Politik och skrivregler
Efter centerns stämma och Perssons tal i Björkvik kan man nog säga att valrörelsen har sparkat i gång. Moderaterna har dragit igång med en rak och enkel annonskampanj - ett exempel på detta ser du här bredvid.
Jag gillar verkligen att moderaterna har övergett konservatismen till förmån för liberalismen. Rent ideologiskt är det verkligen svårt att särskilja (m) från (fp) numer. Men ingen är gladare än jag för alla de liberala strömmar vi kan få, vill man hitta en anledning att välja det ena partiet före det andra är det bara att botanisera bland sakfrågorna och välja utifrån dessa.
Skit samma, det har inte riktigt med saken att göra. Den riktigt viktiga påpekandet är följande:
Borde det inte vara liten bokstav efter kolon i en uppräkning? Om vi vill kräva att elever som går ut nian ska kunna stava till gymnasium får vi nog se till att våra främsta copys fan tar och skärper till sig lite.
Klarvaken
Hittade en gammal text som jag skrev någon gång under min något vapenfixerade och testosteronstinna värnplikt. Roligt att läsa gamla texter - det känns som om den har skrivits av någon annan, vilket på sätt och vis kanske är sant.
Ricky vaknade lycklig, men med en glödande dödslängtan. Klarvaken svingade han sig upp och lät fötterna nudda vid det kalla golvet. Golvdraget var påtagligt men långt ifrån outhärdligt. Nervtrådarna kvittrade i hans kropp och han kände sig levande, fullkomlig och i allt väsentligt redo för att dö.
Vissa skulle säga att Ricky hade allt och Ricky var böjd att hålla med: Han var en trygg och empatisk ung man mitt i karriären, älskad av kollegor och beundrad av sina medmänniskor för sin hjälpsamhet. Han granskade sig själv i sovrumsfönstrets svaga reflex, den bara överkroppen var en elitsimmares och hållningen en aristokrats.
Belåtet lät han utmana sig själv medan han borstade tänderna. Han behövde en text, något oväntat. Febrilt bläddrade han i sitt undermedvetna. Till jordens medelpunkt av Jules Verne? Märkligt val intalade han sig, men Ricky hade lärt sig lita till sin instinkt. Till jordens medelpunkt fick det bli.
I duschen lät han ur minnet översätta det tredje stycket i det tredje kapitlet från engelska först till italienska och sedan till svenska, sedan till tyska, sedan till franska sedan till spanska. Ryska hade han precis börjat lära sig, så där fick han göra ordentligt med våld på orginaltexten - men det gick.
Till frukosten var han färdig med den lingvistiska akrobatiken och minneskonsterna och projicerade istället i sitt medvetande fram ett stort, tomt klassrum:
Längst framme vid tavlan bakom katedern stod en ung Albert Einstein och Ricky kunde utan ansträngning styra Einsteins krita mot tavlan. Han började enkelt med en rak linje med positiva skärningspunkter på x- och y-axeln. På måfå valde han koordinater för skärningspunkterna och utgick från dessa för att göra en kurva med dubbla värden på x-axeln. Ur detta härledde han en formel för andragradsekvationer - även om han visste hur en sådan formel såg ut. Därefter räknade han ut de två olika värdena för x och använde sedan dessa för att matcha dem mot den integral vars primitiva funktioner svarade mot den ursprungliga andragradsekvationen.
Einstens hand svepte fram över den tavlan som om hela hans arm desperat försökte fly från helvetets alla demoner.
Påklädd granskade Ricky sig själv i spegeln. Den långa mörka luggen bakåtkammad och blicken stadig som en klippa. En krisp snövit skjorta framhävde den mörkt blodröda slipsen. Kostymen: En nyans mellan svart och obestämbart grå med nästan osynligt tunna kritstreck. En perfekt rakning och sylvassa, breda käkben. Ögonbryn lika svarta som de perforerade skinnhandskarna han dragit på sig.
Han kände sig perfekt, som en trimmad maskin skapad för en enda uppgift. Hans kropp och sinne var ett och för ett ögonblick inbillade han sig att han kunde förnimma allt han någonsin sett, hört och känt. Han rös av välbehag och plockade fram en portfölj ur en garderob i sovrummet.
Med en svepande armrörelse vräkte han undan allt på sitt skrivbord; med ett kras slog datorskärmen, skrivbordslampan, pennorna och tangentbordet i golvet. Ricky la upp portföljen på det tomma bordet och öppnade den. Metodiskt tömde han den på sitt innehåll:
Magasin ett, magasin två. Påse med läsklina, fett och rengöringsdukar. Ammunition, en, två, tre, fyra askar. Och sist, en silverglänsande Desert Eagle.
Vad skulle hans vänner säga om honom imorgon? Skulle han bli hyllad som en hjälte? Eller skulle de känna sig svikna? Någonting inom honom sa honom att de kanske inte skulle förstå, att de inte skulle kunna greppa omfattningen av det som idag skulle ske. Rickys goda humör försvann för ett ögonblick, men avbröts av en ringande telefon.
Det var dags.
Ricky vaknade lycklig, men med en glödande dödslängtan. Klarvaken svingade han sig upp och lät fötterna nudda vid det kalla golvet. Golvdraget var påtagligt men långt ifrån outhärdligt. Nervtrådarna kvittrade i hans kropp och han kände sig levande, fullkomlig och i allt väsentligt redo för att dö.
Vissa skulle säga att Ricky hade allt och Ricky var böjd att hålla med: Han var en trygg och empatisk ung man mitt i karriären, älskad av kollegor och beundrad av sina medmänniskor för sin hjälpsamhet. Han granskade sig själv i sovrumsfönstrets svaga reflex, den bara överkroppen var en elitsimmares och hållningen en aristokrats.
Belåtet lät han utmana sig själv medan han borstade tänderna. Han behövde en text, något oväntat. Febrilt bläddrade han i sitt undermedvetna. Till jordens medelpunkt av Jules Verne? Märkligt val intalade han sig, men Ricky hade lärt sig lita till sin instinkt. Till jordens medelpunkt fick det bli.
I duschen lät han ur minnet översätta det tredje stycket i det tredje kapitlet från engelska först till italienska och sedan till svenska, sedan till tyska, sedan till franska sedan till spanska. Ryska hade han precis börjat lära sig, så där fick han göra ordentligt med våld på orginaltexten - men det gick.
