Doktor Spinn

... till Paris och lite välbehövd ledighet. Jag ska sitta på café som Ernest Hemingway och kludda storslagenheter i min Moleskine hela dagarna. Och på kvällarna ska jag dricka vin. Mycket vin.

Jag botaniserar bland skrymslen och vrår på en gammal hårddisk och hittar en krönika jag skrev 2005 när jag studerade i södra Tyskland:

Fuck. Kan inte fly fran det faktum att det igår var återträff för att "fira" att det nu har gått tio år sedan vi alla tog oss ut fran grundskolan med livet i behåll. Tio år. Vad fan var det som hände egentligen?

Tre år på naturteknik, 15 månader med gevär i hand, 180 högskolepoäng och två kandidatuppsatser. Några månader i Stockholm, några i München. Fyra lägenheter - två i Härnösand. Flyttat tillbaka hem en gång - pinsamt. Två bilar. Två katter. Två guldfiskar. Budbilschaufför och vaktmästare. Ett par tre hundra misslyckade försök att skriva en roman. Ett typ tioårigt förhallande.

Shit, en hel del hände visst under de där åren. Fast allt hände utan att jag nagonsin förstod vad meningen med allt egentligen var. Okej, jag har aldrig drömt om att bli rockstjärna eller racerförare och sett dessa illusioner komma pa skam - mina drömmar lever ännu. Tack och lov. Men vad fan är det egentligen för drömmar?

Drömmarna kanske handlar om en karriär som motsvarar omgivningens förväntningar och kanske också ett hus vid havet. Grillfester, korpfotboll och kubbspel. En vacker fru som poserar med vår välkammade avkomma framför den snart betalda herrgårdsvagnen. Ett fina-fotot-på-familjen som fick flytta in till sovrummet från spiselkransen när vi hängde upp vår nya platta tv.

Säsongen är kort, men visst har vi en båt tycks det. Och den rasrena besten till hund har ett dressyrdiplom och går inte utanför tomtgränsen utan vår välsignelse. Våra familjer kan självklart umgås med varandra och gör det gärna över en bit mat och lite vin. Det spårar bara ur när någon halkar till lite i vildmarkspoolen.

Och vänner har vi förstås och vi kan umgås med varandras vänner, frugan och jag. Räntan är samtalsämnet nummer ett på samtliga parmiddagar. Men topplånet är amorterat och bergvärmen är installerad. Och hemkoket puttrar så mysigt nere i källaren. Och nästa år ska jag få löneökning, det har chefen sagt. Hm, kanske dags att avla unge nummer två?

Och där befinner man sig. Man har allt det där som man vill ha, eller i alla fall det där som man trodde att man ville ha. Och vad fan ska man göra da? Ta grönt kort? Eller kanske är tiden kommen att gå ner i källaren och i den nya bastun aptera de där feta laddningarna med sprängdeg från fjolårets hemvärnsövning?

"He who receives an idea from me, receives instruction himself without lessening mine; as he who lights his taper at mine, receives light without darkening me." - Thomas Jefferson

Läs mer på Piratpartiets hemsida.

Företaget Del Monte gör bland annat hundmat, så de skapade en community på nätet specifikt för hundälskare och sedan har företaget använt denna community som en gigantisk fokusgrupp i syfte att testa intresset för olika smakkombinationer. Det hela låter väldigt enkelt, men utmaningen ligger nog snarast i hur man i den tuffa konkurrensen bär sig åt för att göra en community populär.

Del Monte tycks ha löst problematiken genom att bygga en privat community för 400 handplockade hundälskare och därmed skapa en känsla av exklusivitet. Det kan ju vara en strategi att efterhärma om du i nätverket har just 400 datorvana hundälskare - eller vilka du nu vill att din fokusgrupp ska bestå av.

Läs mer i The Wall Street Journal.

Snubblar på en gammal postning från 1 januari 2006 och skrattar åt mig själv, självgod som jag är:

"Så här sitter jag, i gruppboendets personalrum med adsl och Windows 95, med häcken full av småborgerliga nyårslöften, träkeps och en begynnande medelklassångest. Skjut mig. Dra ur kontakten. Läs högt ur Liza Marklunds Sprängaren. Just make it stop."

