Doktor Spinn

DN:s På Stan har testat några av Stockholms frukostar och därtill skrivit några rader och satt ett betyg. Högst betyg får Bakverket på Bondegatan, men visst finns det fler spännande alternativ att utforska?

• Billströms konditori (frukosttest)
• Bulleboden (frukosttest)
• Cadierbaren, Grand Hotel (frukosttest)
• Café Frankfurt (frukosttest)
• Caffè Nero (frukosttest)
• Cocovaja (frukosttest)
• Espresso House (frukosttest)
• McDonalds (frukosttest)
• Petite France (frukosttest)
• Tössebageriet (frukosttest)
• Zink grill (frukosttest)
• Det stora frukosttestet
• Barista Fair Trade Coffee (frukosttest)
• Två systrar och en kock (frukosttest)
• Blooms (frukosttest)

Kom gärna med fler förslag på frukost eller brunchställen runt om i landet! Vad är det man inte får man missa?

Jeremy Piven for President. Det är bara att hålla med. Karaktären Ari Gould, Hollywoods hårdast arbetande agent, dominerar varje scen i den fantastiska tv-serien Entourage. När kommer säsong 5?

Visst, det finns sociala talanger som tar möten på volley överallt, men oförberedda mötesdeltagare (de som garanterat stirrade på varandra och utbrast ”Now? Shit!” när receptionisten berättade att vi väntade i entrén) tillför ingenting annat än skeva leenden. [...] Att sälja handlar om att förstå köparens behov. Visst är det konstigt att så många företag har pratkvarnar som säljare?

Läs hela postningen hos Media Means Nothing.

Skrymta går loss på datorbordet i dagens skönaste postning:

"Datorbordet måste vara Sveriges mest överskattade möbel. Alla som inte riktigt vet vad de ska ha dator till skaffar sig ett datorbord. Antagligen för att de tror att datorn inte fungerar optimalt om den inte står i ett eget fack mellan laminerade spånskivor med tangentbordet på en jullrig utdragsskiva som lämnar så gott som ingen plats alls för varken ben, datormus eller armar."

Läs resten här.

Jag känner mig cool idag. Stenhård, snygg och stark. Inget stoppar mig, inget kommer i min väg. Jag är okrossbar och oantastlig; en mörkrets furste i en värld förblindad av ljus. Ja, idag är jag fan cool som Nick Cave.

Sorry för två Youtube-klipp på rad, men det är vår i luften och och jag har banne mig vårkänslor. Och vad passar väl då bättre än dessutom lista de tre vackrate bilar som någonsin byggts (och ja, självklart vill jag ha dem i grönt):

Sverigekännaren, trendoraklet och Wallpaper-grundaren Tyler Brûlé ska börja skriva för Financial Times igen. Äntligen en anledning att börja läsa den blaskan, med andra ord. Krönikan kommer precis som tidigare att heta Fast Lane och den rekommenderas varmt.

Någon som kommer ihåg The Desk där Tyler Brûlé var programledare, förresten?

Jag har en alldeles egen teori om att Fredrik Lindström en gång försökte göra lika snygg tv med sitt program Världens modernaste land där den tafatte sidekicken Peter Englund aldrig kunde förmå att ge programmet den skönt designade känslan som The Desk hade.

Jag får ju aldrig några utmaningar (stackars mig!), så jag kör en copy/paste på Facebook-applikationen Interview (apropå just Facebook-applikationer). Pretentiöst och en smula introvert förstås, men hej vafan: det här är ju trots allt bara en blogg.

What is your favorite song of all time?
Smells Like Teen Spirit with Nirvana.

What is your biggest turn on?
A dirty look from a good girl.

What motivates you?
I must be inspired to be motivated.

Favorite perfume?
Dior Homme.

If you could pick anyone dead or alive to have lunch with, who would it be?
Charles Darwin.

What language would you like to speak fluently?
Italian.

What is your dream job?
Spin doctor.

Why are you taking this interview?
I'm a narcissist.

Close your eyes for a moment, who pops into your head?
For some reason, Iggy Pop.

