Mona - drottningen av dubbelmoral
Till TT lämnar Mona Sahlin följande skriftliga besked:
De nya allvarliga uppgifterna om de moderata statssekreterarna gör att man måste ställa frågan, är det en kultur inom moderaterna vi bevittnar, ett beteende inom en samhällsgrupp som ogillar skatter och därför tar sig friheter att bryta mot reglerna?
De nya uppgifterna drar ner anseendet för hela statsförvaltningen, det är därför helt nödvändigt att statsminister Fredrik Reinfeldt kliver fram och tar tydliga initiativ för att återbygga förtroendet för sin organisation. Nu är det mer än moderaternas anseende som står på spel.
För den som lite nostalgiskt vill minnas hur häftigt Mona tycker det är med skatt kan kolla in det här klippet.
Tack till David Persson för tipset.
De nya allvarliga uppgifterna om de moderata statssekreterarna gör att man måste ställa frågan, är det en kultur inom moderaterna vi bevittnar, ett beteende inom en samhällsgrupp som ogillar skatter och därför tar sig friheter att bryta mot reglerna?
De nya uppgifterna drar ner anseendet för hela statsförvaltningen, det är därför helt nödvändigt att statsminister Fredrik Reinfeldt kliver fram och tar tydliga initiativ för att återbygga förtroendet för sin organisation. Nu är det mer än moderaternas anseende som står på spel.
För den som lite nostalgiskt vill minnas hur häftigt Mona tycker det är med skatt kan kolla in det här klippet.
Tack till David Persson för tipset.
Klokskap om debaclet Schenström
Läs Malin Siwes krönika Stormen i vinglaset, hämtad ur Affärsvärlden.
Vadå "jävligt glad i hatten"?
Det blir riktigt godtyckligt när journalister ska börja uttala sig om hur full en offentlig person var vid ett visst tillfälle genom att ögonvittnesskildra "hon var inte redlös, men jävligt glad i hatten".
Vadå, satt hon och drack vin samtidigt som hon skrattade högljutt? Var finns de journalistiska beläggen för än det ena än det andra? Att ge sig på folk på det här sättet är osmakligt och journalsitiken kan närmast beskrivas som tramsig.
Och om oppositionen inte har något mer substansiellt att gnälla över så måste det betyda att regeringen faktiskt gör ett förbaskat bra jobb just nu.
Läs mer här: Aftonbladet, TV4 nyheterna, Metro, Expressen, DN.
Vadå, satt hon och drack vin samtidigt som hon skrattade högljutt? Var finns de journalistiska beläggen för än det ena än det andra? Att ge sig på folk på det här sättet är osmakligt och journalsitiken kan närmast beskrivas som tramsig.
Och om oppositionen inte har något mer substansiellt att gnälla över så måste det betyda att regeringen faktiskt gör ett förbaskat bra jobb just nu.
Läs mer här: Aftonbladet, TV4 nyheterna, Metro, Expressen, DN.
Egenmäktighet och kappvänderi
Har inte kommenterat det tidgare, men vilka jävla grisar moderaterna som hoppade av i Sundbyberg är. Inget annat än förakt hyser jag för dessa människor.
De som röstat moderat i kommunen får i och med dessa mäns handlingar sina röster devalverade då de så egenmäktigt stjäl med sig mandaten över till ett annat parti.
Om de nu var missnöjda så står det dem självklart fritt att byta parti! Men vilken rätt har de att ta med sig sina mandat? Det är inget mindre än en skymf mot den demokratiska processen.
Som nybliven folkpartist i Sundbyberg blir jag dubbelt besviken när jag på omvägar hör att stora delar av partiet överväger att samregera med socialdemokraterna.
Hur liberaler ens kan överväga att samarbeta med dessa bodströmska ideologsfränder övergår mitt förstånd. Så lätt glömde kappvändarna den allians för Sverige vi gick till val på.
Men att den realpolitiska verkligheten är svekfull och ohederlig behöver inte nödvändigtvis svärta ner mig. Därför har jag nu lämnat partiet.
Uppdaterat: Mattias Lönnqvist som är folkpartist i Sundbyberg klargör vilka aktiviteter som genomförts som motåtgärder till avhoppen. Mattias resonemang i sin helhet kan du läsa bland kommentarerna, men jag tycker att dessa aktiviteter behöver all synlighet de kan få:
"[...] för att besvara din fråga om hur Folkpartiet agerat:
* Tillsammans med övriga partier i alliansen hade vi idag en flygbladskampanj där vi berättade vad vi åstadkommit under ett år och att Sossarnas försök att ta makten är orättfärdigt.
* Den 28/9 var vi ute på stan och delade ut flygblad tillsammans med KD+C om den politiska situationen, om vad som hänt, och vad som skulle ske den närmaste tiden.
* På kräftskivan 30/8 var vi ute med våra bokbord, med information och för att svara på frågor.
* Vi har skickat ut ett antal pressmeddelanden, jobbat med yrkanden och reservationer och haft oändliga mängder möten både inom förtroendemannagruppen och med våra allianskamrater.
* Vi har haft flera medlemsmöten så att våra medlemmar ska få information om vad som hänt och vad som kan tänkas ske i framtiden.
* Jag har på min egen blogg, liksom på kommunens diskussionsforum skrivit om det ett antal gånger."
De som röstat moderat i kommunen får i och med dessa mäns handlingar sina röster devalverade då de så egenmäktigt stjäl med sig mandaten över till ett annat parti.
Om de nu var missnöjda så står det dem självklart fritt att byta parti! Men vilken rätt har de att ta med sig sina mandat? Det är inget mindre än en skymf mot den demokratiska processen.
Som nybliven folkpartist i Sundbyberg blir jag dubbelt besviken när jag på omvägar hör att stora delar av partiet överväger att samregera med socialdemokraterna.
Hur liberaler ens kan överväga att samarbeta med dessa bodströmska ideologsfränder övergår mitt förstånd. Så lätt glömde kappvändarna den allians för Sverige vi gick till val på.
Men att den realpolitiska verkligheten är svekfull och ohederlig behöver inte nödvändigtvis svärta ner mig. Därför har jag nu lämnat partiet.