Gästbloggare Anna Lejestrand
PR-konsult och trendspanare

Som de flesta urbana, halvunga, mitt-i-karriären-människor ställer jag mig med jämna mellanrum frågan "Är detta allt livet har att erbjuda?" Jag går upp 6.30 måndag till fredag och spenderar sedan de ljusaste timmarna framför en dator. Med lite tur kommer jag iväg till gymmet någon timme på kvällen eller träffar någon gammal vän på ett glas. Med ännu mer tur är det någon bra serie på teven så att jag slipper vara kreativ med den lilla ledighet jag har.

Jag inser ju att detta är en händelsefattig tillvaro, så jag funderar. Jag funderar på hur den på något sätt kan bli mer spännande. När jag var yngre var jag ju en påhittig person. En person som sa "Man ångrar inte det man gjort, bara det man aldrig gjorde". Så jag funderar och kommer fram till att en läsecirkel - det är vad som fattas i mitt liv! Jag gillar böcker och jag gillar att diskutera och debattera. I en läsecirkel skulle jag dessutom få chansen att läsa litteratur som jag kanske inte själv skulle ha valt och träffa människor jag annars inte skulle ha umgåtts med. Jag kommer att bredda mig både intellektuellt och socialt!

Sagt och gjort. Efter ihärdigt googlande finner jag vad jag söker. Stadsbiblioteket vid Hornstull meddelar på sin hemsida att de har två aktiva läsecirklar. En på dagtid för pensionärer och en annan på måndagar 18.30. Perfekt! De läser just nu Gräset sjunger av Doris Lessing, som jag av en händelse fått i julklapp och just läst ut. Jag ser detta som ett tecken.

Det finns en kontaktperson som jag raskt mejlar mitt intresse. Vid det laget har jag redan packat min lilla bokkasse och skrivit in tid och datum i kalendern. Döm om min förvåning när jag får ett svar två dagar senare där vederbörande meddelar mig att även om det "visst är kul med läsecirklar" och "kul att du läser Gräset sjunger" så har "denna cirkel varit igång i två år och medlemmarna är ett väl inarbetat gäng". Ursäkta? Jag trodde våra bibliotek finansierades av skattepengar. Mina skattepengar, bland annat.

Och det var inte bara det att jag inte fick vara med! Det var tonen i mejlet. Den var nästan lite nedlåtande. "Jaha lilla gumman, det var ju kul att du läser Gräset sjunger, men det krävs lite mer än ett tillfälligt infall och att man jobbar med PR (jo, dessvärre, jag nämnde det i mitt mejl eftersom jag tänkte de kunde behöva någon som inte var ansluten till Kommunal för att addera lite nya perspektiv till diskussionerna...) för att få vara med i vår exklusiva klubb."

Så nu känner jag mig ärligt talat lite stukad efter detta. Lite trampad på. Vem kunde ana att det krävdes mer än läskunnighet, genuint intresse och lite initiativförmåga för att få vara med i ett biblioteks läsecirkel? Jag gissar att det enda som återstår för mig nu är att starta en egen cirkel.

Fast kanske ska jag avvakta lite. Brothers and sisters har ju just kört igång igen. Och snart är det säsongsstart av Grey's anatomy. Dessutom är ju den där danska deckarserien Brottet - eller Förbrydelsen som den heter på danska - ganska bra. Man kan ha sämre sällskap en vardagkväll när man kommer hem trött från jobbet. Ett gäng sura gubbar och kärringar som sitter i ring på Hornstulls bibliotek exempelvis.

Adam Erlandsson skriver om webb och teknik och för en undanskymd tillvaro i skuggan av Svenska Dagbladets superbloggare Martin Jönsson. Det bara är en tidsfråga innan fler upptäcker den här bloggen.

Den anonyme Beta Alfa är bara så otroligt insatt i medievärlden - och då menar jag både gammelmedia och de lite nyare sociala medierna. Ett självklart stopp på den dagliga bloggrundan.

På bisonblog vet man vad man får, där finns alltid spaningar och nyheter om den digitala medievärlden. Engagerat och alltid en välbehövlig dos av daglig insikt för alla som arbetar med digitala medier.

Flickorna på Bokhora tycks gå i säng med vilken litteratur som helst. Tittar inte in så ofta, men varje gång hittar jag något som jag blir sugen på att läsa analogt.