Till frukosten var han färdig med den lingvistiska akrobatiken och minneskonsterna och projicerade istället i sitt medvetande fram ett stort, tomt klassrum:
Längst framme vid tavlan bakom katedern stod en ung Albert Einstein och Ricky kunde utan ansträngning styra Einsteins krita mot tavlan. Han började enkelt med en rak linje med positiva skärningspunkter på x- och y-axeln. På måfå valde han koordinater för skärningspunkterna och utgick från dessa för att göra en kurva med dubbla värden på x-axeln. Ur detta härledde han en formel för andragradsekvationer - även om han visste hur en sådan formel såg ut. Därefter räknade han ut de två olika värdena för x och använde sedan dessa för att matcha dem mot den integral vars primitiva funktioner svarade mot den ursprungliga andragradsekvationen.
Einstens hand svepte fram över den tavlan som om hela hans arm desperat försökte fly från helvetets alla demoner.
Påklädd granskade Ricky sig själv i spegeln. Den långa mörka luggen bakåtkammad och blicken stadig som en klippa. En krisp snövit skjorta framhävde den mörkt blodröda slipsen. Kostymen: En nyans mellan svart och obestämbart grå med nästan osynligt tunna kritstreck. En perfekt rakning och sylvassa, breda käkben. Ögonbryn lika svarta som de perforerade skinnhandskarna han dragit på sig.
Han kände sig perfekt, som en trimmad maskin skapad för en enda uppgift. Hans kropp och sinne var ett och för ett ögonblick inbillade han sig att han kunde förnimma allt han någonsin sett, hört och känt. Han rös av välbehag och plockade fram en portfölj ur en garderob i sovrummet.
Med en svepande armrörelse vräkte han undan allt på sitt skrivbord; med ett kras slog datorskärmen, skrivbordslampan, pennorna och tangentbordet i golvet. Ricky la upp portföljen på det tomma bordet och öppnade den. Metodiskt tömde han den på sitt innehåll:
Magasin ett, magasin två. Påse med läsklina, fett och rengöringsdukar. Ammunition, en, två, tre, fyra askar. Och sist, en silverglänsande Desert Eagle.
Vad skulle hans vänner säga om honom imorgon? Skulle han bli hyllad som en hjälte? Eller skulle de känna sig svikna? Någonting inom honom sa honom att de kanske inte skulle förstå, att de inte skulle kunna greppa omfattningen av det som idag skulle ske. Rickys goda humör försvann för ett ögonblick, men avbröts av en ringande telefon.
Det var dags.
En killer!
Gästbloggare Johan Lipecki
Lingvist och lyriker
Den nyaste tekniken och de senaste prylarna når motvilligt min vardag - och ännu motvilligare mitt medvetande! I synnerhet när jag under fikarasten letar febrilt i tidningshögen av MacWorld, i hopp om att finna något lättsmält att fördriva tystnaden med. (Sällan läser jag således under den där kvarten...)
Igår lät jag mig i ett svagt ögonblick lockas av ledaren under titeln Chefredaktören har ordet och sent ska jag glömma den roade känsla som smög sig på; "Någon drar i min mungipa," tänkte jag.
Anders Leijon, chefredaktör för MacWorld, får mig att undra om han inte kan svenska eller inte förstår hur illa det är med dåliga översättningar av idiomatiska uttryck. "Vadå," tänker du kanske, "kan jag få ett exempel, tack?" "Självklart!," verkar Anders vilja svara, "Jag försöker klämma in så många jag kan i två spalter så förstår alla mina läsare hur löjligt det till slut blir."
För att hålla dig som nu läser detta på halster vill jag klargöra att jag inte har något problem med innovationer eller kreativitet, det är överdrifterna och rädslan för att inte svänga sig med sin utrikiska språkförmåga in absurdum (som Anders värmer upp med) som gör att jag till slut inte kan hålla mina mungipor i schack.
Chefedaktör Leijon skriver visserligen om en amerikansk produkt och jag förstår hur svårt det kan vara att vara medveten om hur man formulerar sig när marknadskrafterna är engelskspråkiga. Jag tror dessvärre inte att detta har med undermedveten språkpåverkan att göra; Anders känner inte att hans svenska räcker till när han skriver "tredjepartshårdvara" eller "proof of concept", och jag har slutat förstå!
Anders är, till hans försvar, inte först med att högakta större språk. Chefredaktören kan utan tvekan skriva Summa summarum. Alla svenskar förstår nu för tiden vad det betyder. Låt oss däremot hoppas att Anders novation Allt kokar alltså ned till två ting lämnas åt britter och amerikaner. Det var för mig som AppleTV för Anders: - En killer!
Sköna nyord
bokhora
Den amerikanska motsvarigheteten tycks vara bookslut (en mer korrekt översättningen hade alltså varit bokluder). En bokhora är alltså en kvinna som inte har några större betänkligheter om vilken litteratur hon tar med sig in i sängkammaren; sannolikt kastar hon sig över allt läsbart oavsett stilistik, tjocklek eller tidigare recensioner.
livshack
Ett livshack är en liten finess eller en lösning på ett vardagsproblem. På engelska lifehack.
McGyver-generationen
Var det inte i grundskolan alltid någon tönt med stora vita sneakers och stentvättade jeans som kastade sig fram närhelst fröken hade problem med videon i klassrummet? Well, den där tönten är vuxen nu och har sannolikt fortfarande inte haft någon tjej.
messa
Ok, inte så jävla nytt, men bättre att böja på svenska än sms:a eller ännu värre - essemessa. Jag har hört verbet texta i sammanhanget, men det är faktiskt redan upptaget.
åkerbollar
Runda höbalar i vit plast som ligger åkrar. Egentligen ensilageemballage. Även kända som rymdägg.
Tre ord
the real mymlan efterlyser:
1. Ett ord som är på utdöende som förtjänar att livas upp.
2. Ett ord som är nytt - egenpåhittat eller uppsnappat någonstans ifrån, kan vara ett låneord eller annan spännande konstruktion.
3. Ett ord som behöver ställas i garderoben ett tag. Alltså ett ord som kanske börjar förlora sin betydelse, som är missbrukat eller bara fult.
Se vad mymlan och hennes kommentatorer tycker och tänker. Själv satsar jag nog på dessa tre ord:
1. Afton. Ett vackert ord på väg att ersättas av det fulare kväll.
2. Kaninkokerska. Av eng. bunny boiler. Lite elakt, men ändå.
3. Projekt. Det känns som om allt är projekt numer. Folk kan inte gå på toaletten utan att det är ett projekt. Och så dyker jag det låter fult - proscheckt.
Vulkan, igen
Nu verkar Vulkan ha kommit igång efter att ha brakat ihop ordentligt i samband med lanseringen. Jag tycker dock fortfarande att detta är en av de mest spännande satsningarna på den svenska webben just nu.