Uppdaterat: Mattias Lönnqvist som är folkpartist i Sundbyberg klargör vilka aktiviteter som genomförts som motåtgärder till avhoppen. Mattias resonemang i sin helhet kan du läsa bland kommentarerna, men jag tycker att dessa aktiviteter behöver all synlighet de kan få:
"[...] för att besvara din fråga om hur Folkpartiet agerat:
* Tillsammans med övriga partier i alliansen hade vi idag en flygbladskampanj där vi berättade vad vi åstadkommit under ett år och att Sossarnas försök att ta makten är orättfärdigt.
* Den 28/9 var vi ute på stan och delade ut flygblad tillsammans med KD+C om den politiska situationen, om vad som hänt, och vad som skulle ske den närmaste tiden.
* På kräftskivan 30/8 var vi ute med våra bokbord, med information och för att svara på frågor.
* Vi har skickat ut ett antal pressmeddelanden, jobbat med yrkanden och reservationer och haft oändliga mängder möten både inom förtroendemannagruppen och med våra allianskamrater.
* Vi har haft flera medlemsmöten så att våra medlemmar ska få information om vad som hänt och vad som kan tänkas ske i framtiden.
* Jag har på min egen blogg, liksom på kommunens diskussionsforum skrivit om det ett antal gånger."
Att välja president
Var på Timbros frukostseminarium där den amerikanske kampanjstrategen John C Fortier höll hov kring det kommande amerikanska presidentvalet. Det är fantastiskt hur politik kan reduceras ner till väljarkartläggning, medievalsstrategi och framförallt fund raising. Jag säger inte att det är bra eller ens eftersträvansvärt, men ur ett strikt PR-perspektiv är det coolt att så mycket kan åstadkommas med strategisk kommunikation.
På ett plan är ideologierna allestädes närvarande i amerikansk politik, men ingen ideologisk yttring undgår att viktas mot dagliga undersökningsresultat och en övergripande kampanjstrategi. I takt med att de olika mediekanalerna blir allt fler blir samtidigt kamanjcyklerna allt längre och hela kampanjapparaten sväller. Behovet av att skrapa ihop ekonomiskt stöd blir inte bara en del av det politiska systemet, det blir själva grundstenen.
Att forma de rätta budskapen brukar i regel vara en uppgift för den strategiska nivån, men det är lätt att få intrycket att det amerikanska systemet har utvecklats så till den grad att den strategiska ledningen styr var, när och om vad kandidaten ska posititionera sig kring och sedan är det upp till utförarna att forma de politiska argumenten till väloljade budskap som fungerar i nyhetsmedierna.
På ett plan är ideologierna allestädes närvarande i amerikansk politik, men ingen ideologisk yttring undgår att viktas mot dagliga undersökningsresultat och en övergripande kampanjstrategi. I takt med att de olika mediekanalerna blir allt fler blir samtidigt kamanjcyklerna allt längre och hela kampanjapparaten sväller. Behovet av att skrapa ihop ekonomiskt stöd blir inte bara en del av det politiska systemet, det blir själva grundstenen.
Att forma de rätta budskapen brukar i regel vara en uppgift för den strategiska nivån, men det är lätt att få intrycket att det amerikanska systemet har utvecklats så till den grad att den strategiska ledningen styr var, när och om vad kandidaten ska posititionera sig kring och sedan är det upp till utförarna att forma de politiska argumenten till väloljade budskap som fungerar i nyhetsmedierna.
På många sätt är detta en en utveckling av kommunikationsklimatet i samhället som inte är att rekommendera, men samditigt är det egentligen inte konstigare än att amerikanerna är långt framme och att deras kunnande och erfarenheter skulle kunna ge alla svenska politiska partier en rejäl boost i fråga om att förankra rätt frågor hos rätt välare vid precis rätt tidpunkt.
Anyway. Som PR-kille vill jag just nu helst ha tag i dvd-boxen med alla säsonger av Vita huset och drömma mig bort till Capitol Hill!
Roger Jönsson, s-bloggare
S-bloggaren Roger Jönsson anser att vi borde arbetstidsförkorta istället för att främja användandet av hushållsnära tjänster. Läs hans postning här. Själv håller jag förstås inte alls med:
1. Roger, jag tycker om att arbeta. Det finns sådana människor också, även om jag inte vet hur det ser ut på din arbetsplats.
2. När jag arbetar gör jag stor nytta som skattebetalande medborgare och det är absurt att tänka sig att jag skulle göra större nytta om staten tvingade mig att arbeta mindre.
3. Om jag och tre kollegor går ner till 6 timmars arbetsdag frigör vi 8 timmar, alltså en heltidstjänst. Detta gör att arbetsgivaren måste betala fem arbetsgivaravgifter och sociala kostnader när det tidigare bara krävdes fyra för samma mängd utförd arbete. Till det tillkommer utbildning och den risk och det ansvar det alltid innebär för företag att nyanställa. Men arbetsgivarnas samhällsekonomiska betydelse blundar du som socialdemokrat gärna för.
4. Det finns mycket arbete i Sverige som behöver utföras, så till den grad att vi diskuterar arbetskraftsinvandring. Att lagstifta om mindre arbete per medborgare är ett steg i motsatt riktning.
5. Att säga att livskvalitet hör ihop med att jobba mindre antyder att det skulle vara uselt för livskvaliteten att jobba mycket. Om du vill veta vad jag tycker om det är det bara att läsa om punkt 1 igen.
6. Om vi arbetstidsförkortar, hur ska vi göra med våra politiker då? Ska vi öka antalet platser i riksdagen? Eller hinner de politiker vi har göra sitt jobb på 6 timmar per dag? Något att fundera över, Roger.
7. Det står väl människor fritt att jobba deltid - åtminstone rent lagligt? Sedan att det inte går ihop för människor som under en period vill ha mer fritid, ja det är ett problem som är nära sammanlänkat med inkomsten - inte med volymen av ledighet.
8. Om du har två heltidsarbetande föräldrar, varför beröva dem möjligheten att leka med sina barn istället för att de ska behöva komma hem och ägna all kraft åt hushållsarbetet? Om en människa utan arbete har möjlighet att utföra hushållsnära tjänster och på så sätt få ökad självkänsla, en bättre inkomst samtidigt som de förvandlas från bidragstagare till skattebetalare - hur kan du motsätta dig en sådan utveckling?
9. Varför det i socialdemokratisk retorik är skillnad på arbete och arbete har jag aldrig förstått. Förklara gärna för mig varför det är fult att städa hemma hos någon men fint att komma hem till någon och laga rören?