Fördelen med anonyma humorbloggar är att det till viss del befriar skribenten från hämningar. Nu råkar jag veta att Citykillen är mycket, men inte tillrättalagd.

Jag läser CNet Blog när jag ska ha ett möte med någon e-guru. För att kunna verka vara lite med i matchen. Men annars så är den rätt torr som blogg betraktat.

Copyriot läser jag eftersom jag håller med. Eftersom den är så smart och alltid huvudet på spiken.

deep.edition är en gåta. Han är så komplex att jag för varje dag förlorar mig djupare och djupare i hans värld. Produktiviteten. Intellektet. Det avlagda prästskapet. Ilska och kärlek, nyfikenhet och glöd, allt i en ohejdad blandning.

Jag läser Dick Erixon eftersom jag emellanåt vill kunna verka smart i diskussioner om amerikansk politik. Hoppas bara att jag inte blir republikan på kuppen.

disruptive läser jag för att det är kul med ett svenskt perspektiv på vad som händer i framkanten av den digitala innovationsvågen. Och som PR-konsult är det förstås bra att hålla koll på lovande entreprenörer!

Emanuel Sidea är ojämn, men när han glänser då jävlar händer det grejer. Vad bloggen handlar om? Typ "gruppers rörelse" eller något i den stilen.

Om det finns en välskriven blogg som emellanåt skriver om PR och allt som oftast om kommunikation, ja då är jag by default intresserad. Och enannan skriver just en sådan blogg.

jag är ett fan av Enligt Min Humla sedan hans totala utdömning av dansbandssverige. Den politiska inkorrektheten har fått ett ansikte... eh, en blogg.

Evelina Wahlqvist forskar och skriver om kreativitet, verkar vara en rakt igenom god människa och är dessutom fantastiskt trevlig IRL. Att hon dessutom kommer från Alnö gör inte saken sämre.

Det finns en hel del bloggar om digitala medier i min rulle, men frågan är om inte Fyra nyanser av brunt ändå ger den mest kompletta och mest lättöverskådliga bilden av dem alla?

Isobel Hadley-Kamptz är ytterligare en sådan där komplex människa det inte går att bli mätt på. Och hon skriver så bra att jag funderar på att läsa hennes bok.

Flera PR-byråer driver bloggar, men få är meningsfulla. JMW var tidigt ute med sin blogg och länge kändes den inte som en företagsblogg. Men nu börjar den allt mer att göra det...

Kristoffer Mencák skriver om digitala medier och har dessutom koll på PR.

Min kollega love at first feel skriver lidelsefullt om sådant som är så vackert att det nästan gör ont. Världen kanske inte är en så hemsk plats ändå?

Magdalena Almqvist är en smart och snygg tjej från Sollefteå som på något sätt hamnat i Barcelona. Kärlek har hon hittat, men hur är det med med allt det där andra? Ibland på fullaste allvar, alltid med självdistans och humor.

Okej, Marcus Dunberg skriver nog den enda modeblogg jag läser. Och visst blir det lite för mycket ibland. Men han är banne mig rolig! Sedan om det är medvetet eller inte kvittar.

Alla bloggar om medier måste ha Martin Jönsson i sin bloggrulle. Det är lag på det.

Media Culpa tillhör också den dagliga dosen för alla som intresserar sig för digitala medier och PR.

I kategorin udda fåglar hamnar nog Mickey J Barczyk. Vem är han? Vad vill han? På bloggosfärens kanske inte direkt snyggaste blogg behöver ingen någonsin ha tråkigt.

Niklas Hammarström jobbar på Testfreaks och bloggar om allt från de senaste prylarna till sambolivet i Stockholm.

Att titta in hos the real mymlan är verkligen att titta in hos någon. Ibland undrar jag om jag själv skulle kunna skriva lika personligt? Att hon dessutom kommer från Alnö gör henne bara intressantare.

opassande bloggar engagerat om fildelning, men det är bara en liten del av helheten. Hennes sätt att tänka och skriva gör att jag undrar vem hon är, vad hon gör och hur hon ser ut. En av mina favoritbloggar.

Ytterligare en frihetskämpe hittar vi i Oscar Swartz. Rätt långa texter som regel, men ibland kan man märka att han verkligen är förbannad och det är då han skriver som allra bäst.