If you could live anywhere in the world where would it be?
Stockholm.

What makes you cry?
Bad writing.

Who was your hero as a child?
Tintin.

If you had only six months to live, what would you do first?
Get laid.

Who do you admire most?
Charles Darwin.

Do you have any tattoos, and if so what and where?
I leave tattoos for convicts, bikers, and prostitutes.

Get the number or give the number?
You can have my business card.

What size shoe do you wear?
43/44.

What is your favorite clothing brand?
I like clothes without logotypes.

If you had to pick one car, which would it be?
A Dodge Fastback like the one Steve McQueen drives in Bullit.

Define yourself in 3 words.
Writes. Like. God.

What is your favorite TV show?
The West Wing and Twin Peaks.

Where do you want to travel next?
New York.

What is your favorite place?
Hörningsholm 180.

If you could have one super human power what would you choose?
I would like to be able to control people's thoughts.

Favorite body part?
Body Combat.

Do you like bananas?
It's complicated.

How tall are you?
185 cm.

De unga kvinnorna i Paris var smakfullt utstyrslade från topp till tå. Men deras manliga motsvarigheter är jag inte fullt lika imponerad av. Handlar alla unga parisiska män på Jack & Jones möjligen? Det är i alla fall uppenbart att jag inte har rört mig i samma kvarter som The Sartorialist...

Snubblar på en gammal postning från 1 januari 2006 och skrattar åt mig själv, självgod som jag är:

"Så här sitter jag, i gruppboendets personalrum med adsl och Windows 95, med häcken full av småborgerliga nyårslöften, träkeps och en begynnande medelklassångest. Skjut mig. Dra ur kontakten. Läs högt ur Liza Marklunds Sprängaren. Just make it stop."

Jag fick en ny plånbok i julklapp. Jag är mycket stolt över den då den på ett mycket subtilt sätt fångar upp nyanser hos mig själv, nyanser som samstämmigt summerar hela mitt jag, hela mitt väsen.

Jag förhåller mig till stil på samma sätt som till matlagning. Jag bryr mig inte särskilt mycket om hur anrättningen är tillagad så länge det smakar bra. Jag förstår att hemligheten med både matlagning och stil handlar om att få olika element, som säkert också är fantastiska var för sig, att förvandlas till ett uttryck där helheten plötsligt är större än summan av beståndsdelarna.

En annan bra liknelse kan göras med en orkester. Ett flertal instrument kan ljuda samtidigt, men en god kompositör styr med stor skicklighet undan alla kakafoniska inslag. Ett enstaka instrument i taget kan kanske tillåtas att ta extra plats, eller kanske en sektion om den är homogen nog, för att som en accentfärg i ett hav av dova och lugnande kulörer komplettera ljudbilden.

På samma sätt vill den stilmedvetne att kläderna ska framhäva bäraren. Det är alltså aldrig meningen att någon ska beundra detaljer i utstyrseln, det är inte meningen att någon ska fundera på hur anrättningen tillreddes. Vissa intresserar sig även för själva processen, precis som en del intresserar sig för matlagning och musikalisk komposition, men denna skara tillhör alltså inte jag.

Trots det anser jag mig ha ett öra för musik och en gom för god mat. Jag dristar mig även till att ha åsikter om stil och mode, trots att jag sällan eller aldrig bär kläder som sticker ut. Min enkla tes i det här fallet är att mode för män allt som oftast tycks förvränga och förvanska det som skulle kunna vara god stil.

Mode har för mig kommit att bli vad budskapet i historien om kejsarens nya kläder försöker berätta för oss. Att auktoritära och inflytelserika personer, omgivna av trendsättande ja-sägare, faktiskt kan få en hel population att unisont förhärliga en idé som faktiskt inte var särskilt god från början.

För mig är catwalken lika intressant som köksredskap eller musikinstrument, det vill säga begränsat som bäst. "Vårens influenser från de stora modehusen" är för mig som all ny musik och all ny mat; intressant som kuriosa, men när det handlar om vad jag själv väljer att utsätta min mage, min kropp och mina öron för tillåter jag mig att vara selektiv.