1. Roger, jag tycker om att arbeta. Det finns sådana människor också, även om jag inte vet hur det ser ut på din arbetsplats.
2. När jag arbetar gör jag stor nytta som skattebetalande medborgare och det är absurt att tänka sig att jag skulle göra större nytta om staten tvingade mig att arbeta mindre.
3. Om jag och tre kollegor går ner till 6 timmars arbetsdag frigör vi 8 timmar, alltså en heltidstjänst. Detta gör att arbetsgivaren måste betala fem arbetsgivaravgifter och sociala kostnader när det tidigare bara krävdes fyra för samma mängd utförd arbete. Till det tillkommer utbildning och den risk och det ansvar det alltid innebär för företag att nyanställa. Men arbetsgivarnas samhällsekonomiska betydelse blundar du som socialdemokrat gärna för.
4. Det finns mycket arbete i Sverige som behöver utföras, så till den grad att vi diskuterar arbetskraftsinvandring. Att lagstifta om mindre arbete per medborgare är ett steg i motsatt riktning.
5. Att säga att livskvalitet hör ihop med att jobba mindre antyder att det skulle vara uselt för livskvaliteten att jobba mycket. Om du vill veta vad jag tycker om det är det bara att läsa om punkt 1 igen.
6. Om vi arbetstidsförkortar, hur ska vi göra med våra politiker då? Ska vi öka antalet platser i riksdagen? Eller hinner de politiker vi har göra sitt jobb på 6 timmar per dag? Något att fundera över, Roger.
7. Det står väl människor fritt att jobba deltid - åtminstone rent lagligt? Sedan att det inte går ihop för människor som under en period vill ha mer fritid, ja det är ett problem som är nära sammanlänkat med inkomsten - inte med volymen av ledighet.
8. Om du har två heltidsarbetande föräldrar, varför beröva dem möjligheten att leka med sina barn istället för att de ska behöva komma hem och ägna all kraft åt hushållsarbetet? Om en människa utan arbete har möjlighet att utföra hushållsnära tjänster och på så sätt få ökad självkänsla, en bättre inkomst samtidigt som de förvandlas från bidragstagare till skattebetalare - hur kan du motsätta dig en sådan utveckling?
9. Varför det i socialdemokratisk retorik är skillnad på arbete och arbete har jag aldrig förstått. Förklara gärna för mig varför det är fult att städa hemma hos någon men fint att komma hem till någon och laga rören?
Pontus om dårpippin Yrsa Stenius
Pontus Schultz buntar ihop dårpippin Yrsa Stenius tillsammans med andra konservativa bakåtsträvare och läxar med rätta upp dem ordentligt i en skön debattartikel.
"Jag tycker fortfarande inte att bloggandet är så dramatiskt. Det kommer att fortsätta utvecklas också i Sverige. Som alla i medier upptäcker bloggarna att nakenchocker säljer om man vill ha läsare. Men som alla i media också vet så kan man inte bara ägna sig åt nakenchocker om man vill ha ett reellt inflytande och trovärdighet. I slutändan är det bra. I slutändan är det faktiskt en revolution. Antalet röster ökar, mediescenen demokratiseras."
Världssamveten och bandymålvakter
Nu ska inte jag bli som alla andra och gaffla på om Schulmans i tid och otid, men se detta istället som en samtidskommentar kring vårt nya medieklimat:
Carl Schulman, mediefenomenet Alex Shulmans mindre kände bror, skriver en debattartikel om bristerna i den svenska psykvården. Han har helt enkelt lackat ur och formulerat sina tankar i någon sorts protest som vilken privatperson som helst. Jag har inte läst debattartikeln, men det är väl vackert så.
I debattartikeln berättar han enligt uppgift bland annat om att själv vid tillfälle haft självmordstankar. Givetvis blåser Expressen upp detta till en fet löpsedel där de stora orden lyder:
Givetvis stämmer inte detta och de flesta av oss inser vad Expressen har att vinna på en sådan rubriksättning, i synnerhet då den äldre mer kände brodern nyligen dumpat sin välbesökta blogg efter att ha drabbats av samvetskval - ja, då känns det väl inte helt överraskande med säljande krigsrubriker kring ett självmordsförsök, antar jag.
Carl själv påtalar förstås detta och hur förvånad han egentligen är över kvällspressens sensationslystnad behöver vi inte ens debattera: Jag menar, om några förstått värdet av redaktionell uppmärksamhet så är det rimligen familjen Schulman. Expressen lägger sig i alla fall på rygg, betalar ut ett skadestånd som bot för att på detta skamliga sätt ha ökat intresset kring Carl Schulman som person och Carl själv, han hyllar förstås Expressen utan förebråelser.
I hela denna fars är det lätt att fnysa åt Expressen - även om vi alla någonstans djupt i våra själar vet att det som driver kvällspressen är våra egna dunkla behov av skvaller och sensation. Ogenerat blundar vi hårt för vår egen roll i den medielogik som Expressen och Aftonbladet och för all del alla andra medier är slavar under.
Men nu till sak: Har vi inte glömt att ställa den centrala frågan, nämligen varför får Carl Schulman access till debattutrymmet i Expressen i frågor som rör den svenska sjukvården? Finns det inte tusentals människor i vårt avlånga land som är bättre lämpade att driva den debatten?
Det verkar som om det allt mer uppstår ett egenvärde i att vara känd för att vara känd. För som känd verkar det som om du får helt andra möjligheter att påverka. Missförstå mig inte, det är jättebra att Carl Schulman använder sitt kändisskap till att lyfta upp relevanta frågor på den mediala dagordningen. Men vadå, liksom?
Jag kommer att tänka på den annars så oansenliga filmen Känd från TV där en förtvivlad och helt okänd författare övertygar en kändis att ge ut hans bok som så ivrigt refuserats av så många förlag. I filmen kastar sig förlagen givetvis över manuset när denne kändis väl utger sig för att vara verkets upphovsman.
Jag vill inte vara ytterligare en i raden som vräker ur sig hur illa det är med vår tids kändisfixering. Men vadå, liksom?
Låt mig istället vara den som lyfter fram de problem som uppstår när kändisskapet i sig blir en förutsättning för att praktiskt kunna påverka det samhälle vi alla lever i. Visst, ett visst mått av kändissamhälle kan jag leva med; handlar det om statsvetenskap kan man väl absolut plocka in rollodexare som Stig-Björn Lundgren att agera talking head.