Läs mer: DN; Metro; Expressen
Läs mer: DN; Metro; Expressen
Konsten att skriva en platsannons
Dagens Nyheter ger en lektion i hur en platsannons ska skrivas. På det här sättet lockas sökanden med rätt profil och rätt engagemang - samtidigt som varumärket laddas med värden som stärker tidningens trovärdighet. Det är bara att lyfta på hatten för DN!
Ekonomireportrar; Dagens Nyheter; Stockholm; 060619
3 platser. Vi har en märklig personalpolitik. Vi anställer aldrig någon, trots att alla vill jobba här. Men vi tänker göra tre undantag. Vi söker ekonomireportrar. Och för att inga missförstånd ska uppstå vill jag klargöra några saker.
Dagens Nyheter har redan en vinexpert. Sveriges bäste, till och med. Vi har redan reportrar som vet allt om golf. Vi gör en hel tidning i veckan om läckra lägenheter och fina villkor. Vi har två reportrar som du får svårt att slå vad gäller lyxbilar. Och en skribent som hittar de dyraste kostymerna behöver vi inte.
Det är med andra ord inte tidsfördriv för direktörer du ska skriva om. Vi söker i stället dig som är passionerat intresserad av hur det svenska näringslivet styrs. Hur Stockholmsbörsen egentligen fungerar och hur företagen sköts.
Vi söker dig som kan förklara sambandet mellan börskurser, idé, resultat, psykologi, strategi och rentav skumrask. Vi söker dig som verkligen bryr dig om det som de flesta journalister vet på tok för litet om - vad de svenska företagen sysslar med och varför de värderas som de gör.
Alltså: Om du kan börsen, om du vet det man bör veta om våra svenska stora koncerner, om du har bra kontaktnät, om du kan skriva och räkna (snabbt när det kniper), om Internet är din bäste vän och om du är beredd att hänge dig åt hederlig, kunnig journalistik - då kan du få anställning på vår ekonomiredaktion.
En av er blir webbredaktör på ekonomiredaktionen, vilket innebär att kvalificerad erfarenhet av nätpublicering och mycket snabbt nyhetsarbete är av stor vikt vid rekryteringen. Två blir reportrar för både nät och papper.
Som du förstår är detta inga jobb för nybörjare. Men om du vill ha direktörslön, tjänstebil och en massa kreativa fringisar, skicka ingen ansökan. Låt kraven stå i proportion till vad du kan leverera och sätt ambition framför en glassig attityd. Det finns för mycket sådant också i journalistkretsar, inte bara i näringslivet.
Vad vi erbjuder? Du får representera ett av landets mest trovärdiga företag. Du får en unik möjlighet att skriva för över en miljon läsare. Det du skriver betyder något för både makthavare och den stora, breda allmänheten. Du får helt enkelt ett av Sveriges roligaste jobb.
Om det här låter rätt, hör av dig. Det spelar ingen roll varifrån du kommer, vilket kön du har eller hur gammal du är. Men du ska kunna det vi kräver.
Jan Wifstrand
Chefredaktör och utgivare för Dagens Nyheter. F.d. ekonomireporter, förresten.
Ekonomireportrar; Dagens Nyheter; Stockholm; 060619
3 platser. Vi har en märklig personalpolitik. Vi anställer aldrig någon, trots att alla vill jobba här. Men vi tänker göra tre undantag. Vi söker ekonomireportrar. Och för att inga missförstånd ska uppstå vill jag klargöra några saker.
Dagens Nyheter har redan en vinexpert. Sveriges bäste, till och med. Vi har redan reportrar som vet allt om golf. Vi gör en hel tidning i veckan om läckra lägenheter och fina villkor. Vi har två reportrar som du får svårt att slå vad gäller lyxbilar. Och en skribent som hittar de dyraste kostymerna behöver vi inte.
Det är med andra ord inte tidsfördriv för direktörer du ska skriva om. Vi söker i stället dig som är passionerat intresserad av hur det svenska näringslivet styrs. Hur Stockholmsbörsen egentligen fungerar och hur företagen sköts.
Vi söker dig som kan förklara sambandet mellan börskurser, idé, resultat, psykologi, strategi och rentav skumrask. Vi söker dig som verkligen bryr dig om det som de flesta journalister vet på tok för litet om - vad de svenska företagen sysslar med och varför de värderas som de gör.
Alltså: Om du kan börsen, om du vet det man bör veta om våra svenska stora koncerner, om du har bra kontaktnät, om du kan skriva och räkna (snabbt när det kniper), om Internet är din bäste vän och om du är beredd att hänge dig åt hederlig, kunnig journalistik - då kan du få anställning på vår ekonomiredaktion.
En av er blir webbredaktör på ekonomiredaktionen, vilket innebär att kvalificerad erfarenhet av nätpublicering och mycket snabbt nyhetsarbete är av stor vikt vid rekryteringen. Två blir reportrar för både nät och papper.
Som du förstår är detta inga jobb för nybörjare. Men om du vill ha direktörslön, tjänstebil och en massa kreativa fringisar, skicka ingen ansökan. Låt kraven stå i proportion till vad du kan leverera och sätt ambition framför en glassig attityd. Det finns för mycket sådant också i journalistkretsar, inte bara i näringslivet.
Vad vi erbjuder? Du får representera ett av landets mest trovärdiga företag. Du får en unik möjlighet att skriva för över en miljon läsare. Det du skriver betyder något för både makthavare och den stora, breda allmänheten. Du får helt enkelt ett av Sveriges roligaste jobb.
Om det här låter rätt, hör av dig. Det spelar ingen roll varifrån du kommer, vilket kön du har eller hur gammal du är. Men du ska kunna det vi kräver.
Jan Wifstrand
Chefredaktör och utgivare för Dagens Nyheter. F.d. ekonomireporter, förresten.
Du är inte vad du skriver
Du behöver inte ha prestationsångest över dina texter. Fokusera istället på vad du vill säga istället för hur du skriver.
Ditt jobb är att se till att budskapet inte kan missuppfattas. När detta är gjort är du klar med ditt.
Ditt jobb är att se till att budskapet inte kan missuppfattas. När detta är gjort är du klar med ditt.
En text är något man knackar fram ur ett marmorblock. När budskapet är blottlagt är det dags att släppa taget.
Sänk ribban istället för att eftersträva språklig elegans. Är texten bara klar och tydlig kan du vara nöjd.
Sensmoralen är att skriv du en text, önska den lycka till och låt den slippa fri. Det är svårt, men kom ihåg:
Du är inte vad du skriver.
Säg mig, vem är hon?
Gästbloggare Johan Lipecki
Lingvist och lyriker
De två männen stod gråklädda på perrongen och samtalade om den kvinna de kommit att söka förgäves.
Givetvis bar hon en röd klänning som lämnade både mycket - och mycket litet! - åt fantasin. Åtråvärd och förrädisk var hon i deras sinnen; len som honung var hon på tungan, stavelse för stavelse som beskrev det namn de gav henne.
