Doktor Spinn

The corporate website is an unbelievable collection of hyperbole, artificial branding, and pro-corporate content. As a result, trusted decisions are being made on other locations on the internet.

Läs hela postningen här.

Alla lägger upp sina snygga liv inpackade i glossiga semesterbilder på Facebook. Jag som själv skippade årets sommarsemester kan säga att det börjar bli lite påfrestande med jobb och jobb och jobb.

Visst, det finns sociala talanger som tar möten på volley överallt, men oförberedda mötesdeltagare (de som garanterat stirrade på varandra och utbrast ”Now? Shit!” när receptionisten berättade att vi väntade i entrén) tillför ingenting annat än skeva leenden. [...] Att sälja handlar om att förstå köparens behov. Visst är det konstigt att så många företag har pratkvarnar som säljare?

Läs hela postningen hos Media Means Nothing.

Skrymta går loss på datorbordet i dagens skönaste postning:

"Datorbordet måste vara Sveriges mest överskattade möbel. Alla som inte riktigt vet vad de ska ha dator till skaffar sig ett datorbord. Antagligen för att de tror att datorn inte fungerar optimalt om den inte står i ett eget fack mellan laminerade spånskivor med tangentbordet på en jullrig utdragsskiva som lämnar så gott som ingen plats alls för varken ben, datormus eller armar."

Läs resten här.

Jag har precis skickat en vänförfrågan på Facebook till Kenny Starfighter. Pinsamt nog oroar jag mig inte så mycket över hur töntig jag faktiskt är, utan mer över huruvida han kommer att tacka ja eller nej. Stay tuned.

Mackan har tydligen ställt upp som affischkille för den utbildning vi gick tillsammans, Informations- och PR-programmet. Detsamma gäller uppenbarligen även för en annan av våra klasskamrater, David. Så säg mig därför, varför publicerar de ingen intervju med Doktor Spinn? Nåväl, döm själv.

Var arbetar du nu?
Springtime, baby. Flera av branshens bästa konsulter finns där, så naturligtvis sökte de upp mig. För att göra skitgörat åt de duktiga konsulterna, alltså.

Är det ditt första arbete efter utbildningen?
Jag rekryterades efter utbildningen av Johan Wetterqvist och Axel Lagerbielke till Spotlight PR. Vi var små i början, men  vi växte så det knakade, kunderna blev bara större och större och jävlar vad vi ägde dansgolven närhelst vi fick chansen.

Berätta om ditt arbete!
Det är inget märkvärdigt, jag skriver, sitter i möten och pratar i telefon. När någon får ett problem löst kommer de tillbaka med fler problem. Och så rullar det på.

 

Vilken nytta har du haft i arbetslivet av dina studier?
Mina studier lärde mig två saker:

1. Ifrågasätt. Lärare och läroboksförfattare tror en jävla massa. Gå inte på allt de säger utan lita på ditt eget intellekt istället.

2. Studierna är ett utmärkt tillfälle att läsa viktiga böcker. Och då menar jag verkligen inte kurslitteratur.

 

Hur var det att studera på programmet?
Det var lite som att gå på gymnasiet, fast med färre lektioner och fler fåniga overaller.

Vad tyckte du om att tio veckors praktik ingick i utbildningen?
Jag arbetade med informationsfrågor åt försvarsmakten. Det låter tufft, men i realiteten genomförde jag en attitydundersökning och skrev ett par broschyrer. Det var helt okej, men jag sökte inte jobb där sedan.

 

Vad tyckte du om att studera på Mittuniversitetet?
Den största förtjänsten för min del var att jag träffade ett antal personer som jag idag räknar som goda vänner. Utöver det gav utbildningen mig ett mycket bättre självförtoende än vad jag hade innan.

 

Eniro publicerade en tjänst som lät vem som helst knappa in ett mobilnummer och på så sätt positionsbestämma denna. Någon kan alltså ha kollat upp var just du befann dig just då. Att Eniro stängde ner tjänsten är självklart, men intressantast är väl ändå att tekniken nu är här. They are watching you, Neo.

Jag gillar att lyssna på P1 Sommar. Att medge det är småborgerligt, politiskt korrekt och jävligt osexigt. Särskilt om man som jag gör det med en illa dold stolthet. För efter ett P1 Sommar-program får man en känsla av andlighet, av att vilja ta tag i saker. Framförallt brukar jag få en känsla av shit, det där kan jag göra bättre.