Men när humorbloggare får företräde att kommentera rättspsykiatriska frågor blir det lite som när flygvärdinnan på bästa Killing-manér utbrister att piloten är död och försynt undrar om det finns någon bandymålvakt som kan flyga planet...
Uppdaterat: Schampoo Rising skriver intressant kring Schulman-gate här. Och dessutom tipsar bloggen med anledning av dessa samtida konstigheter om Världens sista roman av Daniel Sjölin som jag tänker läsa just därför!
Carl Schulman, mediefenomenet Alex Shulmans mindre kände bror, skriver en debattartikel om bristerna i den svenska psykvården. Han har helt enkelt lackat ur och formulerat sina tankar i någon sorts protest som vilken privatperson som helst. Jag har inte läst debattartikeln, men det är väl vackert så.
I debattartikeln berättar han enligt uppgift bland annat om att själv vid tillfälle haft självmordstankar. Givetvis blåser Expressen upp detta till en fet löpsedel där de stora orden lyder:
SCHULMANS SJÄLVMORDSFÖRSÖK
Givetvis stämmer inte detta och de flesta av oss inser vad Expressen har att vinna på en sådan rubriksättning, i synnerhet då den äldre mer kände brodern nyligen dumpat sin välbesökta blogg efter att ha drabbats av samvetskval - ja, då känns det väl inte helt överraskande med säljande krigsrubriker kring ett självmordsförsök, antar jag.
Carl själv påtalar förstås detta och hur förvånad han egentligen är över kvällspressens sensationslystnad behöver vi inte ens debattera: Jag menar, om några förstått värdet av redaktionell uppmärksamhet så är det rimligen familjen Schulman. Expressen lägger sig i alla fall på rygg, betalar ut ett skadestånd som bot för att på detta skamliga sätt ha ökat intresset kring Carl Schulman som person och Carl själv, han hyllar förstås Expressen utan förebråelser.
I hela denna fars är det lätt att fnysa åt Expressen - även om vi alla någonstans djupt i våra själar vet att det som driver kvällspressen är våra egna dunkla behov av skvaller och sensation. Ogenerat blundar vi hårt för vår egen roll i den medielogik som Expressen och Aftonbladet och för all del alla andra medier är slavar under.
Men nu till sak: Har vi inte glömt att ställa den centrala frågan, nämligen varför får Carl Schulman access till debattutrymmet i Expressen i frågor som rör den svenska sjukvården? Finns det inte tusentals människor i vårt avlånga land som är bättre lämpade att driva den debatten?
Det verkar som om det allt mer uppstår ett egenvärde i att vara känd för att vara känd. För som känd verkar det som om du får helt andra möjligheter att påverka. Missförstå mig inte, det är jättebra att Carl Schulman använder sitt kändisskap till att lyfta upp relevanta frågor på den mediala dagordningen. Men vadå, liksom?
Jag kommer att tänka på den annars så oansenliga filmen Känd från TV där en förtvivlad och helt okänd författare övertygar en kändis att ge ut hans bok som så ivrigt refuserats av så många förlag. I filmen kastar sig förlagen givetvis över manuset när denne kändis väl utger sig för att vara verkets upphovsman.
Jag vill inte vara ytterligare en i raden som vräker ur sig hur illa det är med vår tids kändisfixering. Men vadå, liksom?
Låt mig istället vara den som lyfter fram de problem som uppstår när kändisskapet i sig blir en förutsättning för att praktiskt kunna påverka det samhälle vi alla lever i. Visst, ett visst mått av kändissamhälle kan jag leva med; handlar det om statsvetenskap kan man väl absolut plocka in rollodexare som Stig-Björn Lundgren att agera talking head.
Men när humorbloggare får företräde att kommentera rättspsykiatriska frågor blir det lite som när flygvärdinnan på bästa Killing-manér utbrister att piloten är död och försynt undrar om det finns någon bandymålvakt som kan flyga planet...
Uppdaterat: Schampoo Rising skriver intressant kring Schulman-gate här. Och dessutom tipsar bloggen med anledning av dessa samtida konstigheter om Världens sista roman av Daniel Sjölin som jag tänker läsa just därför!
Debatten om friskolorna
Jag irriterar mig på debatten om friskolorna. Folk verkar inte ha fattat grejen - och då menar jag inte folk i allmänhet utan även folk som sitter med beslutsmakt i just skolfrågor.
Till att börja med är det en fundamental skillnad mellan en privatskola och en friskola. Så fort friskolor ska debatteras tar motståndarna alltid till orda på ett sätt som gör att jag ofta får känslan av att de inte fattar skillnaden.
Sedan är det väl rimligt att friskolor har möjlighet att profilera sig. Det är ju svårt att vara bäst på allt, så varför inte vara bäst på något och låta valfriheten hamna hos elever och föräldrar?
Sedan var det oerhört feltänkt att ens från början tillåta vissa typer av profileringar. Som till exempel religösa friskolor. Det är inte en okej profil.
Det är inte friskt på en fläck att dela upp människor efter tro. Vi tillåter ju inte skolor med politiska inriktningar, så varför tillåter vi skolor efter tro?
Kan inte någon företrädare bara gå ut och offentligt deklarera att det blev fel från början?
Till att börja med är det en fundamental skillnad mellan en privatskola och en friskola. Så fort friskolor ska debatteras tar motståndarna alltid till orda på ett sätt som gör att jag ofta får känslan av att de inte fattar skillnaden.
Sedan är det väl rimligt att friskolor har möjlighet att profilera sig. Det är ju svårt att vara bäst på allt, så varför inte vara bäst på något och låta valfriheten hamna hos elever och föräldrar?
Sedan var det oerhört feltänkt att ens från början tillåta vissa typer av profileringar. Som till exempel religösa friskolor. Det är inte en okej profil.
Det är inte friskt på en fläck att dela upp människor efter tro. Vi tillåter ju inte skolor med politiska inriktningar, så varför tillåter vi skolor efter tro?
Kan inte någon företrädare bara gå ut och offentligt deklarera att det blev fel från början?
Antipiratbyrån i botten
Häromdagen fick jag anledning att fråga mig själv vilka typer av organisationer som jag absolut inte skulle kunna tänka mig att hjälpa med PR-frågor. Alla lagliga verksamheter har rätt till professionell kommunikationsrådgivning, men för det behöver ju inte just jag hjälpa dem med det.
