Doktor Spinn

Idag fyller jag 29 år. Vad innebär det?

Det jag har lärt mig under det senaste året är att världen aldrig bara är svart eller vit. Tidigare har jag försökt tolka tillvaron genom att förenkla, polarisera och konkretisera, men jag inser nu att världen inte låter sig förstås på det sättet. Den som endast söker efter enkla mönster kommer endast att finna mönster som är enkla. Det är ju det irrationella, intuitiva och komplexa som gör vår värld så fascinerande och fantastisk!

Denna insikt har under året som gått gett mig en annan syn på livet.

Låt mig ge ett exempel: Det finns en hög och lång bro i Norrland dit många självmordskandidater vallfärdar. Enligt en brandman som ofta deltar i städningsarbetet hoppar ungefär en person i veckan. Därför har kommunen investerat i en galleranordning som nästintill täcker bron. Med min tidigare logik vore detta vansinne - problemet är väl inte att det är lätt att klättra över broräcket, problemet är väl att folk vill ta sina liv?

Men så fick jag en dag höra att de boende i villorna invid bron mådde psykiskt dåligt av att höra skriken om nätterna. Utifrån det perspektivet så kanske galleranordningen verkligen gör sitt jobb? 

På varje sanning går det minst en ytterligare sanning. Ett vattenglas är alltid halvtomt och halvfyllt på samma gång. Världen är komplex. Det är med ödmjukhet inför denna komplexitet som jag idag ser min plats i allt detta. I den mån det går kan jag skapa mitt eget öde, medveten om att inga handlingar sker i vakuum. Allt påverkar allt och vissa av oss lyckas navigera sig fram på intuition i detta virrvarr av orsak och verkan.

Andra hoppar från broar som en sista utväg att återta kontrollen över sitt öde.

Att fylla 29 är således varken svart eller vitt. Jag är ödmjuk, men har ambitioner. Jag är tacksam, men har inte haft tur. Jag är klok, eftersom jag inser hur lite jag vet utan att acceptera det. Och trots att min verklighet aldrig överensstämt med min inre karta, så har jag ändå alltid lyckats ta mig från A till B. Ibland har det varit otäckt, men mod kan inte existera utan rädsla och kontroll kan endast utövas av dem som vågar lita till sin intuition.

Ledorden för mitt 30:e levnadsår blir intuition, ödmjukhet och mod.

Relaterat: 28

Det här är grabbig kommunikation så det förslår, men jag måste medge att det med största sannolikhet hade övertygat mig om att kämpa för varje liten tum där ute på planen.

"Life is a game of inches. [...]
I tell you this, in any fight,
it's the guy who is willing to die,
who's gonna win that inch."

I firmly believe that any man's finest hour, the greatest fulfillment of all that he holds dear, is that moment when he has worked his heart out in a good cause and lies exhausted on the field of battle - victorious.

För ganska exakt tio år sedan, på en sunkig lägenhetsfest i centrala Kvissleby, i ett desperat försök att framstå som en man (pojke!) med en egen åsikt, så uttryckte jag klumpigt nog mitt förakt för Depeche Mode. Detta, mina damer och herrar, ångrar jag bittert idag. De är ju geniala! (Vilket man sällan själv är bör tilläggas, i synnerhet inte när man som 18-åring försöker kamma hem poäng på en sunkig lägenhetsfest i centrala Kvissleby.)

Vilken inverkan har musiken på våra liv? På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på Kate Bush när plötsligt ett gammalt minne bubblar upp till ytan: När jag var sju år hade jag nämligen en VHS-kassett med henne som jag spelade om och om igen, alldeles säkert utan att förstå att jag i någon mening var (i brist på ett bättre ord) - kär.

Så på det sättet är det ju fantastiskt att 21 år senare kunna komma hem och - med bara några få knapptryck! - kunna leta upp det musikminne som så länge varit glömt. Det som då slår mig är inte hur fantastisk låten är, nej, det som slår mig är att jag till denna dag är svag för graciösa kvinnor med långt mörkt hår! Kan musikens makt verkligen vara så stor?

Jag ska öka publiceringstakten. Jag lovar. Jag hemsöks varje dag av tanken att individer, som jag respekterar och som investerar sin tid på att titta in här hos mig, allt som oftast möts av samma gamla innehåll! Vansinne!

Och jag har ju dessutom så mycket att säga! Hade jag bara tid skulle jag med lätthet kunna fylla den här bloggen både på bredden och på tvären med jerryfierade betraktelser - och det skulle dessutom vara en mycket angenäm sysselsättning!

Så att istället för att servera ursäkter lovar jag därför bot och bättring - här och nu! För om jag inte hittar tid är jag inte fri och om jag inte är fri måste jag vara en slav. Och det tänker jag vägra vara!