Hittade till PaljettenQ via en kommentarslänk. Finstämda vardagsbetraktelser varvat med ett lekfullt språk och fina illustrationer.

Jag brukar skippa proffsbloggar, men jag läser Pontus Schultz. Han skriver hafsigt och verkar ha en hyfsat ointressant bloggpersona, men jäklar vad rätt den mannen brukar ha om framtiden!

PRfekt skriver om skärningspunkten mellan PR, sociala medier och mätning. Inläggen är långa och satsytan ser ut som en fondvägg, men han har förstått att PR inte handlar om demografi utan om psykografi - vilket också är grundfilosofin i all PR-litteratur värd namnet.

Pulpet är en nystartad blogg om retorik som ännu inte har hittat formen, men Björn Wallin har länge gästbloggat hos mig och jag har stora förhoppningar - retorik är ju hur intressant som helst!

Upphovsmannen bakom researcher.se är densamme som bakom deep.edition, vilket tog ett tag för mig att inse. En mediebranschblogg med skärpa.

Rick Falkvinge har förutom bloggosfärens coolaste namn även axlat partiledarskapet i piratpartiet. På hans blogg gäller det att hålla extra koll på kommentarsfältet där de ideologiska framkantsdiskussionerna på området hålls.

Det saknas kommentarsfunktion och bloggrulle vilket förstås inte ska uppmuntras, men de två tjejerna bakom Shampoo Rising skriver så briljant om olika kulturella yttringar att det bara är att kapitulera och andaktigt läsa vidare.

"Det händer att jag i samma ögonblick som jag slår på tvättmaskinen kommer på att det var något mer som skulle i." Skrymta om stort och smått.

stationsvakt är lite som Doktor Spinn när jag är som bäst, fast ändå snyggare, bättre och mer angelägen.

Den som hänger på de bloggar jag hänger på stöter snart på Teflonminne. Han är ett bra exempel på att de mest intressanta personligheterna faktiskt finns i bloggosfären.

Jag kommer att fortsätta denna lista successivt och sedan länka till den direkt under rubriken .bloggrulle här till höger. Förhoppningsvis ska detta hjälpa andra att lättare hitta rätt och uppmuntra mig att vara noggrannare med vilka bloggare jag länkar till.

Jag har gått och tjurat lite i vintermörkret över att inte ha kommit iväg någonstans. Visserligen blev det under julledigheten Storhogna, Vemdalen och Alnö, men det är ändå liksom inte riktigt samma sak som att komma iväg utanför rikets gränser. Men korta februari har annat att erbjuda med resor till tre europeiska huvudstäder! Det blir Paris, Barcelona och Warszawa och jag lovar att försöka blogga något fyndigt om varje ställe. And yes, it's good to be me sometimes.

Men allvarligt talat, ni som har tips på trevliga restauranger och utflyktsmål på resmålen får jättegärna droppa en rad eller två i kommentarsfältet.

Jag tycker hela cirkusen kring Nuders petning har varit rätt ointressant. Det handlar om ett parti som efter för många år vid makten blivit allt för fat and happy. Partiet förlorar makten och byter ledare som sin tur fortsätter att städa bort lite av det gamla gardet. Om det fanns någon story värd att berättas i det mediedrev som piskats upp, så är det snarare den om varför Mona Sahlin inte städar bort fler?

Därför är deep.editions slutledning den enda intressanta analys av cirkusen som jag hittills sett, hört eller läst. Han skriver:

"Nuder är stenhård. Han gjorde uttalanden som är rena bomberna i socialdemokratiska partiet: han förklarade att det är personer runtomkring Sahlin som puttat bort honom. Att det handlar om maktkamp. Det han därmed säger är att Mona Sahlin är en mycket svag partiledare för socialdemokraterna - att påpeka att det är andra som styr vilka personer som ska vara ledande i partiet ger en bild av en vindflöjel, en osäker partiledare som är helt i händerna på sina sakkunniga och partifunktionärer. Det är inte ett knivhugg - det är ett sabelhugg som skapar en oerhörd öppning för fr a Reinfeldt att skada tilliten till Sahlin som ledare och potentiell statsminister. Tyvärr tror jag iofs att Reinfeldt inte kommer att greppa tillfället. Schlingmann har tappat greppet totalt."

"Nuder har gjort ett gott PR-jobb."

