Doktor Spinn

Klaus-Peter Beiersdorf rör om i ankdammen och får samtidigt möjlighet att berätta om sin nya rörelse. Själv kan jag bara konstatera att det inte är varje dag man läser om "konferensknullare" i branschpressen...

Jag gillar att lyssna på P1 Sommar. Att medge det är småborgerligt, politiskt korrekt och jävligt osexigt. Särskilt om man som jag gör det med en illa dold stolthet. För efter ett P1 Sommar-program får man en känsla av andlighet, av att vilja ta tag i saker. Framförallt brukar jag få en känsla av shit, det där kan jag göra bättre.

Jag tror att detta är ett medelklassfenomen. Ett syndrom.

Den försvinnande svenska arbetarklassen har nämligen inget intresse av att besudla etern med några socialrealistiska floskler. Visst skulle också de vilja resa, leva excentriskt och efter stundens ingivelse, visst skulle också de vilja kunna sitta och berätta om när de en gång i tiden hade ett sånt där vanligt jobb. Men arbetarklassen har fullt upp med att ta sig fram från dag till dag som det är.

Och jag tror inte heller överklassen låter sig imponeras av sommarpratandets förlovade härlighet:

Lyssna bara på Pieter "Poker" Wallenbergs sommarprogram. Flagrant drar han den ena sedelärande berättelsen efter den andra, skickar en och annan skön hälsning till människor som han mött längs vägen och är på det hela taget ypperligt komfortabel i rollen som ciceron kring sin egen förträfflighet. Men, av hans avslappnade engagemang att döma, så hade han nog lika gärna suttit och snackat affärer och gamla minnen med sina kompisar över en brunch på Grand Hotel.

Istället är det den ständigt växande medelklassen som låtit sig förtrollas. Förundrat ojar de över att människor har så klipska saker att säga och febrilt försöker de memorera alla dessa kloksaker för att själva kunna låtsas vara intressanta på nästa kräftstjärtssugande förortstillställning.

Att människor faktiskt har kloka saker att säga, det skiter de annars högaktningsfullt i där de sitter i sina MQ-uniformer och väntar på sin tur att få prata av sig. Men allt vad som sägs på P1 Sommar däremot, det emottas som inget mindre än själafrälsande aha-upplevelser, magic bullets, från människor som för oss förkroppsligar något sorts andligt ledarskap.

Men värst är av allt är nog den känsla av hybris som sköljer över oss, känslan av att själva kunna göra ett bättre sommarpratarprogram - om vi liksom bara fick den där chansen... Och detta är just ett syndrom, menar jag. Det finns nämligen ingen ointressantare samhällsklass än just medelklassen, så varför är det då vi som inbillar oss att våra klyschiga erfarenheter och kapsyldjupa insikter skulle vara så jävla intressanta?

Vi hittar någon obskyr ljudboksversion av Dalai Lamas senaste bestseller på Internet och vips tror vi att kommit i besittning av någon sorts nyandlig skattkarta. Vi förvandlas till den där irriterande smörbyttan längst fram i klassrummet som så ivrigt viftar med sin lilla hand - "Jag kan! Jag kan!" - i ett ofrivilligt uttryck för det illa stillade bekräftelsebehov som i all sin obscenitet alltid gett mig kväljningar.

Nåväl. Bittert kan jag bara konstara att mina chanser att någonsin få ett eget P1 Sommar-program, de är rätt små. Men hej, jag har ju alltid denna lilla medelklassblogg att vända mig till vid alla de tillfällen då mitt eget bekräftelsebehov blir allt för trängande.

Resumé (2007-05-31, s. 37) kallar Gröna Lund för "Sveriges sunkigaste tivoli". Bara jag som garvar åt sådana elakheter?

I vanlig ordning vältrar jag mig i mitt eget gudkomplex och konstaterar kallt att det är klass på den här bloggens läsare. Välkomna som fan, compadres, och fortsätt kommentera!

If you make people think they're thinking, they'll love you; but if you really make them think, they'll hate you.

Hittade denna något destruktiva utmaning hos studiomannen. Här listar jag alltså 8 saker som jag absolut inte tänker ge en chans:

1. Religion
Religiös övertygelse är en psykos menar jag. Ett hjärnvirus med smittorisk. Mitt tips? Häng inte med smittbärarna.