Ständigt förändrades hennes skrud och form; ordförråden tömdes - trots ämnets oändlighet - och med upprepningarna förblev hon ogreppbar.
Så de skakade hand.
Ögonblicket hade passerat, men minnet, det bestod. Det skulle komma att leva vidare i generationer.
Förnimmelsen av hennes existens var förödande; familjefäder lade sig till sin sista vila utan att någonsin ha sett henne. Men på dödsbädden log de, berikade av hennes närvaro, först via sina fäder och senare genom känslan av beröring - närhelst hennes subtila doft kom att överväldiga sinnesrymden.
Mina egna ord är därvidlag överflödiga, för du vet redan allt om henne. Säg mig, vem är hon?
Lingvist och lyriker
De två männen stod gråklädda på perrongen och samtalade om den kvinna de kommit att söka förgäves.
Givetvis bar hon en röd klänning som lämnade både mycket - och mycket litet! - åt fantasin. Åtråvärd och förrädisk var hon i deras sinnen; len som honung var hon på tungan, stavelse för stavelse som beskrev det namn de gav henne.
Ständigt förändrades hennes skrud och form; ordförråden tömdes - trots ämnets oändlighet - och med upprepningarna förblev hon ogreppbar.
Så de skakade hand.
Ögonblicket hade passerat, men minnet, det bestod. Det skulle komma att leva vidare i generationer.
Förnimmelsen av hennes existens var förödande; familjefäder lade sig till sin sista vila utan att någonsin ha sett henne. Men på dödsbädden log de, berikade av hennes närvaro, först via sina fäder och senare genom känslan av beröring - närhelst hennes subtila doft kom att överväldiga sinnesrymden.
Mina egna ord är därvidlag överflödiga, för du vet redan allt om henne. Säg mig, vem är hon?
Skönhetens illusion
Gästbloggare Johan Lipecki
Lingvist och lyriker
Enastående kom hon till världen, så skör men ack så full av överaskningar och uttryck. I månader och år övade hon sitt minspel inför förundrade och nyfikna, varje gång hänförda; att kalla henne berikande var en oundviklig underdrift. Men hur kom det då sig att eftervärlden minns henne som hjärtlös och kall? Det man vet om henne säger inte mycket.
Lingvist och lyriker
Enastående kom hon till världen, så skör men ack så full av överaskningar och uttryck. I månader och år övade hon sitt minspel inför förundrade och nyfikna, varje gång hänförda; att kalla henne berikande var en oundviklig underdrift. Men hur kom det då sig att eftervärlden minns henne som hjärtlös och kall? Det man vet om henne säger inte mycket.
Hon var inte skön att se på. Inte för att hon inte var vacker ty en lika gudabenådad skönhet som denna graciösa kvinna, denna nutidens Afrodite, fanns ej att skåda i hela riket. Det som skavde i själen vid hennes anblick var de skärskådande istapparna till ögon. En rysande känsla kröp varje ryggrad upp då dessa hatfyllda själaspeglar granskade var och annan; att möta den blicken var som att med ett förstoringsglas se sina allra mörkaste tankar.
Trots att hon var väldigt fåordig kom ingen undan sig själv i hennes sällskap; hycklarna och lismande lögnare straffades hårdast i den spegel hon erbjöd men ingen kunde riktigt säga vem hon var. Kanske var det därför man beslöt sig för att ställa henne inför rätta: för att få svar på alla de frågor som krävdes.
Innevånarna i byn hade börjat insjukna likt offer för en masspsykos. Denna drottning var den gemensamme nämnaren och hennes död vore den enda medicin de kunde tänka sig. Självklart hånskrattade hon dem i ansiktet, ända in i döden, och ingen blev friskare av det. Tvärtom. Vad hade hon skrattat åt? Alla tog åt sig! Borgmästare som köksmästare, sköka som högadelsfru. Man frågade sig till slut om hon verkligen hade existerat. Var de alla galna?
Den livshistoria jag nu ska berätta liknar ingen annan så förbered dig därför inte, det kommer endast verka vilseledande. Låt mig beskriva hur hon påverkade sin samtid men tro inte att du kommer att få några svar, kontentan erbjöd hon aldrig. Jag har ingen aning om hur hon tänkte, trots att hon var min mor, men hon sa ofta att alla människor föds onda och att hon gjorde dem en tjänst. "Man måste förstå sin natur innan man kan acceptera den. Att förneka den leder till helvetet"; hon var frälsaren, själv på väg till paradiset.
Vinca LaFleur
Jag går ju på en del seminarier, en del för klienters räkning och andra för att de verkar väldigt intressanta. Omvärldsbevakningsföretaget Cision (tidigare Observer) hade bjudit in til en workshop kring talskrivning som en nyckelaspekt i organisationers kriskommunicerande.
Klokt nog hade Cision valt att låta den mest prominenta talaren Vinca LaFleur (tidigare talskrivare åt Bill Clinton) köra ett förmiddagspass med en lite mindre grupp. Diskussionen blev interaktiv med en kunnig publik och LaFleurs vilja att lyssna och ta intryck var inspirerande.
Det allra mest spännande var hur samtalet kom att handla om ursäkten och människan bakom den. Att be om ursäkt är alltså en svår konst även i offentlighetens ljus.
Klokt nog hade Cision valt att låta den mest prominenta talaren Vinca LaFleur (tidigare talskrivare åt Bill Clinton) köra ett förmiddagspass med en lite mindre grupp. Diskussionen blev interaktiv med en kunnig publik och LaFleurs vilja att lyssna och ta intryck var inspirerande.
Det allra mest spännande var hur samtalet kom att handla om ursäkten och människan bakom den. Att be om ursäkt är alltså en svår konst även i offentlighetens ljus.
Andra bloggare om cision, vinca lafleur, observer, seminarium, talskrivning, bill clinton, workshop.
Veckans citat: Albert Einstein
Great spirits have always found violent opposition from mediocrities. The latter cannot understand it when a man does not thoughtlessly submit to hereditary prejudices, but honestly and courageously uses his intelligence and fulfills the duty to express the results of his thought in clear form.
Akademiskt språk, usch!
Ett inspirerande blogginlägg på mothugg som på ett förtjänstfullt sätt lyfter fram hur illa det är ställt med den gängse akademiska skrivartradition som vi har i Sverige idag. Lägg särskilt märke till förslaget på omskrivning till läsbar svenska, det är fullkomligt lysande!