Det här är stort i det lilla på något sätt:

Det är nämligen så att 42-årige J-O Waldner bestämmer sig för att spela en säsong till. Jag tillhör knappast den skara som anser att idrottsstjärnor förtjänar högre status (det finns gott om människor som gör viktigare saker utan något erkännande), men när det gäller "Det Evigt Gröna Trädet" (J-O:s kinesiska smeknamn) är det svårt att inte låta sig inspireras av hans geni och hans kärlek till sin profession.

Ironiskt nog läser jag om hur Papa Dee i en av gratistidningarna vill flytta från Sverige eftersom musikklimatet är så trist och tråkigt här. Nu har jag förvisso sett karln live på after ski och "hans" musik är väl inte riktigt min kopp te - men, han har en poäng när han betonar att det som tränger igenom i mainstream-media blir allt mer likriktat och det enda som bryter av är väntan på nästa usla dokusåpa för artist-wannabees.

Hårt varumärke, en lika hård reklam och drömmen om ett mc-kort vaknar till liv av alla fel orsaker. Tipstack till min kollega Lotta.

"I've never knowingly slept with a Windows user, ever." Obetalbart.

Gästbloggare Björn Wallin

Retoriker och författare

 

I dagens Metro kan vi läsa om stirrduellen mellan Clinton och Obama. Vi läser: "De försökte stirra ut motståndaren, gestikulerande och avbröt den andra hela tiden. Anklagelser och motanklagelser utväxlades i TV-studion."

 

Det blir lite komiskt när man försöker göra sig en bild av händelsen i sitt huvud. Jag ser framför mig två 14 åringar som inte riktigt vågar slåss utan går runt varandra, argt stirrandes, högt skrikandes och pekande med långfingret. Tur vi har Youtube.

Björn Wallin driver även bloggen Pulpet som handlar om retorik och konsten att övertyga.

Gästbloggare Björn Wallin

Retoriker och författare

 

Redan nu kan vi utnämna Mad Man till en av de bästa serierna 2008. Första avsnittet gick i torsdags och piloten lovar gott. Läs Resumés recension och Håkan Norbergs dito i Sundsvalls Tidning.

 

Underbart med genomtänkta manus.

 

Andra bloggare om mad man, tv-serier, reklamfolk.

Jag fick en ny plånbok i julklapp. Jag är mycket stolt över den då den på ett mycket subtilt sätt fångar upp nyanser hos mig själv, nyanser som samstämmigt summerar hela mitt jag, hela mitt väsen.

Sitter på tunnelbanan på väg hem och läser i en av gratisblaskorna att kameraövervakning inte minskar våld och övergrepp. Detta enligt en undersökning i 40 länder. Men det skiter polisen i för det blir lättare för dem att lösa brotten, allt enligt polisens egen talesperson.

Så istället för att ta i tu med det faktum att människor begår övergrepp mot andra människor vill polisen övervaka mig utan misstanke för att kompensera för sina egna uteblivna resultat.

Dags för ett veckans citat på den:

They that can give up essential liberty to obtain a little temporary safety deserve neither liberty nor safety.
- Benjamin Franklin, 1759

Fick detta tips av min kollega Erika:

Jag har precis varit inne på unicef.se/aids. Om du går in på sajten via länken nedan skänker H&M en krona till UNICEFs kampanj för att rädda aidsoffrens barn.

På sajten du kommer till kan du läsa mer om UNICEFs arbete för att hjälpa barn som har förlorat sina föräldrar i AIDS. Du hittar också andra sätt att skänka pengar och självklart hur du kan tipsa fler som kan skänka en krona med ett klick.

http://aids.unicef.se/ref.php?ref=bbe3c127-772a-44d3-86d6-ddde427a8bdc

Ett tips för den som liksom jag är beroende av att knappa in fåfänga statusmeddelanden jämt och ständigt. FBLook låter dig uppdatera din status direkt från Outlook. Inte helt nödvändigt men ändå helt nödvändigt.

Hittade via Isobel en bra debattartikel om kreativitet och upphovsrätt av Jonatan Fried om kreativitet och upphovsrätt. Artikeln uppstod som en reaktion mot att några självutnämnda representanter/talespersoner för den kreativa klassen gråter ut i Expressen för att angripa de modiga moderater som insett att upphovsrätten måste reformeras.