2. Lekprogram med studiopublik
Varför förklarar jag här.

3. Människor med Che Guevara-tryck på t-shirten
Nazisterna idkade etnisk rensning, kommunisterna ideologisk. I min värld är bägge företeelser lika avskyvärda. Men av någon anledning skyltar folk gärna med det senare. Dem belönar jag med mitt förakt.

4. Fingersättningen
Asdf jklö, asdf jklö, asdf jklö. Åh, så långtråkigt!

5. Vinprovning
Jag tycker det är sunkigt att höra människor gurgla vin. Det är lika illa som att smaska och äta med öppen mun. Och vinprovarnas manér sedan med allt glassnurrande och sniffande? Att det ser töntigt ut är en underdrift.

6. Suga kuk
Jag är i regel jäkligt liberal, men i det här fallet spelar jag omedelbart ut genuskortet. Sedan att detta diskvalificerar mig från att ta jobb på MTV känns överkomligt.

7. Claes Malmberg
Han verkar inte trevlig, han är inte rolig och till råga på allt är han inte särskilt kvick verbalt. Allt som kommer ut är bara ansträngt.

8. Medeltidsveckan i Visby
Inget ont om kulturhistoria och inget ont om att leka maskerad i skogen. Men hur håller folk sig för skratt? I know I couldn't...

"Andreas Wallner har blivit bestulen på 15 flak öl! Och dom låste dörren efter sig!!! (24 minutes ago)"

Tack till Niklas Hammarström som skickade denna historia.

 

Tänk dig att tio personer går ut varje dag för att äta middag. Notan för de tio tillsammans hamnar på 1 000 kr. Om de delade upp notan på samma sätt som vi betalar skatter, skulle det bli ungefär såhär:

 

De första fyra - de fattigaste - skulle inte betala någonting; den femte skulle betala 10 kr; den sjätte skulle betala 30 kr; den sjunde 70 kr; den åttonde 120 kr; den nionde 180 kr. Den tionde personen - den rikaste - skulle betala 590 kr.

De bestämde sig för att betala notan på det viset. De tio åt middag på restaurangen varje dag och kände sig nöjda med uppgörelsen - tills en dag då ägaren till restaurangen gav dem rabatt.

 

"Eftersom ni är så bra kunder" sa han, "ger jag er 200 kr rabatt på era middagar."

Middag för tio skulle då bara kosta 800 kr. Gruppen ville fortfarande betala middagen på det sätt vi betalar skatter. Så de första fyra påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis.

 

Men hur skulle de andra sex göra - de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin "beskärda del"? De sex personerna insåg att 200 kr delat med sex blir 33,33 kr. Men om de drog bort det från varje persons andel skulle den femte och sjätte personen få betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslog då att det vore rättvist att reducera varje persons nota med ungefär jämt och han satte igång att räkna på de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den femte personen fick äta gratis, den sjätte fick betala 20 kr, den sjunde betalade 50 kr, den åttonde 90 kr, den nionde 120 kr, vilket lämnade den tionde personen med 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla sex personerna fick lägre pris än tidigare och de fyra första fick fortsätta äta gratis. Men plötsligt utanför restaurangen började personerna jämföra vad de sparat.

 

"Jag tjänade bara en tia av 200 kr," började den sjätte personen. Han pekade på den tionde: "men han tjänade 70!"
"Precis," sa den femte personen. "Jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!"
"Det är sant!" skrek den sjunde personen. "Varför ska ha få 70 kr tillbaka När jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!"
"Vänta ett tag" skrek de fyra första unisont. "Vi fick ju ingenting alls! Det här systemet utnyttjar de fattiga!"

De nio personerna omringade den tionde och gav honom stryk. Nästa kväll kom inte han till middagen, så de nio andra satte sig ner och åt utan honom.

 

När notan kom in, upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr.

Gästbloggare Björn Wallin

Retoriker och författare

 

Vid vårt fikabord berättade en av mina kvinnliga kollegor glatt om sin helg. Hon hade varit i München för att träffa en kompis och under en av kvällarna, efter lite Bier mit Pretzeln, hade de glada gamängerna bestämt sig för att gå på Women only, en tillställning med manlig striptease.