Grammatiska besvär
Tidigare idag satt jag på ett café med min flickvän och hamnade i en diskussion om grammatik. Detta kanske låter konstigt, men hon är högstadielärare i (bland annat) engelska och jag har en kandidatexamen i lingvistik. Vi sitter alltså där som två fina produkter av det akademiska maskineriet och man kan därför tycka att vi borde veta bättre. I alla fall:
Min flickvän menade att hon hade funderat över en sak, hon undrade varför man inte kunde tala om imperfekt particip i engelskan?
Jag kastade mig genast in i diskussionen med påståendet att det bara finns två particip, presens particip och perfekt particip. Jag skjöt över en servett och bad henne skriva en mening med ett imperfekt particip - det borde ju vara omöjligt resonerade jag då particip i engelskan endast förekommer i två former.
Min flickvän sköt över servetten med meningen "I was swimming" och jag var svarslös.
Imperfekt är ju ett tempus och particip ett verb i en form som uppträder som ett substantiv, så möjligen förväxlade vi äpplen och päron. Därtill hade vi ju hela den här problematiken med att att det finns luckor i överlappningarna mellan olika pågående tempus vad gäller relationen engelska-svenska. För att ytterligare krångla till det heter det ju inte imperfekt på svenska längre - det heter preteritum. Och givetvis finns preteritum också representerat i engelskan vid sidan av det som i engelska fortfarande kallas imperfekt. Men ändå.
Tittar vi på den pågående formen i nutid blir det "I am swimming". Direkt översatt blir detta "Jag är simmande" (som för språkörat låter skumt; vi pratar/skriver inte på det här sättet). Men "simmande" är ett presens particip och i allra högsta grad en existerande verbform.
I imperfekt (preteritum) uppträder "swimming" i "I was swimming" precis som ett adjektiv trots att det är ett verb, ergo borde det vara ett particip. Men bara för att ordet "swimming" är identiskt i bägge fall - är bägge orden presens particip?
Rent logiskt borde det kunna finnas ett imperfekt (preteritum) particip precis som det finns ett presens- eller perfekt particip - vilket min flickväns exempelmening ju antydde. Min enda förklaring var att imperfekt (preteritum) particip inte användes som begrepp eftersom den formen i engelskan ändå alltid skulle se exakt likadan ut som samma verb i presens particip.
En snabb sökning ger vid handen att det engelska språket mycket riktigt bara har presens particip och perfekt particip. Alltså måste "swimming" i "I was swimming" vara presens particip. Ändå kan jag inte riktigt undkomma känslan av att detta ändå är ologiskt; varför skulle verbet inte kunna kallas imperfekt (preteritum) particip?
Finns det någon där ute som kan hjälpa mig med detta? Det var länge sedan jag läste grammatik...
Min flickvän menade att hon hade funderat över en sak, hon undrade varför man inte kunde tala om imperfekt particip i engelskan?
Jag kastade mig genast in i diskussionen med påståendet att det bara finns två particip, presens particip och perfekt particip. Jag skjöt över en servett och bad henne skriva en mening med ett imperfekt particip - det borde ju vara omöjligt resonerade jag då particip i engelskan endast förekommer i två former.
Min flickvän sköt över servetten med meningen "I was swimming" och jag var svarslös.
Imperfekt är ju ett tempus och particip ett verb i en form som uppträder som ett substantiv, så möjligen förväxlade vi äpplen och päron. Därtill hade vi ju hela den här problematiken med att att det finns luckor i överlappningarna mellan olika pågående tempus vad gäller relationen engelska-svenska. För att ytterligare krångla till det heter det ju inte imperfekt på svenska längre - det heter preteritum. Och givetvis finns preteritum också representerat i engelskan vid sidan av det som i engelska fortfarande kallas imperfekt. Men ändå.
Tittar vi på den pågående formen i nutid blir det "I am swimming". Direkt översatt blir detta "Jag är simmande" (som för språkörat låter skumt; vi pratar/skriver inte på det här sättet). Men "simmande" är ett presens particip och i allra högsta grad en existerande verbform.
I imperfekt (preteritum) uppträder "swimming" i "I was swimming" precis som ett adjektiv trots att det är ett verb, ergo borde det vara ett particip. Men bara för att ordet "swimming" är identiskt i bägge fall - är bägge orden presens particip?
Rent logiskt borde det kunna finnas ett imperfekt (preteritum) particip precis som det finns ett presens- eller perfekt particip - vilket min flickväns exempelmening ju antydde. Min enda förklaring var att imperfekt (preteritum) particip inte användes som begrepp eftersom den formen i engelskan ändå alltid skulle se exakt likadan ut som samma verb i presens particip.
En snabb sökning ger vid handen att det engelska språket mycket riktigt bara har presens particip och perfekt particip. Alltså måste "swimming" i "I was swimming" vara presens particip. Ändå kan jag inte riktigt undkomma känslan av att detta ändå är ologiskt; varför skulle verbet inte kunna kallas imperfekt (preteritum) particip?
Finns det någon där ute som kan hjälpa mig med detta? Det var länge sedan jag läste grammatik...
Veckans citat: Annina Rabe
[...] ibland förvånar det mig att jag fortfarande håller på med det här yrket när jag tycker så genuint illa om att skriva. Alltså, missförstå mig rätt nu, jag ogillar inte allt med skrivandet. Snarare tvärtom: jag gillar i princip allt med det, utom just själva skrivandet då.
Läs mer på Shampoo Rising.
Läs mer på Shampoo Rising.
Elit
Citat från The West Wing, säsong 3, avsnitt "Manchester I":
Charlie: "Aren't you supposed to be writing?"
Toby: "I am writing."
Charlie: "I don't see paper."
Toby: "We can sit back and admit with great sensitivity that life isn't fair... and the less-advantaged are destined to their lot in life... and the problems of those on the other side of the world should stay there... - Paper's for wimps."
AAndra bloggare om vita huset, politik, tv-serier, the west wing, textproduktion, talskrivning, skrivande.