Jag har blivit utmanad av the real mymlan att skriva en text om vad som hände i mitt liv för fem, tio, femton och tjugo år sedan.

Mars, 2003. Hade precis avslutat PR-delen av utbildningen och var helt slutkörd. Skrev på en hopplös roman till tonerna av Portishead och Massive Attack. Alla sa att företagsekonomi var "the shit" så jag tog en halvhjärtad A-kurs som inte gav mig något alls. Vad fan skulle jag göra? Det var ju lågkonjunktur, så det som hade sett så positivt ut 1999 var nu i det närmaste becksvart. Ingen fick jobb, ett smärtsamt faktum som gav begrepp som "dubbelexamen" och "utlandsstudier" en allt mer lockande klang.

Mars, 1998. Efter ett vilt första år på gymnasiet hade agnarna nu sållats från vetet. Nu var det integraler och ekvationssystem som gällde. En överdos av AutoCADs arkitektapplikation och höga halter av boolesk algebra gav dock ingen mersmak. Jag lyssnade på svår house och förvandlade den spontana skolfrånvaron till en konstform - allt i enlighet med lagen om minsta möjliga motstånd. Istället placerade jag mitt fokus på den lilla vita innebandybollen och innerst inne visste jag att jag att mitt bollsinne aldrig skulle nå sådana höjder igen.

Mars, 1993. Allt handlade om nästa års TV-pucksturnering i hockey. Stjärnorna i distriktet hade namn som Stålnacke, Solberger och Zetterberg och till tonerna av Nirvana och Kurt Cobain lyfte jag vikter som en besatt. Läxorna läste jag på bussar mellan träningar och alla mina pengar gick till stereoprylar och huvtröjor från Adidas. Bara ett halvår senare skulle jag träffa en tjej med vem jag skulle inleda ett förhållande som skulle vara både av- och på i femton år framåt.

Mars, 1988. Midnight Oils LP Diesel and Dust snurrade ständigt på min skivtallrik och jag började se slutet av mitt första läsår i Ankarsvik. Att byta skola mellan andra och tredje klass hade inte alls varit särskilt roligt; i Juniskär och Essvik hade klasskamraterna varit utsatta, trasiga och förstörda - men de var i alla fall på "riktigt". I Ankarsvik var tillvaron skyddad och den påklistrade förljugenheten äcklade mig ständigt. Men så under ett vårsamtal sa min lärare att hon i mig såg en framtida statsminister. Fylld av ambition och självfortroende började jag skriva...

Jag skickar vidare utmaningen till PaljettenQ, Magdalenita, Evelina Wahlqvist, love at first feel, Citykillen och Pulpet.

I'm not going to a fucking shrink; I'm a writer, I do'nt give that shit away like that.

Ett av mina nyårslöften var att fördjupa mina kunskaper om företags- och nationalekonomi. En oengagerad termin FEK på universitetet kändes otillräckligt och var något som jag uppriktigt villa göra något åt utan att behöva ta någon dammig kvällskurs i ett ämne som jag egentligen inte brann för.

Till en början tog jag hjälp av mina kollegor med civilekonomexamen (tack Lotta och Erika för ert tålamod!) och därefter beställde jag hem ett par årsredovisningar, öppnade en aktiedepå samt började läsa börsnyheterna i Dagens Inustri och The Economist regelbundet.

Mitt motstånd mot att lära mig mer om ekonomi bottnade i att jag såg ekonomi som en hygienfaktor, något regelstyrt som nästan vem som helst kunde lära sig - vilket kändes trist. Därtill fanns en skepsis till ämnet marknadsföring inom ramen för företagsekonomi; marknadsförarna pratade alltid om målgrupper, en sorts stel segmentering baserad på demografi som för mig kändes som rena rama stenåldern.

Men det jag inser nu är att ekonomi är mer än bara siffror och stela system, att ekonomisk förståelse är en konkurrensfördel där den som är smartast vinner (en ekvation som elitistiska lilla jag gillar!). Och kommunkiationen är i den här processen något i allra högsta grad avgörande; i någon mening är alla ekonomiska beslut i näringslivet baserade på den bild beslutsfattarna har av verkligheten.

Jag har också upptäckt att jag intresserar mig för riskbenägenhet samt för marknadens psykologi - också det angränsande till mitt intresse för kommunikation. Här kommer ekonomisk förståelse (eller avsaknaden) omedelbart in i bilden tillsammans med det som jag förstår mig på, nämligen mellanmänsklig kommunikation och gruppers kommunikativa handlande.