Jag skulle inte vilja hjälpa vänsterpartiet kom jag fram till. Jag skulle nog göra ett bra jobb eftersom jag är hemtam med högerns svagheter, plus att jag dessutom vet exakt hur deras "fiender" tänker. Men blotta tanken på att mobilisera en massa kommunister skrämmer mig!
Sprit däremot är hyfsat okej. Jag dricker ju, så det fungerar. Men tobak är värre, där skulle jag säga nej. Nog för att sprit ställer till med värre problem, men tobak har jag själv haft så stora problem att sluta med själv och skulle därför ha svårt att motivera andra att bli beroende.
Sedan har vi ju vapen. Möjligtvis om det var jaktgevär eller vapen för sport, men där drar jag sedan en gräns.
Jag skulle aldrig hjälpa Svenska kyrkan med PR. Faktum är att jag skulle ställa upp ideellt för att motverka kyrkan om jag fick chansen. Varför? Jo, de försöker lura folk...
... att sex är fult och skamligt.
... att människor måste be en högre makt om förlåtelse.
... att kvinnan har mer skuld än mannen.
... att vi härstammar från Adam & Eva.
... att jorden skapades på sex dagar.
... att du kommer att straffas om du inte gör exakt som det står i en mycket gammal bok.
... att det är okej att slå sina slavar om de inte lyder order.
... att om Gud säger åt dig att ta ihjäl ett av dina barn, då ska du bara hålla käft och göra som han säger.
Men värst av allt, äckligast av allt där nere i bottenskrapet, där hittar vi Antipiratbyrån. Dessa skivbolagens lakejer med sina fega argument, dem skulle jag för mitt liv aldrig hjälpa. Fy fan!
Jag skulle inte vilja hjälpa vänsterpartiet kom jag fram till. Jag skulle nog göra ett bra jobb eftersom jag är hemtam med högerns svagheter, plus att jag dessutom vet exakt hur deras "fiender" tänker. Men blotta tanken på att mobilisera en massa kommunister skrämmer mig!
Sprit däremot är hyfsat okej. Jag dricker ju, så det fungerar. Men tobak är värre, där skulle jag säga nej. Nog för att sprit ställer till med värre problem, men tobak har jag själv haft så stora problem att sluta med själv och skulle därför ha svårt att motivera andra att bli beroende.
Sedan har vi ju vapen. Möjligtvis om det var jaktgevär eller vapen för sport, men där drar jag sedan en gräns.
Jag skulle aldrig hjälpa Svenska kyrkan med PR. Faktum är att jag skulle ställa upp ideellt för att motverka kyrkan om jag fick chansen. Varför? Jo, de försöker lura folk...
... att sex är fult och skamligt.
... att människor måste be en högre makt om förlåtelse.
... att kvinnan har mer skuld än mannen.
... att vi härstammar från Adam & Eva.
... att jorden skapades på sex dagar.
... att du kommer att straffas om du inte gör exakt som det står i en mycket gammal bok.
... att det är okej att slå sina slavar om de inte lyder order.
... att om Gud säger åt dig att ta ihjäl ett av dina barn, då ska du bara hålla käft och göra som han säger.
Men värst av allt, äckligast av allt där nere i bottenskrapet, där hittar vi Antipiratbyrån. Dessa skivbolagens lakejer med sina fega argument, dem skulle jag för mitt liv aldrig hjälpa. Fy fan!
Finns ont och gott i naturen?
Sir Richard Attenbourugh, den nu 81-årige naturfilmaren, ombeds i en intervju kommentera en film där en lejonunge omhändertas och lär sig jaga innan den till slut släpps ut i det fria. En mycket fin film, tyckte han det var, men inte särskilt väsentlig för honom som naturfilmare och darwinist.
Attenborugh menade att självklart berördes alla av historien om lejonet, men vem berättade historien om alla de getter som gick åt för att det unga rovdjuret skulle få lära sig jaga? Hans tes var att naturen var komplex och avsiktslös och att vi som moraliska varelser måste passa oss för att föra över våra idéer om gott och ont på naturen.
Jag är benägen att hålla med honom. Men du kanske är av en annan åsikt? Du kanske anser att det visst existerar ett universalt ont och gott i den natur som omger oss?
Attenborugh menade att självklart berördes alla av historien om lejonet, men vem berättade historien om alla de getter som gick åt för att det unga rovdjuret skulle få lära sig jaga? Hans tes var att naturen var komplex och avsiktslös och att vi som moraliska varelser måste passa oss för att föra över våra idéer om gott och ont på naturen.
Jag är benägen att hålla med honom. Men du kanske är av en annan åsikt? Du kanske anser att det visst existerar ett universalt ont och gott i den natur som omger oss?
Nej till ordningsbetyg
Ordningsbetyg i skolan är ett mycket korkat förslag. Vilken kompetens har en lärare att betygsätta uppförande? Om vi förväntar oss att lärarkåren ska göra ett bra jobb måste vi utbilda dem att sätta just ordningsbetyg. Eller tror vi på fullt allvar att något sorts normkonservativt "bondförnuft" ska räcka?
Först behöver vi en normdiskussion stödd på forskningsresultat kring vad som är att anse som just "gott uppförande". Sedan måste denna kunskap omsättas på svenska lärarutbildningar och först därefter kan vi börja prata om att införa ordningsbetyg i skolorna.
Nej, det här påhittet ska ses i sitt rätta ljus: Förslaget är ett mycket fult försök att från politiskt håll skjuta över ett uppenbart föräldraansvar på en lärarkår som redan är överbelastad. Ge istället lärarna rätt att porta ouppfostrade snorungar från klassrummet till dess att de slutar störa dem som faktiskt vill lära sig något.
Först behöver vi en normdiskussion stödd på forskningsresultat kring vad som är att anse som just "gott uppförande". Sedan måste denna kunskap omsättas på svenska lärarutbildningar och först därefter kan vi börja prata om att införa ordningsbetyg i skolorna.
Nej, det här påhittet ska ses i sitt rätta ljus: Förslaget är ett mycket fult försök att från politiskt håll skjuta över ett uppenbart föräldraansvar på en lärarkår som redan är överbelastad. Ge istället lärarna rätt att porta ouppfostrade snorungar från klassrummet till dess att de slutar störa dem som faktiskt vill lära sig något.
Äntligen!