Men när det gäller just "vårens influenser" i modevärlden, så finns det ingen selektivitet över huvud taget. Allt är bara så himla "rätt". Det är kejsarens nya kläder i ett nötskal. Nya restauranger utsätts liksom nya musikalbum alltid för kritiska recensenter - men inom modevärlden sväljs minsann allt så länge det råkar vara det allra senaste från "de stora modehusen".

Det ligger något motsägelsefullt i att följa trender och att klä sig individuellt, tycker jag. Det enda utmärkande draget i en sådan strävan är att antingen vara påtagligt bättre eller påtagligt sämre än alla andra att tolka och omsätta de trender som sköljer in över oss. Och det för mig känns som en strävan baserad på en osäkerhet och en konform vilja att till varje pris passa in - alltså motsatsen till det individuella uttrycket.

Vi som skriver vet att det individuella uttrycket inte är ett manér som man kan lägga sig till med. Din unika särprägel framträder först när du lyckas med att skala bort allt sådant som är ovidkommande. Reduktion är alltså inte bara viktigt när det handlar mot matlagning. Inte heller i musik får melodin drunkna i sprakande effekter. När det handlar om kläder är det människan som bär dem som är just melodin eller den smak som ska framhävas och förstärkas.

Se dig kring och du kommer istället för människor att se kejsarens nya kläder, överallt. Taniga män med långa fötter går omkring med för korta stuprörsjeans och hårt snörade basketskor. De ser ut som seriefigurer. Du ser stabbiga män vandra kring i kläder skurna för smala silhuetter. De ser ut som skådespelare i någon svensk landsbygdsrevy. Och alla tror de att de är Justin Timberlake.

Eller vad sägs om tumvantar i päls så stora att når dig ned till knäna, allt "trendigt" avvägt mot högblanka och två nummer för små silverkostymer som hämtade ur Star Trek? Eller varför inte stickade sjalkragade pullovrar som två nummer för stora får accentuera dina tajta stretchjeans? Annars kan du satsa på tvärrändigt och svartvitt om du vill vara en rocker (när du egentligen ser ut som clownen Manne).

Vad i allt detta kan kallas för "stil"?

Om vi bortser från att mode, som ju rent semantiskt är ett derivat av just modernt, är ett ängsligt resultat av vad samtidens "kejsare" ska tycka, så kan jag ändå inte blunda för att mode också skapas för människotyper som har resonansbotten i ett visst ideal (ocså det styrt av samtidens kejsare). Sammantaget innebär detta att kläderna skapas för människor som saknar representativitet.

Modellerna bevisar i all sin brist på just representativitet hur snett modet har hamnat i att sätta människan i centrum. De är uttryckslösa som provdockor, som om all mänsklighet blåsts ur dem och lämnat tomma skal kvar. I sin iver att överglänsa varandra i kreativitet har modehusen skapat modeller som klarar att bära upp kreationer så utflippade att deras egna personligheter inte ryms på catwalken.

Men hur kreativa utstyrslar vi än väljer kan vi män aldrig överglänsa våra feminina motpoler - och jag har svårt att första varför vi ens skulle vilja försöka. Det är ju trots allt inte våra kläder de vill ha.

Därför har jag ett modest - men radikalt! - förslag att komma med.

Kan inte vi män under 2008 få dispens från allt vad mode heter? Kan inte vi få ställa oss vid sidan av detta spektakel och istället koncentrera oss på den goda stilen istället? Jag tror att alla inblandade skulle uppskatta och applådera en sådan utveckling. För stil är ju till skillnad från mode så mycket mer än bara kläder. Dessutom får vi mer tid över att njuta allt njutbart, må det vara god mat, god musik eller för all del kvinnor i alla former och skepnader.

Skönt att det finns fler än jag som tycker att fåniga matlagningsprogramet Niklas mat borde bytas ut. Schampoo Rising är annars en suverän blogg som jag gärna plussar för!

Ingen plan överlever den första stridskontakten.