gullers Grupps hemsida för att se om de skrivit något om gårdagens mingel i deras lokaler. Inget rapporteras om minglet, men under rubriken Aktuellt står det helt ogenerat att Det finns inga aktuella nyheter.

That's deep, man.

Det här tycker jag är roligt, den dramatiske skådespelaren som på senare tid gjort sig känd som okonventionell tv-kock, Per Morberg gör en Magnus Uggla där han "skiter iallt - men det skiter han i!".

Kanske inte så jävla medietränat direkt, men nog bygger han på det här sättet vidare på myten om sig själv alltid. Go Per, go!

Av alla konversationer du inte vill ha hamnar den här ordväxlingen med min skräddare Sam rätt högt på listan. Föreställ dig gärna denne Sam, en mycket satt och mörk medelålders man med tunt hår och en gröttjock indisk brytning:

Sam: I see you have one more centimeter in the waist than the last time, sir.
Jag: Well, there you go.
Sam: The times are very good now, am I right?
Jag: Yeah, something like that.
Sam: Should I add this centimeter to the shirts as well, sir?
Jag: Sure. I guess.
Sam: Very good, sir. Let's be realistic.

Hon har lämnat mig några gånger för hon tycker jag är så jävla konstig att vara ihop med. Och jag är väl knepig, jag är ju gift för tredje gången och det kanske inte är så rimligt att anta att jag bara ramlat på onda kvinnor. Men å andra sidan har jag gjort dem alla till miljonärer.

Ur Loiuse Kristofferssons intervju i lokaltidningen Mitt i Sundbyberg.

Gästbloggare Björn Wallin
Författare och retoriker

Yttrandefriheten är ett skötebarn som måste skyddas med alla medel. Vårt demokratiska samhälle bygger på rätten att få säga, tycka, skriva, rita vad vi vill. Jag och du har också friheten att ha åsiketer om vad som sagts, tyckts, skrivits eller ritats. Ibland gör det ont andra gånger flyger det oss förbi utan att vi reagerar. Men lika fullt måste det alltid skyddas.

Professor Per Bauhn skriver mycket intressant och initierat i SVD.

Nu undrar jag om vi har rätt att rita rita nidbilder av judar och judaismen? Vad skulle hända om vi började få se kroknäsor i våra tidningar igen, eller en rondelhund med polisonger och torarulle i pannan? Kommer samma människor som idag försvarar denna rätt att försvara även dessa nidbilder? Jag bara undrar.

Läs mer här: Anders Svensson

Händelseförloppet vecklar ut sig, läs den uppdaterade postningen.

Precis efter att ha diskuterat kreativitet på Evelinas blogg slår det mig... jag är ju genial!

"I believe that our behavior reinforces our neuron patterns as we make our individual paths through life. That's why it's so hard to change a person's behavior; the neuron patterns are hard wired into our brains.

A highly creative person is proned or trained to use these fixed neural patterns in unconventional ways. How then can a person's creativity be accelerated?

By continuously looking for new solutions - with a positive feedback loop! - creativity will reinforce itself!"

Men statligt finansierade filmer i statliga biografer, recenserade i den statliga filmtidningen och presenterade i den statliga tv-kanalen - det låter mer 30-tal än vad som är bra för magen.

Läs mer här.

När jag för första gången ser den skandalfixerade Resuméreportern Claes de Faires eget medieprogram på TV8 överraskades jag mest av eftertexterna:

Det visar sig alltså att det finns en ljudtekniker vid namn Jerry Silfver på TV8. Jag har tidigare fått frågan om jag har jobbat som ljudtekniker på Sveriges radio och nu förstår jag alltså varför.

Jag vet inte riktigt hur jag känner inför detta.

När jag häromveckan bad om att få lägga undan ett par byxor och en kavaj kommenterade tjejen bakom disken "coolt namn" - men själv har jag mest gillat tanken om att vara ensam och unik - vilket jag alltså inte är.

Så, Jerry - om du någon googlar dig själv, ja då hamnar du kanske här:

Härmed önskar jag dig all lycka i livet. Håll fanan högt och huvudet kallt. Vi har fan ett varumärke att upprätthålla.

Det här var ju roligt på Schyfferts blogg. Men som PR-konsult undrar jag vilka nämnda Church PR är, för jag har då aldrig hört talas om den byrån. I vilket fall som helst verkar deras arbetsmetoder vara högst tveksamma - för att uttrycka det milt.