Jag har ju länge argumenterat för en förändring av upphovsrätten och min prognos har sedan några år tillbaka varit att debatten skulle ta fart under denna mandatperiod:
Nu har en moderat riksdagsman tagit äntligen valt "fel" sida - och vågat göra det på DN Debatt! Kanske är detta inledningen till den revolution många av oss har väntat på? Låt oss hoppas.
Nedan har jag sammanfattat mitt personliga ställningstagande:
- En idé är mänskligt allmängods i samma sekund som den offentliggörs och de människor som inte vill dela sina idéer med andra kan behålla dem för sig själva.
- Svenska lagar ska spegla en allmän känsla av vad som är rätt och fel i samhället, en grundläggande föresats som helt kullkastas av en lag som idag kriminaliserar miljontals människor.
- Idéer vars tid har kommit måste få mångfaldigas, detta då det ligger i idéers natur att fritt spridas från människa till människa.
- I samma ögonblick en tanke eller en innovation blir offentlig frigörs den och det enda som förblir hos upphovsmakaren är ensamrätten att kapitalisera på denna idé.
Läs mer på Computer Sweden.
Nu har en moderat riksdagsman tagit äntligen valt "fel" sida - och vågat göra det på DN Debatt! Kanske är detta inledningen till den revolution många av oss har väntat på? Låt oss hoppas.
Nedan har jag sammanfattat mitt personliga ställningstagande:
- En idé är mänskligt allmängods i samma sekund som den offentliggörs och de människor som inte vill dela sina idéer med andra kan behålla dem för sig själva.
- Svenska lagar ska spegla en allmän känsla av vad som är rätt och fel i samhället, en grundläggande föresats som helt kullkastas av en lag som idag kriminaliserar miljontals människor.
- Idéer vars tid har kommit måste få mångfaldigas, detta då det ligger i idéers natur att fritt spridas från människa till människa.
- I samma ögonblick en tanke eller en innovation blir offentlig frigörs den och det enda som förblir hos upphovsmakaren är ensamrätten att kapitalisera på denna idé.
Läs mer på Computer Sweden.
Andra gradens slask
På Dagens Media läser jag en för mig högintressant debattartikel. De två författarna har journalistiska kopplingar och de är missnöjda över att en bloggare tilldelats ett journalistpris för avslöjandet om Maria Borelius ekonomiska förehavanden. Författarna menar att bloggarens PR-kopplingar är alldeles för uppenbara och att bristen på oberoende gör att bloggen inte kan ses som medborgarjournalistik.
Att hänvisa till bristande oberoende är i praktiken ett försök att säga att traditionella journalister är mer objektiva än till exempel bloggarna. I det enskilda fallet stämmer detta hyfsat bra, men här finns en volymfaktor som spelar en avgörande roll:
Därför känner sig den traditionella journalistiken hotad med rätta. Sanna mina ord när jag säger att de sociala medierna kommer att förändra journalistiken - inte tvärtom.
Uppdaterat: Ytterligare påhopp, den här gången signerat RvdB.
Ni som läser just min blogg någorlunda frekvent får kanske en magkänsla redan nu om var mina sympatier kommer att hamna: Jag är ju själv både PR-konsult och bloggare - och därtill en förespråkare för förtjänsterna med den explosionsartade framväxten av sociala medier.
Men riktigt så enkelspårig är jag inte - åtminstone inte i det här fallet. Hos mig lever en stark känsla kvar av att Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chilo drabbades av ett medialt våld som var oproportionerligt till de brott de begått. Eller för att belysa saken från ett annat håll: Andra mer erfarna politiker har kunnat sitta kvar på sina poster efter betydligt värre skandaler!
Den prisbelönta bloggaren som driver den välbesökta politikerbloggen har dessutom starka band till socialdemokraternas innersta krets, vilket gör det ännu svårare för mig (som liberal) att hylla den vulgarisering och smutskastning som det politiska kampanjandet allt mer förvandlas till.
Därtill härstammar kritiken från två skribenter som dessutom själva är bloggare och till och med Timbro-liberala! Allt sammantaget kan jag säga att det finns en grundläggande sympati och en förståelse för bägge lägers utgångspunkter och en respekt för de kommunikationsstrategiska mål de försöker uppnå.
Ändå landar jag med bägge fötter på Politikerbloggens sida i just det här fallet, precis som många av er läsare säkert också gissade inledningsvis. Men låt mig få förklara varför:
Oavsett proportioner var Boreliusaffären definitivt ett avslöjande av rang, ett avslöjande av stort journalistiskt värde. Det går inte att komma ifrån. Att en icke-journalist får ett pris för en journalistisk gärning är enligt mig lika okej som att en privatpersson får ett diplom av Räddningstjänsten för att ha räddat någon undan en eldsvåda.
Debattförfattarna försöker göra detta till ett problem för bloggarna, vilket i sig är missledande då detta snarast är ett problem för den traditionella journalistiken och därmed i förlängningen för författarna själva.
En bloggare som arbetar professionellt med det han eller hon bloggar om har förstås svårt att visa på sitt oberoende, men detta är inget som hindrar den enskilde bloggaren från att emellanåt bidra till det massiva utbudet av journalistiska texter. Problemet är snarast hur den traditionella journalistiken ska handskas med konkurrensen.
Att hänvisa till bristande oberoende är i praktiken ett försök att säga att traditionella journalister är mer objektiva än till exempel bloggarna. I det enskilda fallet stämmer detta hyfsat bra, men här finns en volymfaktor som spelar en avgörande roll:
Summan av 10 seriösa bloggares subjektiva analyser är objektivare än en ensam journalists envetna rapportering av samma samhälleliga företeelse. Denna mångfald och subjektiva närhet är finessen med medborgarjournalistik - de tekniska möjligheterna att rapportera våra upplevelser gör att vi som medborgare kan göra journalistiska insatser - utan att för den skull förlora vår subjektivitet.
Om en enskild bloggare väljer att bli oberoende nyhetsförmedlare då blir personen i fråga inte någon sorts medborgarjournalist på heltid utan snarare journalist rätt och slätt.
Att anklaga bloggare för deras brist på oberoende är ett tecken på bristande insikt om vad det är som gör att läsare vallfärdar till vissa bloggar. Människor läser bloggar för att få just det subjektiva perspektivet! I många fall krävs detta perspektiv för att komplettera den snuttifierade bild av verkligheten som idag får trängas på det redaktionella utrymmet i de traditionella medierna.