Jag tror att detta är ett medelklassfenomen. Ett syndrom.

Den försvinnande svenska arbetarklassen har nämligen inget intresse av att besudla etern med några socialrealistiska floskler. Visst skulle också de vilja resa, leva excentriskt och efter stundens ingivelse, visst skulle också de vilja kunna sitta och berätta om när de en gång i tiden hade ett sånt där vanligt jobb. Men arbetarklassen har fullt upp med att ta sig fram från dag till dag som det är.

Och jag tror inte heller överklassen låter sig imponeras av sommarpratandets förlovade härlighet:

Lyssna bara på Pieter "Poker" Wallenbergs sommarprogram. Flagrant drar han den ena sedelärande berättelsen efter den andra, skickar en och annan skön hälsning till människor som han mött längs vägen och är på det hela taget ypperligt komfortabel i rollen som ciceron kring sin egen förträfflighet. Men, av hans avslappnade engagemang att döma, så hade han nog lika gärna suttit och snackat affärer och gamla minnen med sina kompisar över en brunch på Grand Hotel.

Istället är det den ständigt växande medelklassen som låtit sig förtrollas. Förundrat ojar de över att människor har så klipska saker att säga och febrilt försöker de memorera alla dessa kloksaker för att själva kunna låtsas vara intressanta på nästa kräftstjärtssugande förortstillställning.

Att människor faktiskt har kloka saker att säga, det skiter de annars högaktningsfullt i där de sitter i sina MQ-uniformer och väntar på sin tur att få prata av sig. Men allt vad som sägs på P1 Sommar däremot, det emottas som inget mindre än själafrälsande aha-upplevelser, magic bullets, från människor som för oss förkroppsligar något sorts andligt ledarskap.

Men värst är av allt är nog den känsla av hybris som sköljer över oss, känslan av att själva kunna göra ett bättre sommarpratarprogram - om vi liksom bara fick den där chansen... Och detta är just ett syndrom, menar jag. Det finns nämligen ingen ointressantare samhällsklass än just medelklassen, så varför är det då vi som inbillar oss att våra klyschiga erfarenheter och kapsyldjupa insikter skulle vara så jävla intressanta?

Vi hittar någon obskyr ljudboksversion av Dalai Lamas senaste bestseller på Internet och vips tror vi att kommit i besittning av någon sorts nyandlig skattkarta. Vi förvandlas till den där irriterande smörbyttan längst fram i klassrummet som så ivrigt viftar med sin lilla hand - "Jag kan! Jag kan!" - i ett ofrivilligt uttryck för det illa stillade bekräftelsebehov som i all sin obscenitet alltid gett mig kväljningar.

Nåväl. Bittert kan jag bara konstara att mina chanser att någonsin få ett eget P1 Sommar-program, de är rätt små. Men hej, jag har ju alltid denna lilla medelklassblogg att vända mig till vid alla de tillfällen då mitt eget bekräftelsebehov blir allt för trängande.

Mathias's Zombie Ninja served a bowl of pain to Salvo's Berserker Werewolf. The pain was brought. So was the funk.

Till råga på allt tycks jag ha missat "den bästa matchen någonsin"... Fuck.

Det blir ingen politikervecka i Almedalen för mig den här gången. Istället är jag kvar i Stockholm där jag begravts i arbete utan någon semester i sikte.

 

Någon undrar kanske vad som är så spännande med den där omtalade politikerveckan i Almedalen? Jag hörde någon säga elakt att Almedalen är som tennisveckan i Båstad – fast för fula människor. Må det vara hur det vill med den saken, med i Almedalen samlas en annan sorts elit än den som brukar lyftas fram av Kanal 5 och Hänt Extra.

 

En vecka varje år fylls Visby av människor som är mer intresserade av politisk påverkan än av vad som händer kring Stureplan. Det är en folkfest för alla som frivilligt går från seminarium till seminarium för att samla ny kunskap och för att knyta nya politiska kontakter.

 

Många hyllar den öppenhet som råder. Det är inte alls omöjligt att få byta ett par ord med viktiga beslutsfattare. Kanske en fika med någon minister?

 

Makthavarna drar till sig de olika särintressena med sina legioner av professionella påverkare. Mitt i allt detta bubblar det av utspel, åsikter och kunskap, vilket drar till sig nyhetsmedierna förstås. Man kan säga att det är glamoröst – på sitt sätt.

 

Och alla är förstås där, utom jag. Men det är okej. ”Vad är väl en bal på slottet?”