Uppdaterat: Agency (ovan fingerade som Church PR) rättar på ett snyggt sätt till Schyfferts historia i Dagens Media. Vaket av byrån att agera, tycker jag.

Uppdaterat: Det här är också proffsigt, byråns vd går i svaromål i kommentarsfältet på samma tidning och rättar till de felaktigheter som uppstått. Modigt och proaktivt!

Uppdaterat: Diskussionen går vidare på Schyfferts blogg, läs särskilt kommentarerna. Vem har egentligen sagt vad? Och vad skulle Schyffert egentligen ha att vinna på att ljuga?

Bostad är förstås ett ständigt samtalsämne i Stockholm, men min flickvän är fortfarande lite för norrländskt rak på sak för de stackars stockholmarna.

Flickvännen: Vi letar bostadsrätt, men det går väl sådär.
Stockholmaren: Vadårå?
Flickvännen: Vet inte. Trist att spendera helgerna på visningar.
Stockholmaren: Men ställ er i bostadskö, vettja
Flickvännen: För hyresrätt, menar du?
Stockholmaren: Javisst, man kan ha tur! Det har jag haft!
Flickvännen: Jag vet inte jag. Risken är väl stor att man hamnar i Rissne?
Stockholmaren: Men, det är ju där jag bor...

Mina snälla kollegor ville nominera mig till "Årets rookie" i PR-branschens årliga tävling, Spinn07. Men när de försökte visade det sig vara omöjligt, detta då årets rookie endast kan jobba på en byrå som är ansluten till den ena av PR-branschens två branschföreningar, Precis.

Kring detta känner jag så här:

1. Jag har världens bästa kollegor på Spotlight PR.
2. Varför kalla Spinn07 PR-branschens prisutdelning när det är Precis prisutdelning?
3. Well, fuck it.. Jag har redan kammat hem Precis-priset för bästa PR-uppsats 2003.

Publicerar den här postningen och den här postningen om livet som PR-konsult, detta då de på något sätt känns jävligt aktuella just nu.

Jag bara måste plussa för bloggen Tyskungen, aka Att stalka Alex Schulman Den är rolig. Har lagt upp den i min bloggrulle. Och historien bakom är också den rolig. Om än lite... konstig.

Den senaste tiden har jag slarvat med litteraturen. Detta är självklart inte bra för någon som drömmer om att en vacker dag debutera som författare med en djupsinnig och på alla sätt banbrytande och intellektuell skrift.

Istället har jag jobbat sent, bloggat och läst DI Weekend. Min enda andliga spis har jag fått nere i t-banan där jag den senaste tiden betat av säkert ett dussin ljudböcker.

Här känner jag mig tvungen att erkänna att de här ljudböckerna i huvudsak är fyllda till bredden av amerikanska självhjälpsgurus som ohämmat hasplar ur sig självklarheter i parti och minut.

Jag vet inte om alla dessa smetiga ljudböcker gör mig till en bättre människa eller om de långsamt kommer förvandla mig till en fåne i Birkenstocks och Gustav Vasa-frisyr.

Ni som träffar mig emellanåt kan väl hålla ett öga på mig så att inget går överstyr?

Mer om: PR, litteratur och Norrland

Jag irriterar mig på debatten om friskolorna. Folk verkar inte ha fattat grejen - och då menar jag inte folk i allmänhet utan även folk som sitter med beslutsmakt i just skolfrågor.

Till att börja med är det en fundamental skillnad mellan en privatskola och en friskola. Så fort friskolor ska debatteras tar motståndarna alltid till orda på ett sätt som gör att jag ofta får känslan av att de inte fattar skillnaden.

Sedan är det väl rimligt att friskolor har möjlighet att profilera sig. Det är ju svårt att vara bäst på allt, så varför inte vara bäst på något och låta valfriheten hamna hos elever och föräldrar?

Sedan var det oerhört feltänkt att ens från början tillåta vissa typer av profileringar. Som till exempel religösa friskolor. Det är inte en okej profil.

Det är inte friskt på en fläck att dela upp människor efter tro. Vi tillåter ju inte skolor med politiska inriktningar, så varför tillåter vi skolor efter tro?

Kan inte någon företrädare bara gå ut och offentligt deklarera att det blev fel från början?

I jul reser jag till Brasilien och jag längtar dit så mycket och jag vill bara att tiden ska gå och plötsligt är det jul och jag är där. Och sen är resan över och jag sätter upp en ny dröm. Man längtar sig fram i tillvaron och en dag ligger man där död och kanske sitter det någon bredvid en och gråter. Då har man längtat i ett helt liv efter att tiden ska gå, men just inte så mycket mer än så.