Att inleda ett blogginlägg
Juridiska felöversättningar
Bekanta engelska ord tenderar att betyda andra saker när de figurerar i juridiska sammanhang. I Press Judicata nummer 6/2005 förekommer följande lilla ordlista och exempel:
BETYDER OFTA / BETYDER OFTA INTE
Dock Förhörsbås / Hamnbassäng
Pusher Knarklangare / Stöttande människa
Charger Anklagare / Batteriladdare
Purchase Förvärva / Hävstångskraft
Charter Rättigheter / Grisfest på Mallorca
Stall Undanflykter / Spilta, bås
Neat Effektiv / Jättekul
Fancy Orimligt hög / Plötslig idé, dröm
Dress Bereda / Klänning
Brief Kortfattad, anlita, försvar / Trosor
Inclination Tendens / Böjelse
Apply Tillämpa, ansöka / Sätta på
Party Part i avtal eller mål / Fest, födelsedagskalas
Treaty Traktat / Pakt a’ la dokusåpa
Appendix Bilaga, bihang / Blindtarm
Peer Jämlik / Kisa
Plumpbum Valkampanj / Välgödd rumpa
Decline Avslå / Sluttning
Ett exempel på en juridisk text som översatts lite galet från engelska till svenska:
"Den tilltalade satt i hamnbassängen och hade blivit batteriladdad för att vara en stöttande människa. Han hade genom hävstångskraft kommit över något olagligt, men själv trodde den tilltalade att det var hans grisfest på Mallorca. Den tilltalade lade fram några spiltor i hamnbassängen, men det var inte speciellt jättekul. Vittnet fick endast framföra spiltorna i trosor. Tyvärr hade vittnet en böjelse att inte prata trosor. I blindtarmen som följde med inlagan när målet var i klänning, framgick att den tilltalade hade varit en del av ett födelsedagskalas, samtidigt som hans hemland hade ingått en pakt. Försvaret hade satt på rätten för att få kalla ett extra vittne. Påsättningen blev en sluttning. Den tilltalade fick en plötslig idé som straff. Detta kan starkt ifrågasättas, i och med att alla ska dömas som kisare. På grund av straffet missar den tilltalade en välgödd rumpa."
BETYDER OFTA / BETYDER OFTA INTE
Dock Förhörsbås / Hamnbassäng
Pusher Knarklangare / Stöttande människa
Charger Anklagare / Batteriladdare
Purchase Förvärva / Hävstångskraft
Charter Rättigheter / Grisfest på Mallorca
Stall Undanflykter / Spilta, bås
Neat Effektiv / Jättekul
Fancy Orimligt hög / Plötslig idé, dröm
Dress Bereda / Klänning
Brief Kortfattad, anlita, försvar / Trosor
Inclination Tendens / Böjelse
Apply Tillämpa, ansöka / Sätta på
Party Part i avtal eller mål / Fest, födelsedagskalas
Treaty Traktat / Pakt a’ la dokusåpa
Appendix Bilaga, bihang / Blindtarm
Peer Jämlik / Kisa
Plumpbum Valkampanj / Välgödd rumpa
Decline Avslå / Sluttning
Ett exempel på en juridisk text som översatts lite galet från engelska till svenska:
"Den tilltalade satt i hamnbassängen och hade blivit batteriladdad för att vara en stöttande människa. Han hade genom hävstångskraft kommit över något olagligt, men själv trodde den tilltalade att det var hans grisfest på Mallorca. Den tilltalade lade fram några spiltor i hamnbassängen, men det var inte speciellt jättekul. Vittnet fick endast framföra spiltorna i trosor. Tyvärr hade vittnet en böjelse att inte prata trosor. I blindtarmen som följde med inlagan när målet var i klänning, framgick att den tilltalade hade varit en del av ett födelsedagskalas, samtidigt som hans hemland hade ingått en pakt. Försvaret hade satt på rätten för att få kalla ett extra vittne. Påsättningen blev en sluttning. Den tilltalade fick en plötslig idé som straff. Detta kan starkt ifrågasättas, i och med att alla ska dömas som kisare. På grund av straffet missar den tilltalade en välgödd rumpa."
Strange Seasons
Gästbloggare Johan Lipecki
Lingvist och lyriker
Lingvist och lyriker
We woke up to a white landscape this morning.
Incredulity struck as we
rubbed our eyes in disbelief
- still it stared back at us
with its tranquil face.
The cold air licked our lungs when we
stepped outside
and the trickle of streamlets made eardrums remind us
of spring.
Birdsong played on our
imagination to make us
feel all warm inside,
smiles spread on our faces.
Now little snow is left.
It has been two seasons in one day
and hopefully, tomorrow we will
wake up to summer.
Andra bloggare om dikter, lyrik, årstider.
Incredulity struck as we
rubbed our eyes in disbelief
- still it stared back at us
with its tranquil face.
The cold air licked our lungs when we
stepped outside
and the trickle of streamlets made eardrums remind us
of spring.
Birdsong played on our
imagination to make us
feel all warm inside,
smiles spread on our faces.
Now little snow is left.
It has been two seasons in one day
and hopefully, tomorrow we will
wake up to summer.
Andra bloggare om dikter, lyrik, årstider.
Ordfattig men uttrycksfull: Dialogen som verktyg
Om du skriver kommer du förr eller senare att skriva dialog. Och oundvikligen kommer du att börja fundera över hur vi talar med varandra.
Du kanske är en sådan som varje dag bubblar av ord. De bara väller ur dig. Ibland till och med okontrollerat.
Eller du kanske är en tyst en? En sådan som gärna inte säger mer än absolut nödvändigt, en sådan som gärna inte pratar för pratandets skull.
Oavsett vilket blir det en hel massa ord under en livstid. Tänk dig. Hur många meningar hinner du konstruera från den dagen du lär dig koppla ihop verb och substantiv till den där oundvikliga dagen då du förlorar den förmågan?
Men hur många meningar konstruerar du som är bara dina? Hur många unika fraser kan du hävda enbart ha yttrats av dig och ingen annan?
Ett tiotal kanske.
Mer är det inte. Och kanske är inte det så konstigt. Nästa gång du har ett samtal med någon, koppla bort dig själv för en stund, ställ dig vid sidan av dig själv. Lyssna.
Du vet vad som ska sägas innan det som ska sägas faktiskt har sagts.
Vi rör oss alla i bekanta omgivningar, inte minst verbalt. Vi kan ju gärna inte uttrycka oss med uttryck vi inte äger.
Rimligtvis borde detta göra den talade världen förutsägbar och innehållslös. Och på ett sätt är denna värld precis så förutsägbar och innehållslös som den faktiskt förefaller att vara.
En sådan tanke besitter provokativa krafter. Ingen vill väl försonas med tanken att det som kommer ur just min mun är förutsägbart. Innehållslöst. Ingen vill vara o-unik, o-speciell, o-särskild.
Men som skribent äger jag ett annat sett att se på saken, ett perspektiv som om något kan verka trösterikt. När jag skriver är dialogen sällan unik, alla meningar har säkert yttrats gång på gång förut, av såväl verkliga som uppdiktade personer. Men magin ligger inte i det som sägs.
Konsten att skriva dialog handlar om att lämna det allra bästa osagt.
På ytan är det som i verkligheten, förutsägbart och innehållslöst. En kvinna frågar en man om hur han mår, han svarar att han mår bra, ler försiktigt, och sedan frågar han henne om hur hon mår. Ordväxlingen må vara något, men unik är den inte.
Och vi hade nog alla en god gissning om vad mannen skulle svara och att han skulle besvara artigheten. Men vad var det vi såg för vårt inre öga?