"Löst tyckande" och "andra gradens slask" är just det som är hemligheten bakom bloggosfärens växande makt. Jag sysslar inte med journalistik här till exempel (bara namnet på denna blogg borde kunna vara en ledtråd), utan ägnar mig åt just löst tyckande. Men människor intresserar sig för människor, det är ett klassiskt nyhetvärderingskriterium som ofta glöms bort.
Bloggandet blir oundviklingen en del av den journalistiska rapporteringen i ett samhälle när enskilda individer rapporterar om hur de upplever och tolkar den omvärld som påverkar och gör intryck på dem. Att hela denna samlade erfarenhet är värdefull är självklart och att journalistiska avslöjanden ibland dyker upp är givet.
Därför känner sig den traditionella journalistiken hotad med rätta. Sanna mina ord när jag säger att de sociala medierna kommer att förändra journalistiken - inte tvärtom.
Uppdaterat: Ytterligare påhopp, den här gången signerat RvdB.
Vart tog Kinas slavar vägen?
En kollega påtalade något mycket intressant när vi talade om makt och då i synnerhet makten över hur historien formuleras:
USA uppmärksammas alltid när slaveriet kommer på tal, men faktum är att långt fler slavar skeppades till Kina under samma period. Ändå är det hart när ingen som idag ifrågasätter just detta historiska övergrepp.
Att frågan inte hamnar på dagordningen är tragiskt nog logiskt då det i dagens Kina (oss veterligen) inte finns några större folkgrupper bestående av slavättlingar.
Den stora frågan är därför:
Vart tog dessa slavar vägen? Den cyniska slutledningen blir oerhört macchiavellisk, detta då historieskrivarna utan tvekan gått hårdast åt den nation som faktiskt frigav slavarna:
Lämna inga vittnen.
USA uppmärksammas alltid när slaveriet kommer på tal, men faktum är att långt fler slavar skeppades till Kina under samma period. Ändå är det hart när ingen som idag ifrågasätter just detta historiska övergrepp.
Att frågan inte hamnar på dagordningen är tragiskt nog logiskt då det i dagens Kina (oss veterligen) inte finns några större folkgrupper bestående av slavättlingar.
Den stora frågan är därför:
Vart tog dessa slavar vägen? Den cyniska slutledningen blir oerhört macchiavellisk, detta då historieskrivarna utan tvekan gått hårdast åt den nation som faktiskt frigav slavarna:
Lämna inga vittnen.
Vem vann, egentligen?
Computer Sweden rapporterar om turerna bakom det senaste tilltaget från svenska myndigheters sida mot portalen The Pirate Bay.
Så här i bakvattnet av all turbulens kring TPB-affären är det knappast oväntat att polisen skulle komma att landa i argument som har med barnpornografi att göra: Just bestämmelserna kring barnpornografi ger ju som bekant staten stora rättigheter att förgripa sig på våra annars så grundlagsbefästa rättigheter.
För fördjupning, läs Oscar Swartz krönika.
Men oavsett kontext tycks det nu som om hela detta rabalder nu klingar ut. Och förhoppningsvis slipper vi myndighetsintrång på ett tag nu. För att citera Benjamin Franklin: Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety deserve neither liberty nor safety.
För er som glömt kommer här en liten påminnelse om vad som skrivits i ämnet fri nedladdning sedan tidigare här på bloggen:
Piratpartiet; yttrandefrihet; patent
Så här i bakvattnet av all turbulens kring TPB-affären är det knappast oväntat att polisen skulle komma att landa i argument som har med barnpornografi att göra: Just bestämmelserna kring barnpornografi ger ju som bekant staten stora rättigheter att förgripa sig på våra annars så grundlagsbefästa rättigheter.
För fördjupning, läs Oscar Swartz krönika.
Men oavsett kontext tycks det nu som om hela detta rabalder nu klingar ut. Och förhoppningsvis slipper vi myndighetsintrång på ett tag nu. För att citera Benjamin Franklin: Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety deserve neither liberty nor safety.
För er som glömt kommer här en liten påminnelse om vad som skrivits i ämnet fri nedladdning sedan tidigare här på bloggen:
Piratpartiet; yttrandefrihet; patent
Könet är en ursäkt, så förlåt mig!
Gästbloggare Johan Lipecki
Lingvist och lyriker
Stilla sitter jag på tredje raden när jag hör den polska flygvärdinnan bekräfta världsordningen. Den svenska kvinnan som bett om hjälp med en plastförpackad elektronikprodukt får svaret maybe I can ask some man på bruten öststatsengelska.
Jag suckar för mig själv i en stilla - men verkningslös - bön om förändring.
Varför måste de bägge kvinnorna avstå från att ens försöka? I större ordalag: Hur kommer det sig att människor begränsar varandra och i förlängningen sig själva? Är maktfördelningen ett så pass starkt mänskligt behov? Måste ett behov av kategorisering konstant tillfredställas?
Det beskrivna ögonblicket avkräver mig ett ställningstagande från tredje rad: Ska jag bekräfta dessa vuxna kvinnors föreställningar? Stilla bevittnar jag resignationen. De är hjälplösa, bortom alla eventuella räddningsförsök.
Ibland önskar jag att jag vore kvinna. Jag önskar ibland att mina tillkortakommanden skulle göra människor bekväma istället för beklagande: "Jag beklagar att du inte kan, men du är heller ingen man."
Självklart kan en man, lika väl som en kvinna, laga mat, städa och passa ungar − till och med i Polen. Men här blir jag omyndigförklarad - och det gör mig barnsligt förbannad! Men jag lugnar mig; jag tuggar; jag sväljer − hårt! − även om manlighet i Polen ofta handlar om att svära, supa, slåss och aldrig, aldrig, aldrig säga förlåt.
Så förlåt mig om jag säger att könet är en ursäkt!
Sahlin laddar stora kanonen
Gästbloggare Björn Wallin
Författare och retoriker
På DN debatt den 1 juni, finns en artikel om könsneutrala äktenskap eller rättare sagt en inlaga från ett antal riksdagsmän, troligen kristna, som debatterar mot att homosexuella ska få ingå äktenskap. Det märkliga med resonemanget man för är att man blandar in ett barnperspektiv i begreppet kring äktenskap. Det må vara hur det vill med den saken. Jag tar inte ställning här.