Bilder på några av oss från Resumébaren på Sturecompagniet där vi lyssnade på bloggosfärens nestor, Alex Schulman.

Det vissa tycker är skandalöst i reklamväg tycker jag ofta är rätt roligt. Som den här reklambilden till exempel. Och att det sedan blir ramaskri är förstås halva grejen!

Häromdagen fick jag anledning att fråga mig själv vilka typer av organisationer som jag absolut inte skulle kunna tänka mig att hjälpa med PR-frågor. Alla lagliga verksamheter har rätt till professionell kommunikationsrådgivning, men för det behöver ju inte just jag hjälpa dem med det.

Jag skulle inte vilja hjälpa vänsterpartiet kom jag fram till. Jag skulle nog göra ett bra jobb eftersom jag är hemtam med högerns svagheter, plus att jag dessutom vet exakt hur deras "fiender" tänker. Men blotta tanken på att mobilisera en massa kommunister skrämmer mig!

Sprit däremot är hyfsat okej. Jag dricker ju, så det fungerar. Men tobak är värre, där skulle jag säga nej. Nog för att sprit ställer till med värre problem, men tobak har jag själv haft så stora problem att sluta med själv och skulle därför ha svårt att motivera andra att bli beroende.

Sedan har vi ju vapen. Möjligtvis om det var jaktgevär eller vapen för sport, men där drar jag sedan en gräns.

Jag skulle aldrig hjälpa Svenska kyrkan med PR. Faktum är att jag skulle ställa upp ideellt för att motverka kyrkan om jag fick chansen. Varför? Jo, de försöker lura folk...

... att sex är fult och skamligt.
... att människor måste be en högre makt om förlåtelse.
... att kvinnan har mer skuld än mannen.
... att vi härstammar från Adam & Eva.
... att jorden skapades på sex dagar.
... att du kommer att straffas om du inte gör exakt som det står i en mycket gammal bok.
... att det är okej att slå sina slavar om de inte lyder order.
... att om Gud säger åt dig att ta ihjäl ett av dina barn, då ska du bara hålla käft och göra som han säger.

Men värst av allt, äckligast av allt där nere i bottenskrapet, där hittar vi Antipiratbyrån. Dessa skivbolagens lakejer med sina fega argument, dem skulle jag för mitt liv aldrig hjälpa. Fy fan!

Läste om svensk kille som blev väckt av att polisen när de stormade hans bostad. Han fick stå och klä på sig framför poliserna innan de plockade in honom för förhör. Vad han hade gjort tror ni?

HAN HADE LADDAT HEM MUSIK!!!

Här kan folk våldta och härja, förskingra och försnilla, starta krig till höger och vänster, men när man lyckas med att klamra sig fast vid en lag som kriminaliserar en hel generation, ja, då haglar lagförslagen tätt för att stärka denna idiotiska lagstiftning.

Inte heller verkar den nya regeringen i det här avseendet var särskilt mycket bättre än den förra.

Klart det är synd om alla som förlorar intäkter på samma sätt som det var synd om alla dem som tillverkade elektriska skrivmaskiner när persondatorn slog igenom. Men för alla dem är det dags att utveckla sina affärsmodeller och hitta nya vägar till intäkter.

Och lyssna inte på dem som varnar för att kreatörerna motarbetas av fildelningen. Det är lögn. Tack vare fildelningen har idéer och kreativa verk spridits på ett sätt som saknar motstycke i historien.

Försöker låta bli Facebook, men ländå har jag sajten ständigt öppen på en flik i Firefox. Vad har hänt egentligen? Har jag verkligen blivit så beroende? Jag behöver rehabiliteras, det är då ett som är säkert!

Sir Richard Attenbourugh, den nu 81-årige naturfilmaren, ombeds i en intervju kommentera en film där en lejonunge omhändertas och lär sig jaga innan den till slut släpps ut i det fria. En mycket fin film, tyckte han det var, men inte särskilt väsentlig för honom som naturfilmare och darwinist.

Attenborugh menade att självklart berördes alla av historien om lejonet, men vem berättade historien om alla de getter som gick åt för att det unga rovdjuret skulle få lära sig jaga? Hans tes var att naturen var komplex och avsiktslös och att vi som moraliska varelser måste passa oss för att föra över våra idéer om gott och ont på naturen.