Kanske såg någon en man i oxfordskjorta och slips, nyss hemkommen, regnstänkt i paradvåningens kapprum, med ryggen mot den ängsliga kvinnan. Hon misstänker att han har en affär, han vet att han har en. Hon lever hellre bedragen än konfronterar honom, han lever hellre med skammen än överger spänningen.
Kanske såg någon en kvinna blödande på asfalten, påkörd och trasig inombords. Hennes man hukar sig över henne, håller hennes hand hårt, hårt som för att hålla henne kvar i den här världen, något han vet är hopplöst.
Kanske ser någon en vacker ung läkare komma in i ett undersökningsrum där en äldre man med svettpärlor i pannan väntar på henne. Hon känner inte igen honom, men han vet exakt vem hon är och i fickan kramar han kniven så hårt att hans knogar vitnar.
Oavsett vad vi ser (eller vad vi får hjälp med att se), så har det mänskliga mötets magi lite eller inget att göra med de ord som faktiskt yttras. Ändå är det dessa ord, dessa förutsägbara och innehållslösa ord, som redan vid första stavelsen sätter alla dessa mäktiga mekanismer i rörelse.
Om ett ord ska betraktas som just ett ord, då stämmer verkligen det gamla talesättet om att en bild säger mer än tusen ord. Men ett ord, en fras eller en text, berättar också något om alla de ord, fraser eller texter som inte finns med.
För visst säger en bild mer en tusen ord. Men inte mer än alla de miljarder kombinationer av stavelser som den skicklige dialogmakaren medvetet har utelämnat.
Ord säger mer än tusen bilder
Ernest Hemingway skrev en gång en kort liten historia bara sex ord lång. Senare lär han ha kallat den lilla historien "det bästa han någonsin skrivit". Historien lyder:
For sale: Baby shoes, never worn.
När geek-magasinet Wired lät sig inspireras av detta gick en liknande uppgift ut till en rad författare att försöka hitta liknande historietter. Givetvis, eftersom det är Wired, så frågade man ett gäng sci-fi-journalister och några av historierna kan du läsa nedan.
For sale: Baby shoes, never worn.
När geek-magasinet Wired lät sig inspireras av detta gick en liknande uppgift ut till en rad författare att försöka hitta liknande historietter. Givetvis, eftersom det är Wired, så frågade man ett gäng sci-fi-journalister och några av historierna kan du läsa nedan.
Computer, did we bring batteries? Computer?
- Eileen Gunn
Vacuum collision. Orbits diverge. Farewell, love.
- David Brin
machine. Unexpectedly, I?d invented a time
- Alan Moore
Epitaph: Foolish humans, never escaped Earth.
- Vernor Vinge
It?s behind you! Hurry before it
- Rockne S. O?Bannon
The baby?s blood type? Human, mostly.
- Orson Scott Card
Epitaph: He shouldn't have fed it.
- Brian Herbert
Batman Sues Batsignal: Demands Trademark Royalties.
- Cory Doctorow
Dinosaurs return. Want their oil back.
- David Brin
Bang postponed. Not Big enough. Reboot.
- David Brin
I saw, darling, but do lie.
- Orson Scott Card
Corpse parts missing. Doctor buys yacht.
- Margaret Atwood
Starlet sex scandal. Giant squid involved.
- Margaret Atwood
I win lottery. Sun goes nova.
- Steven Meretzky
Steve ignores editor's word limit and
- Steven Meretzky
Leia: "Baby's yours." Luke: "Bad news?"
- Steven Meretzky
Dorothy: "Fuck it, I'll stay here."
- Steven Meretzky
Utvalt från Wired.
Redan de gamla grekerna
Gästbloggare Björn Wallin
retoriker och författare
retoriker och författare
"Redan de gamla grekerna" förstod att använda sig av retorik. De insåg det nödvändiga att skola sig i ämnet för att inte förlora en verbal attack från en fiende. Grekerna hade till och med ett särskilt ord på dem som inte ville eller vågade använda sitt fria ord för att göra sig trodd och hörd: idiot.
Om vi nu granskar den retoriska dispositionen ser vi att elocutio är endast en liten om än viktig del i den retoriska processen. För en retoriker börjar processen med en text med att sätta sig in i den retoriska situationen. Vad ska sägas, till vem ska det riktas, vad har jag för mål och vilken status har jag inför den tänkta publiken. Ofta handlar det om att övertyga någon om någonting.
Nästa steg i processen handlar om att samla in all tänkbar argumentation. Gallra och endast välja ut de argument som är användbara utifrån vem som ska övertygas.
Tredje momentet består i att lägga upp en anfallsplan genom att disponera sina argument för att få största möjliga effekt. Detta innebär ofta att man lägger det starkaste argumentet sist i en talarsituation. Detta är dock inte nödvändigt i en text då läsaren lätt kan återgå till ett visst avsnitt för djupare begrundan.
Först nu i det fjärde steget är det som elocutio kommer in. Det är nu som retoriker återigen funderar på vem det är som ska övertygas samt vilka förväntningar som publiken kan antas ha på talaren/skribenten. Detta sammantaget avgör stilnivå. (Hur och varför man sedan använder sig av de retoriska figurerna tror jag vi relativt grundligt gått igenom i föregående artikel.)
Vi hoppar över de två efterkommande stegen som har att göra med inlärning/memorering och själva framförandet, actio, eftersom de mer direkt har att göra med en direkt talarsituation. Men det är värt att nämna att retorikern var tvungen att akta sig för att bli allt för konstfull och teatralisk i sitt uttryckssätt. Detta skulle nämligen dra negativ uppmärksamhet bort från det viktiga, det sagda.
Vad som borde framgå med önskvärd tydlighet är att det endast en liten om än betydelsefull del som ägnas åt utsmyckning av talet/texten. Fokus ligger istället hela tiden på att finna det som bäst kan övertyga. Om publiken avslöjar en retoriker som allt för utstuderad på grund av alltför konstfullt språk eller allt för många citat eller dylikt då slutar man läsa eller lyssna. Man kan ju defacto tråka ut sin publig med att bli löjlig också.
Så istället för att kasta grus i ögonen på våra läsare borde det istället vara vårt ansvar att göra våra texter tillgängliga, intressant och för all del unika. Genom att tillägna oss det retoriska förhållningssättet har vi bättre möjlighet att nå fram med vårt budskap och då slipper vi stå där som idioter, som inte säger någonting.
Innehåll framför yta
Debattsvar på retorikexperten Björn Wallins inlägg Att svinga i luften:
I långa perioder har retoriken kritiserats häftigt. Motståndet har bottnat i att retoriken betonar hur något sägs istället för vad som sägs.