Och förresten, vem fan har någonsin laddat hem något med de där självgoda typerna i Expressen?

Inte jag i alla fall.

Frilagt diskuterar intressant huruvida Fredrik Reinfeldts nattvandring i Danderyd var ett PR-jippo eller ej.

Jag tror jag har en ny favoritserie. Jag har ett sett ett avsnitt av tv-serien Californication och är redan helt såld. Högt skrattade jag också, flera gånger. På det hela taget en kul och intressant comeback för David "X-files" Duchovny i den något udda rollen som skrivblockerad författare och sexmissbrukare.

Tidigare idag satt jag på ett café med min flickvän och hamnade i en diskussion om grammatik. Detta kanske låter konstigt, men hon är högstadielärare i (bland annat) engelska och jag har en kandidatexamen i lingvistik. Vi sitter alltså där som två fina produkter av det akademiska maskineriet och man kan därför tycka att vi borde veta bättre. I alla fall:

Min flickvän menade att hon hade funderat över en sak, hon undrade varför man inte kunde tala om imperfekt particip i engelskan?

Jag kastade mig genast in i diskussionen med påståendet att det bara finns två particip, presens particip och perfekt particip. Jag skjöt över en servett och bad henne skriva en mening med ett imperfekt particip - det borde ju vara omöjligt resonerade jag då particip i engelskan endast förekommer i två former.

Min flickvän sköt över servetten med meningen "I was swimming" och jag var svarslös.

Imperfekt är ju ett tempus och particip ett verb i en form som uppträder som ett substantiv, så möjligen förväxlade vi äpplen och päron. Därtill hade vi ju hela den här problematiken med att att det finns luckor i överlappningarna mellan olika pågående tempus vad gäller relationen engelska-svenska. För att ytterligare krångla till det heter det ju inte imperfekt på svenska längre - det heter preteritum. Och givetvis finns preteritum också representerat i engelskan vid sidan av det som i engelska fortfarande kallas imperfekt. Men ändå.

Tittar vi på den pågående formen i nutid blir det "I am swimming". Direkt översatt blir detta "Jag är simmande" (som för språkörat låter skumt; vi pratar/skriver inte på det här sättet). Men "simmande" är ett presens particip och i allra högsta grad en existerande verbform.

I imperfekt (preteritum) uppträder "swimming" i "I was swimming" precis som ett adjektiv trots att det är ett verb, ergo borde det vara ett particip. Men bara för att ordet "swimming" är identiskt i bägge fall - är bägge orden presens particip?

Rent logiskt borde det kunna finnas ett imperfekt (preteritum) particip precis som det finns ett presens- eller perfekt particip - vilket min flickväns exempelmening ju antydde. Min enda förklaring var att imperfekt (preteritum) particip inte användes som begrepp eftersom den formen i engelskan ändå alltid skulle se exakt likadan ut som samma verb i presens particip.

En snabb sökning ger vid handen att det engelska språket mycket riktigt bara har presens particip och perfekt particip. Alltså måste "swimming" i "I was swimming" vara presens particip. Ändå kan jag inte riktigt undkomma känslan av att detta ändå är ologiskt; varför skulle verbet inte kunna kallas imperfekt (preteritum) particip?

Finns det någon där ute som kan hjälpa mig med detta? Det var länge sedan jag läste grammatik...

Gästbloggare Johan Lipecki
Lingvist och upptäcksresande

Sakta gick jag imorse mot stationen. Inte med tunga steg, även om ryggsäcken tyngde mig väldigt, utan med kvardröjande tankar.

Att vara mellan tidsperioder i livet kanske kan jämföras med ett vakuum. Kanske är det som att vara i omloppsbana runt månen, på baksidan, utom synhåll för dem du lämnat bakom dig och de som ser fram emot att få se dig, troligen ovetandes. Så kändes det i alla fall imorse, som en promenad på baksidan av månen.

Måndammet yrde kring mig och bakom mig fylldes spåren igen av det vita pudret. Snart skulle jag titta fram igen och få se allting på nytt. Någonting gammalt i ny tappning. Känslan var märkligt vacker och skönheten slog mig så pass att jag hade lust att ta av mig barfota och göra avtryck med hälen, med fotvalvet, med tårna.