Jag är benägen att hålla med honom. Men du kanske är av en annan åsikt? Du kanske anser att det visst existerar ett universalt ont och gott i den natur som omger oss?

James Bond är utdaterad. Jack Bauer uttjatad. Nej, 00-talets ultimata actionhjälte heter Jason Bourne.

Nu är jag trött på Facebook. Det har varit kul ett tag med alla nygamla vänner som bubblat upp til ytan, men i takt med alla Friend Requests ebbar ut och ersätts av en strid ström av inbjudningar till att vara med i fåniga frågesporter, ändlösa jämförelsetest och skumma rekryteringsspel i vilka målen är att bli bättre ninjor, pirater eller varulvar - ja, det börjar nu bli löjligt rent ut sagt.

Jag menar, får jag en låtsasöl till kommer jag att skrika.

Kanske inte alla kommer att tröttna på Facebook, men jag har i alla fall gjort det. Visst kan jag tänka mig att titta in någon gång då och då. Men varje dag? Kan vi inte få något nytt att hajpa istället?

Kan någon förklara varför Magenta PR är en PR-byrå och inte en reklam- eller eventbyrå? Kolla in deras obegripliga och amatörmässigt formgivna hemsida. Allt kommunicerar heter det ju, frågan är bara om avsändaren har någon som helst kontroll...

Konstig historia det här:

En snubbe går och blir rikskändis för sin blogg där han driver med Stureplan genom att själv bli en del av dess kultur och i förlängningen dess främsta ambassadör. jag talar förstås då om mediefenomenet Alex Schulman.

Därefter sugs Schulmans familjemedlemmar upp i denna populära lila bloggsfär och snart har de allesammans blivit trendsättare och samtidskomiker på sina egna sätt.

De traditionella medierna är inte sena att haka på, vilket adderar till hajpen och dessutom ytterligare ökar familjen Schulmans redan fantastiska besökssiffror.

Och sedan blir det ännu konstigare: En okänd person startar en blogg om hur det är att vara Alex Schulmans stalker. Schulman omnämner bloggen och vips är spekulationerna igång.

Vem är denne mystiske stalker som verkar känna till så mycket konkreta detaljer om Schulmans liv? Är det Schulman själv? Någon i hans familj? Någon helt okänd?

Svaret visade sig vara det sistnämnda. En okänd kille vid namn Klaus-Peter Beiersdorf. En kille som på kort tid blev upphovsman till en av Sveriges mest besökta bloggar.

Att han dessutom hann med att starta en blogg om hur det är att stalka Alex Schulmans stalker hade mycket väl kunnat vara det konstigaste i den här konstiga historien.

Nej, märkligast är nog att han har jobbat med oss på Spotlight PR i projektform. Jag har lunchat med killen, han verkade normal. Men även om jag beundrar hans kreativitet, så nog är alltihopa allt lite... konstigt.

Nu är bara frågan om det är dags för den här bloggen att byta namn till "Att stalka Klaus-Peter Beiersdorf"?

Nu har jag gått på nya gymmet två veckor och kan dra följande slutsats: Dyrare gym = snyggare tjejer, billigare gym = snyggare killar.

Läs mer här.

Sitter bakfull och bloggar på 1891, Sundsvalls i särklass snyggaste café. Den inglasade innergården ligger i hjärtat av stenstaden och bara det faktum att de har vett att spela en gammal skiva med John Legend (istället för att skvala på med Rix FM) gör att jag står ut.

På mitt gamla stamhak har barnvagnsmaffian tagit över och jag tänker inte be om ursäkt för att jag i mitt tillstånd inte pallar gråtande ungar, toalettköer och offentlig amning. Klart att barnfamiljerna är välkomna överallt, men jag går någon annanstans.

I min nyfunna iver att bryta mönster beställer jag in rött te. Jag tror att det ska vara koffeinfritt och rikt på antioxidanter och att det ska vara väldigt bra. Allt för att emballera övergången till måndagens nya, nyttiga liv. Den här koppen är startskottet, tänker jag.

I bakfullt tillstånd är det lätt att uppleva verkligheten genom ett filter: Plötsligt ser alla människor runt omkring ut som rosigkindade reklamvärldsvarelser, de skrattar och ler och samtalar som om de aldrig gjort annat än sprungit på löpband och tuggat bovete.

Men någonstans djupt därinne vill jag inte hata världen, inte ens en dag som denna. När allt kommer kring kunde det vara värre än att sitta bakfull en söndag förmiddag och blogga tillsammans med John Legend på Sundsvalls snyggaste café.