 

Men på detta etablissemang nöjde sig inte männen med att endast slita av sig kläderna till kvinnornas upphöjda förtjusning. Ställets specialitet var deras lapshow. De ivrigaste kvinnorna, de som skrek högst, kunde få en egen liten privat show i knäet. Och det var på denna del av showen min arbetskamrat hade gått igång på. Nu satt hon där och berättade oblygt om upplevelsen och upphetsningen som följde av dels dansen, men även av konkurrensen från de andra kvinnorna i lokalen.

 

Det som sedan hände var det som jag reagerade mest på. Runt fikabordet satt åtminstone tio tjejer som med förtjusning skrek ut sin avundsjuka. Alla, utan undantag, från 25 år och upp mot 50 uttryckte sin längtan att få dela kamratens upplevelse. Till saken hör att alla tjejer har mycket bestämda åsikter om könsroller, könsmaktsordning och feminism i största allmänhet.

 

Därför, bara en stilla undran. Vad skulle ha hänt om det var jag som med samma entusiasm berättat om en motsvarande händelse?

Jag stör mig på den där filmreklamen. Hoppas filmen floppar.

Sitter framför teven medan jag ägnar en halvtimme av lördagen åt att putsa mina skor. Bilden flimrar, men ljudet, det har jag stängt av. Utan ljud, märker jag, framträder andra sammanhang.

Jag ser hur Lasse Kronér och ett antal halvkändisar frenetiskt klappar takten till något. I deras blickar ser jag något fullkomligt, en sorts intensiv förnöjsamhet man bara kan se i ögonen på dem som har berusats av stunden i en orgie av självbekräftelse.

Studiopubliken klappar med, frenetiskt. Hypnotiskt. I deras ögon, där syns något annat, för där glittrar glädjen över att vara inkluderad i ett sammanhang, ett sammanhang som de så hängivet och lyckligt applåderar i takt. Programmet tycks dem just i den stunden vara större än deras egna jag - och de älskar det! De älskar att hylla, de älskar att bli underhållna och varje klapptakt försätter dem djupare och djupare i denna euforiska trans!

Dett är lätt att förstå hur gigantiska folkmassor låtit sig duperas gång efter annan, hur de låtit sig vallas som enfaldiga får genom världshistorien. För alla vill vi ju så gärna vara med. Vara med och klappa takt.

Tänk att allt blir så tydligt utan ljud.

Ett högst tillfälligt infall av framsynhet har belönats med ett omnämnande hos opassande, så nu får förstås mitt ego en portion välbehövd näring! Sedan så kanske det inte var en hejvild gissning direkt att Alla som inte dansar med Maskinen skulle bli en källa till vansinnigt PK-raseri, men ändå.

Gästbloggare Björn Wallin
Retoriker och författare

Om du vill få alla dina fördomar bekräftade om konståkningsrörelsen måste du se Blades of Glory med Will Farrel som osannolik karaktär. Filmen är full av politisk inkorrekthet och jag skattade rått åt alla överdrifter.

Jag är en dålig människa med dålig smak och dålig humor. Den mest underhållande film jag sett på riktigt länge var Transformers och det roligaste jag har hört på länge var Alex Schulmans val av bröllopssång:

"I still haven't found what I'm looking for..."

Shit vad min gamla hemstad blivit progressiv helt plötsligt. Samtidigt jävligt tveksamt PR-värde för den reformen; synligheten blir nog omfattande i dubbel bemärkelse, men till vilken nytta?

Sedan är det klart att det bara är hud. Det är inget att uppröras över. Men det är ett konstigt uttryck för kvinnokampen. "Vi vill ha jämställdhet, så vi vill visa våra bröst offentligt." Den kopplingen går mig liksom helt förbi.

Och vem kommer att klaga upprört hos badhuspersonalen över den unga kvinna som barbröstat lägger några längder ryggsim bland de motionssimande pensionärerna? Är det männen? Är det barnen? Är det ungdomarna?

Eller är det kvinnor som kommer att klaga på andra kvinnor?

Jag tror också att Ragnhild spelar onödigt dum. Det är klart att hon förstår varför kvinnobröst tillhör nakenheten och sexualiteten på ett ojämförbart sätt. Eller hur?

Fick ett mejl idag från Shortcut Event där de i ämnesraden bjuder in alla medlemmar att luncha med Peter Swartling och jag bara spontant känner att "nej vet du vad, jag tror faktiskt att jag hoppar den lunchen".

Jag är en ganska enkel kille - jag vill ha pengar.

Läs mer på Adam Erlandssons blogg om webb och teknik på SvD.