Jag ville vara kvar, jag ville ha kvar morgonens oskuldsfullhet och bada i den ensam. Dricka dess första tårar och skratta dess första skratt. Jag ville göra saker ingen förbjudit någon att göra men som ändå är ogörbart. Det är förbehållet marken under våra fötter, himlen över våra huvuden och morgonen själv.

Till slut är det dagen som förgör gryningen, dess skönhet och oskuld, och jag känner mig något fattigare, men ändå rikare än föregående kväll. Mitt förra dygn känns väldigt långt borta, trots att det finns kvar hos mig.

Det är med ett leende på läpparna jag insuper sinnesfrid i minnet av månens baksida. Det är med slutna ögon jag vandrar i tidens vakuum, mina fötter landar ljudlöst i det mjuka, min kropp tar sig tyngdlöst fram. Jag går stilla samma steg på nytt - utan att komma någonvart. För hur flyr man ett ögonblick som passerat när det återkommer?

När jag vaknar igen är allt borta men Känslan, den försvinner nog aldrig.

Ett högst tillfälligt infall av framsynhet har belönats med ett omnämnande hos opassande, så nu får förstås mitt ego en portion välbehövd näring! Sedan så kanske det inte var en hejvild gissning direkt att Alla som inte dansar med Maskinen skulle bli en källa till vansinnigt PK-raseri, men ändå.

Det låter lite flippat och stilarna och influenserna tycks komma lite varstans ifrån. Som en självklar accentuering ser han också lite excentrisk ut, den där Salem al Fakir, som ju inte oväntat utsågs till Grammisgalans kung det här året. Och visst är han musikalisk, grabben.

Och det är så nytt, så fräscht, så experimentiellt - så trendigt. Att tycka om Salem al Fakirs musik, alltså. För det gör inte jag. Och jag undrar om det inte är fler därute som liksom jag i tysthet har undrat varör grabbens musik har hyllats så till den milda grad att det nästan är genant.

Min fundering idag är alltså - är Salem al Fakir verkligen all that?

Jag har ju tidigare tipsat om att MIT lägger ut allt kursmaterial på webben, men jag tyckte ändå att CSTV nyligen gjorde ett intressant inslag på ämnet.

Shit vad min gamla hemstad blivit progressiv helt plötsligt. Samtidigt jävligt tveksamt PR-värde för den reformen; synligheten blir nog omfattande i dubbel bemärkelse, men till vilken nytta?

Sedan är det klart att det bara är hud. Det är inget att uppröras över. Men det är ett konstigt uttryck för kvinnokampen. "Vi vill ha jämställdhet, så vi vill visa våra bröst offentligt." Den kopplingen går mig liksom helt förbi.

Och vem kommer att klaga upprört hos badhuspersonalen över den unga kvinna som barbröstat lägger några längder ryggsim bland de motionssimande pensionärerna? Är det männen? Är det barnen? Är det ungdomarna?

Eller är det kvinnor som kommer att klaga på andra kvinnor?

Jag tror också att Ragnhild spelar onödigt dum. Det är klart att hon förstår varför kvinnobröst tillhör nakenheten och sexualiteten på ett ojämförbart sätt. Eller hur?

Debatten fortsätter och flera nya infallsvinklar dyker ständigt upp!

Från att ha handlat om de mentala förmågornas påstådda beständighet och frågetecken kring IQ-skalor till intelligentians moraliska skyldigheter och Mensas PR-problem.

De ursprungliga kommentarerna kan du läsa här och här och här. Fortsättningen följer nedan. Givetvis är alla mer än välkomna att dela med sig av sina tankar - intelligens angår oss alla!

Nu kommer jag att vara elak, men det går liksom inte att låta bli. Men min favoritförströelse just nu är att ladda ned och läsa provsidor ur alster som publicerats på Vulkan. Roligare tidsfördriv får man leta efter!

Jag drömde faktiskt en gång om att bli lektör, ni vet en sådan där seriös förlagsmänniska som läser (och refuserar!) insända manus, och i ärlighetens namn tror jag verkligen att det hade varit roligt att ta sig an också alla de riktigt usla texterna!