Så, nu kan jag tolka en årsredovisning. Jag har en egenhändigt ihopsnickrad prognos kring amerikansk ekonomis påverkan på världsekonomin - och jag kan argumentera för den. Jag kan använda ord som hedga och PE-tal. Men tror ni att jag kan få min aktier att slå index? Låt mig säga så här, årsskiftet var väl kanske inte det bästa tillfället att öppna en depå på...

Då är det bra att ha en blogg att beklaga sig hos - vilket i så fall inte alls vore första gången:
Huskurer, någon?
Insikter från sjukbädden
Klagosång
Filt framför dun
Värdelös

Jag botaniserar bland skrymslen och vrår på en gammal hårddisk och hittar en krönika jag skrev 2005 när jag studerade i södra Tyskland:

Fuck. Kan inte fly fran det faktum att det igår var återträff för att "fira" att det nu har gått tio år sedan vi alla tog oss ut fran grundskolan med livet i behåll. Tio år. Vad fan var det som hände egentligen?

Tre år på naturteknik, 15 månader med gevär i hand, 180 högskolepoäng och två kandidatuppsatser. Några månader i Stockholm, några i München. Fyra lägenheter - två i Härnösand. Flyttat tillbaka hem en gång - pinsamt. Två bilar. Två katter. Två guldfiskar. Budbilschaufför och vaktmästare. Ett par tre hundra misslyckade försök att skriva en roman. Ett typ tioårigt förhallande.

Shit, en hel del hände visst under de där åren. Fast allt hände utan att jag nagonsin förstod vad meningen med allt egentligen var. Okej, jag har aldrig drömt om att bli rockstjärna eller racerförare och sett dessa illusioner komma pa skam - mina drömmar lever ännu. Tack och lov. Men vad fan är det egentligen för drömmar?

Drömmarna kanske handlar om en karriär som motsvarar omgivningens förväntningar och kanske också ett hus vid havet. Grillfester, korpfotboll och kubbspel. En vacker fru som poserar med vår välkammade avkomma framför den snart betalda herrgårdsvagnen. Ett fina-fotot-på-familjen som fick flytta in till sovrummet från spiselkransen när vi hängde upp vår nya platta tv.

Säsongen är kort, men visst har vi en båt tycks det. Och den rasrena besten till hund har ett dressyrdiplom och går inte utanför tomtgränsen utan vår välsignelse. Våra familjer kan självklart umgås med varandra och gör det gärna över en bit mat och lite vin. Det spårar bara ur när någon halkar till lite i vildmarkspoolen.

Och vänner har vi förstås och vi kan umgås med varandras vänner, frugan och jag. Räntan är samtalsämnet nummer ett på samtliga parmiddagar. Men topplånet är amorterat och bergvärmen är installerad. Och hemkoket puttrar så mysigt nere i källaren. Och nästa år ska jag få löneökning, det har chefen sagt. Hm, kanske dags att avla unge nummer två?

Och där befinner man sig. Man har allt det där som man vill ha, eller i alla fall det där som man trodde att man ville ha. Och vad fan ska man göra da? Ta grönt kort? Eller kanske är tiden kommen att gå ner i källaren och i den nya bastun aptera de där feta laddningarna med sprängdeg från fjolårets hemvärnsövning?

Det här är stort i det lilla på något sätt:

Det är nämligen så att 42-årige J-O Waldner bestämmer sig för att spela en säsong till. Jag tillhör knappast den skara som anser att idrottsstjärnor förtjänar högre status (det finns gott om människor som gör viktigare saker utan något erkännande), men när det gäller "Det Evigt Gröna Trädet" (J-O:s kinesiska smeknamn) är det svårt att inte låta sig inspireras av hans geni och hans kärlek till sin profession.

Debatten fortsätter och flera nya infallsvinklar dyker ständigt upp!

Från att ha handlat om de mentala förmågornas påstådda beständighet och frågetecken kring IQ-skalor till intelligentians moraliska skyldigheter och Mensas PR-problem.

De ursprungliga kommentarerna kan du läsa här och här och här. Fortsättningen följer nedan. Givetvis är alla mer än välkomna att dela med sig av sina tankar - intelligens angår oss alla!

Intressant artikel om hur nya rön om hjärnan påverkar vetenskapens syn på det mänskliga intellektet.

Lite yrvaket passar jag på att önska er alla en god fortsättning på det nya året! Själv har jag i vanlig ordning ett batteri med nya nyårslöften att kämpa med. Håller tummarna särskilt för alla er som har slutat med nikotin i alla dess former, ser i statusmeddelandena poå Facebook att ni är några stycken!

A thinker sees his own actions as experiments and questions--as attempts to find out something. Success and failure are for him answers above all.