Min reaktion baserar sig på Mona Sahlins sätt att reagera, och som vi kan läsa i SvD den 1 juni. Där laddar nämligen Sahlin med den stora kanonen för att göra sin indignerade röst hörd. Hon säger: "De gör precis som högerextremister har gjort i alla tider, de låtsas att kampen mot rasism och kampen mot homofobi är två olika saker, vilket det inte är."
Här tar Sahlin till ett känt men ofta föga verksamt sätt att injaga fruktan i sina meningsmotståndare. Hon använder sig av en avskyvärd jämnförelsebild så att vi läsare ska reagera liksom hon. Faran med att dock måla ut en f.d. landsfader som Torbjörn Fälldin och en lika populär politiker som Alf Svensson som högerextremister är direkt dumt. Uttalandet kommer vända tillbaka mot henne lika säkert som att kissa i motvind. Det känns bra när du skickar iväg det men blir vidrigt när det landar på dina kläder.
I retoriska sammanhang pratar vi här om begreppen aptum och decorum. Aptum berättar för oss att vi måste anpassa oss efter våra åhörare. Att det vi säger eller skriver måste passa våra åhörare. Decorum talar om det som är passande. Att vi visar sinne över det som är lämpligt, att inte såra eller genera sin publik.
Det är med andra ord stor risk att Sahlin i sin affekt tar i så hon spricker när hon i sin iver att skynda på en homoäktenskapslag. Nu återstår bara att se vart skiten landar. Se därför till att du inte ställer dig i motvinden.
Författare och retoriker
På DN debatt den 1 juni, finns en artikel om könsneutrala äktenskap eller rättare sagt en inlaga från ett antal riksdagsmän, troligen kristna, som debatterar mot att homosexuella ska få ingå äktenskap. Det märkliga med resonemanget man för är att man blandar in ett barnperspektiv i begreppet kring äktenskap. Det må vara hur det vill med den saken. Jag tar inte ställning här.
Min reaktion baserar sig på Mona Sahlins sätt att reagera, och som vi kan läsa i SvD den 1 juni. Där laddar nämligen Sahlin med den stora kanonen för att göra sin indignerade röst hörd. Hon säger: "De gör precis som högerextremister har gjort i alla tider, de låtsas att kampen mot rasism och kampen mot homofobi är två olika saker, vilket det inte är."
Här tar Sahlin till ett känt men ofta föga verksamt sätt att injaga fruktan i sina meningsmotståndare. Hon använder sig av en avskyvärd jämnförelsebild så att vi läsare ska reagera liksom hon. Faran med att dock måla ut en f.d. landsfader som Torbjörn Fälldin och en lika populär politiker som Alf Svensson som högerextremister är direkt dumt. Uttalandet kommer vända tillbaka mot henne lika säkert som att kissa i motvind. Det känns bra när du skickar iväg det men blir vidrigt när det landar på dina kläder.
I retoriska sammanhang pratar vi här om begreppen aptum och decorum. Aptum berättar för oss att vi måste anpassa oss efter våra åhörare. Att det vi säger eller skriver måste passa våra åhörare. Decorum talar om det som är passande. Att vi visar sinne över det som är lämpligt, att inte såra eller genera sin publik.
Det är med andra ord stor risk att Sahlin i sin affekt tar i så hon spricker när hon i sin iver att skynda på en homoäktenskapslag. Nu återstår bara att se vart skiten landar. Se därför till att du inte ställer dig i motvinden.
Richard Stallman
Jag har ju i flera tidigare inlägg argumenterat kraftfullt för att upphovsrätten ska förändras i grunden. I den här artikeln kan du läsa om Richard Stallman, en av förgrundsfigurerna i debatten.
Richard Stallman har i första hand en teknologisk utgångspunkt till skillnad från mig som argumenterar mer ur ett ideologiskt perspektiv, men många av hans argument förtjänar att tas upp till diskussion.
Jag vill till exempel inte pådyvla privata företag något sorts moraliskt samhällsansvar, de är i min värld fria att göra vad de vill inom lagens ramar.
Men att som Stallman lyfta fram styggelser som propriärt beteende och monopolistiska strategier visar ändå på problematiken på ett mycket tydligt sätt.
Michael Moore kan användas som ett exempel; han företräder få av mina ideologiska intressen, men det gör enligt min mening mindre eftersom han på ett förtjänsfullt sätt lyfter fram missförhållanden som (nästan) alla oavsett värdegrund vill få bukt med.
Om du är intresserad av de här frågorna rekommenderar jag dig definitivt att läsa artikeln.
Richard Stallman har i första hand en teknologisk utgångspunkt till skillnad från mig som argumenterar mer ur ett ideologiskt perspektiv, men många av hans argument förtjänar att tas upp till diskussion.
Jag vill till exempel inte pådyvla privata företag något sorts moraliskt samhällsansvar, de är i min värld fria att göra vad de vill inom lagens ramar.
Men att som Stallman lyfta fram styggelser som propriärt beteende och monopolistiska strategier visar ändå på problematiken på ett mycket tydligt sätt.
Michael Moore kan användas som ett exempel; han företräder få av mina ideologiska intressen, men det gör enligt min mening mindre eftersom han på ett förtjänsfullt sätt lyfter fram missförhållanden som (nästan) alla oavsett värdegrund vill få bukt med.
Om du är intresserad av de här frågorna rekommenderar jag dig definitivt att läsa artikeln.
Putin - Schröder - Persson
Staffan Heimersson lanserar i en krönika på aftonbladet.se en mycket intressant konspirationsteori om Göran Perssons senaste karriärsteg:
Ryssland vill dra en gasledning över Östersjön genom svenska vatten till Tyskland. President Putin har lejt den sparkade förbundskanslern Gerhard Schröder att leda arbetet. Schröder är styrelseordförande i projektets tyska del.
Persson träffade Schröder i måndags. Någon dag senare gjorde Persson det känt att han blivit lobbyist i JKL. JKL leder lobbyarbetet för det tyska kraftföretaget Eon, som har stora intressen i den ryska gasledningen.
Ryssland vill dra en gasledning över Östersjön genom svenska vatten till Tyskland. President Putin har lejt den sparkade förbundskanslern Gerhard Schröder att leda arbetet. Schröder är styrelseordförande i projektets tyska del.
Persson träffade Schröder i måndags. Någon dag senare gjorde Persson det känt att han blivit lobbyist i JKL. JKL leder lobbyarbetet för det tyska kraftföretaget Eon, som har stora intressen i den ryska gasledningen.