Missförstå mig inte. Jag är inte helt okänslig och förstår och respekterar att människor publicerar drömmar och slit, men all välvilja i världen kan inte ursäkta usel litteratur. Inte det att allt på Vulkan är uselt; tvärtom är det likt bloggosfären i det avseendet att ratiot friskt uppskattat är 1:50. Kort sagt, mycket är riktigt dåligt.

Det är också med all kärlek som jag sågar dessa modiga drömmare. För under alla omständigheter föredrar jag ändå att ha dessa publikationer på armlängds avstånd istället för att de ska ligga och samla damm i byrålådor runt om i vårt avlånga land.

Om inte annat för ge näring åt mina egna fåfänga författardrömmar...

The Badlands Hyena Vomits Titbits reder ut det här med mörkertal rent generellt. Tydligen är mörkertalet mycket större än vad vi hittills har antagit. Skum - men helt briljant! - blogg i övrigt.

Intressant artikel om hur nya rön om hjärnan påverkar vetenskapens syn på det mänskliga intellektet.

Lite yrvaket passar jag på att önska er alla en god fortsättning på det nya året! Själv har jag i vanlig ordning ett batteri med nya nyårslöften att kämpa med. Håller tummarna särskilt för alla er som har slutat med nikotin i alla dess former, ser i statusmeddelandena poå Facebook att ni är några stycken!

Beställde en bok där världens främsta copywriters ger sin syn på kreativitet och påverkan genom att försöka svara på frågan om hur de bär sig åt för att skriva framgångsrik fakta.

Boken var sprängfylld av goda tips och finurliga små texter, men nog dominerades sida upp och sida ned av vita män i övre medelåldern från USA, Storbrittanien eller Australien. Inte för att det i sig är något fel, men det är nog sunt att konstatera att inspirationen och de goda råden kommer från en homogen grupp av hyfsat lyckade gamla gubbar.

Det var hursomhelst en sak som fick mig att reagera. Flera av dessa framgångsrika copywriters återkom gång på gång till hur viktigt det var med fakta i annonserna.

Eftersom jag av priincip vägrar att acceptera faktiska påståenden började jag därför fundera på reklams utformning. För även om jag gör mitt yttersta för att undvika tablåbunden television, snabbt bläddrar förbi helsidesannonser och rent allmänt irriterar mig på all reklam som jag inte kan fly, så möts jag precis som alla andra fortfarande av enorma mängder av reklambudskap.

Jag kan tänka mig att reklamens genomslagskraft var större förr. Då räckte det kanske med en bild på produkten och en skön slogan för att väcka vår köplust. Typ som Coke, Toy eller Marlboro.

Nästa steg i revolutionen bblev därefter något sorts sökande efter substans. Fakta. Bäst i test. Rekommenderat. Valt av. Sparar så mycket. Går så fort. Tar så lite tid. Därför: Välkommen till tv-shoppingens förlovade land, mina damer och herrar! "Jaha, så den här tandkrämen rekommenderas alltså av tandläkarförbundet?"

Men det här är antagligen orsaken till varför gubbarna i boken inte har gjort någon riktigt genoomslagskraftig reklam på sistone, detta då människor sedan länge fattar att det finns hur mycket fakta som helst. Vad bryr sig väl de om en rekommendation eller ett test när alla andra produkter också är rekommenderade och testvinnare?

Men fakta är ju fortfarande viktigt som bevis för en tes, tänker jag då. Och på något plan stämmer påståendet, men vem fan bryr sig om det när vi fullkomligt dränks av bevisade teser hit och dit?

Givetvis kommer det bli allt tuffare för reklamen att fungera som ett säljdrivande verktyg i takt med att konsumenterna blir allt mer avigt inställda till det sätt de tilltalas på: "Visst, ni säger att alla andra säger att ni är bäst, men vadå? Fatta, alla era konkurrenter säger exakt precis samma sak till mig. Hela tiden!"

Så detta är min tes: Fakta i annonser fungerar inte längre säljdrivande på samma sätt. Fakta förmedlas med större effekt av annan typ av marknadskommunikation. kanske borde reklamen istället ta ett steg tillbaka och återgå till sina rötter och bli en marknadskanal för att skapa en känsla kring ett varumärke istället?

Typ som Coke, Toy eller Marlboro.


Uppdaterat: Kolla in den här reklamen för Harley Davidson istället: inte så mycket fakta som att förmedla en känsla precis som i de gamla klassiska reklamfilmerna!