Det här tycker jag är roligt, den dramatiske skådespelaren som på senare tid gjort sig känd som okonventionell tv-kock, Per Morberg gör en Magnus Uggla där han "skiter iallt - men det skiter han i!".

Kanske inte så jävla medietränat direkt, men nog bygger han på det här sättet vidare på myten om sig själv alltid. Go Per, go!

Fick höra en rolig rolig historia:

En nyinflyttad lärare i Timrå försöker ställa sig in hos sina nya elever genom att fråga dem om de hejar på hemmafavoriterna i ishockeyns elitserie, Timrå IK. Alla elever räcker upp handen - utom Lisa.

Läraren: Vilket hockeylag hejar du på, Lisa?
Lisa: Jag hejar på Sundsvall Hockey.
Läraren: Varför hejar du på Sundsvall Hockey, de spelar ju inte ens i elitserien?
Lisa: Jag hejar på Sundsvall Hockey eftersom min familj hejar på Sundsvall Hockey.
Läraren: Men du behöver inte göra precis som dina familj, eller hur? Tänk om din mamma vore ett luder, din pappa ett fyllo och din bror en biltjuv?
Lisa: Jo det är sant, då hade jag nog hejat på Timrå IK.

Jag har ju en kategori till höger som heter Politiskt inkorrekt och därför måste jag ju nämna årets kanske mest politiskt inkorrekta låt och ja, då räknar jag in den där banka mig gul och blå-låten.

Kolla därför in Maskinen - Alla som inte dansar. Konstigt att inte moralpaniken brutit ut än, eller hur? Till dess nickar vi med i takten allesammans.

Mognadsgraden för högstadiegrabbar varierar kraftigt, så mycket står klart. På den lägre delen av skalan hittar vi igen min tvångsplacerade bänkgranne som under tre långa år av tyskalektioner pratade oavbrutet på svenska, skröt lika ohejdat som omotiverat och hånade folk som sa något som gick att anmärka på.

Men efter högstadiet återsåg jag honom egenligen aldrig och min lille antagonist föll i glömska - tills igår. Detta då jag av en händelse surfade jag förbi den här artikeln i Aftonbladet. Det hela kan sägas bekräfta två saker som jag redan visste: 1) den grabben är en udda fågel och 2), what goes around comes around.

Av alla de mörka sidor jag listade i föregående inlägg tycks den moraliska flexibiliteten väcka mer anstöt än både elitism och osund missunnsamhet. Det verkar som om det är okej med människors tillkortakommanden - så länge man vet var man har dem. Vad beträffar moraliskt flexibla personer blir det värre med den saken. Vad kan en sådan person tänkas ta sig till?

Själv tycker jag att det är ohederligt att inte vara moraliskt flexibel. Precis som i fysiken gäller de moraliska lagarna bara i relativa system. Vad skulle till exempel du säga om vi uppfann en tidsmaskin som kunde stoppa världens undergång men att detta ingripande på samma gång skulle innebära en oskyldig människas död. Och om du själv råkar vara den människan, är du ett monster om du väljer att slåss för ditt liv?

Den moraliska flexibiliteten uppträder varje gång vi ställs inför nya naturvetenskapliga framsteg. Ju bättre vi blir på att manipulera DNA, desto fler moraliska frågor hamnar på högkant. Samma sak gäller för fildelning - är vi plötsligt brottslingar allihopa? Eller om en kvinna vid sekelskiftet lurar röstsedeln av sin soffliggande man för att maskerad kunna få göra sin röst hörd i demokratiska val - är hon omoralisk som den lagförbrytare hon faktiskt är?

Självklart måste vi lära oss moralisk flexibilitet för att kunna se etiska frågeställningar i sin rätta kontext. Och vi kan aldrig förlita oss på gamla vanföreställningar om rätt och fel när vi tittar på vår omvärld och den framtid vi går emot. Moral - och därmed etik - är relativt och alla som hävdar rätt och fel som eviga absolut klamrar sig bara fast vid tankar och idéer på väg att utdateras.

Sedan är det klart jobbigt för människor att förhålla sig till varandra socialt utan moraliska regler. Just därför måste vi alla värna det offentliga samtalet och just därför får vi heller aldrig underkänna omoraliska åsikter, detta då vi riskerar att förvandlas till ett intolerant och utvecklingsfientligt samhälle där ingen egentligen får plats till slut.