I retorikens värld hyllas nämligen den som kan övertala vem som helst till vad som helst. Den retoriska effekten är alltså ett resultat av a) talarens skicklighet och b) publikens förmåga till kritiskt tänkande. Klart att budskapet blir sekundärt i en sådan kultur.
Björns ord "formuleringskonst" avslöjar en hel del om vad retorik egentligen handlar om.
Det är också här elocutio kommer in i bilden. Ordet har haft både bredare och smalare definitioner, men i grunden handlar elocutio om att göra framställningen - och inte budskapet - unikt.
Min tes är den rakt motsatta. Låt innehållet vara unikt och framställningen osynlig. Jag vill inte att publiken ska minnas vad jag sa på grund av hur jag sa det, jag vill att det jag faktiskt säger ska vara avgörande.
Elocutio är dessutom en vansklig teknik som lätt slår tillbaka på användaren.
Vi ser exempel på detta när Björn i inledningen talar om "blodbemängda inlagor" och när han avslutar med en omotiverad boxningsmetafor.
Om Björn lyssnat på mig hade han strukit både sitt första och sitt sista stycke. De fåfänga små avtrycken hade då försvunnit och texten hade med ens tjänat hans syften bättre.
I långa perioder har retoriken kritiserats häftigt. Motståndet har bottnat i att retoriken betonar hur något sägs istället för vad som sägs.
I retorikens värld hyllas nämligen den som kan övertala vem som helst till vad som helst. Den retoriska effekten är alltså ett resultat av a) talarens skicklighet och b) publikens förmåga till kritiskt tänkande. Klart att budskapet blir sekundärt i en sådan kultur.
Björns ord "formuleringskonst" avslöjar en hel del om vad retorik egentligen handlar om.
Det är också här elocutio kommer in i bilden. Ordet har haft både bredare och smalare definitioner, men i grunden handlar elocutio om att göra framställningen - och inte budskapet - unikt.
Min tes är den rakt motsatta. Låt innehållet vara unikt och framställningen osynlig. Jag vill inte att publiken ska minnas vad jag sa på grund av hur jag sa det, jag vill att det jag faktiskt säger ska vara avgörande.
Elocutio är dessutom en vansklig teknik som lätt slår tillbaka på användaren.
Vi ser exempel på detta när Björn i inledningen talar om "blodbemängda inlagor" och när han avslutar med en omotiverad boxningsmetafor.
Om Björn lyssnat på mig hade han strukit både sitt första och sitt sista stycke. De fåfänga små avtrycken hade då försvunnit och texten hade med ens tjänat hans syften bättre.
Konsten att svinga i luften
Debattsvar på inlägget Fåfängans fyrverkerier från Björn Wallin, retorikexpert:
Först och främst vill jag tacka nonsensredaktörn' för en intressant, blodbemängd och för mig som retoriker en härligt provocerande inlaga. Det var med förtjusning som jag med kritiska glasögon och markeringspenna i handen läste igenom texten.
Bakgrunden till denna artikel tror jag vi kan finna i det embryo av debatt som uppstod i en tidigare artikel med temat: Du är inte vad du skriver. Där hävdade jag bland annat att elocutio är en nödvändighet för att särskilja min text från andras, för att göra den minnesvärd och att detta borde vara varje skribents förbannade rättighet och skyldighet gentemot sina läsare.
Jag vill därför med bestämdhet hävda att elocutio fortfarande, 2000 år efter Ciceros officia oratoris, borde gälla som ledstjärna för varje skribent liksom talare. Låt oss därför granska texten och syna argumenten för att se om de är hållbara och relevanta.
Redan i stycke ett hittar vi ett sakfel. Nämligen att elocutio enbart skulle stå för utsmyckning. Ingenting kunde vara felaktigare. Elocutio betyder visserligen "utsmyckning" men är beteckningen på retorikens formuleringskonst - det vill säga arbetet med att finna de rätta orden i förhållande till uppgiften och åhörarna. När elocutio används som del i den retoriska dispositionen betyder begreppet mer talarens språkliga bearbetning av ett tal eller en text.
Elocutio handlar om att få åhörarna eller läsarna att lyssna respektive läsa aktivt. Cicero menade istället att en text (och ett tal) måste uppfylla vissa stilistiska krav. Korrekt latin och tydlighet var självklarheter. Dessutom måste orden arrangeras så att texten får en enhetlig stilistisk karaktär. Detta var krav och självklarheter för en orator, talare.
När så vår debattör i tredje stycket troskyldigt hävdar att han minsann bara använder elocutio när så är nödvändigt och som absolut sista utväg bygger detta antagande på missuppfattningen om vad elocutio är för något samt en bristande kunskap om vårt språks historia. Vi använder i själva verket daglig dags elocutio utan att veta om det.
Elocutio är nämligen inte detsamma som sirlig utsmyckning. Sirlig utsmyckning användes möjligen i samband med högtidstal, tal till gudar, tal till stora ledare, i tal som vi idag kallar för hög stil. Men aldrig i andra sammanhang. Den höga stilen hade sin storhetstid under 1700-talet och sitt epicentrum i den franska hoven. Denna talarstil fick ta emot mycket kritik och försvann tack och lov som förebild redan under den textkritiska eran under 1800-talet. Idag har dessa språkliga "finesser" sjunkit in i vårt språk så att vi inte längre talar om dem som elocutio.
Vi använder dagligen bilder, imago, överföringar, metaforer, eller som redaktörn' i sin rubrik en allitteration. Självklarheter för oss idag även om vi inte sätter namn på företeelserna. Retoriken kallar dem för figurer och det finns flera hundra identifierade figurer.
Detta leder oss fram till femte stycket där det nedvärderande hävdas att: Elocutio handlar om fåfänga. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Elocutio aktar sig för att krångla till texten. Retoriken påstår därför att om en text ska vara tillgänglig och intressant så vi vill läsa den måste den fylla ett antal kriterier.
Det första kravet är att texten ska "upplevas" kort. Upplevs texten lång tröttnar vi snabbt. Se bara på det stora antalet långa, tråkiga debattartiklarna på DN-debatt. Där finns massor av artiklar som vi antagligen inte läser till sista punkt, bara av just det skälet. Det är en retorisk dödssynd - teadium - att tråka ut sin publik.
Andra kravet är att texten ska vara fattbar. Uppmaningen att ta bort alla svåra, främmande uttryck och ersätta dem med enkla och bekanta gäller. Sist bör en text (eller ett tal för den delen) vara omväxlande. Samma regler gäller som för musiken. Där arbetar man också med fraser, klanger, melodier, rytmer och betoningar. Allt för att fånga vår publik. Få dem att stanna kvar och lyssna eller läsa. Kort, klart och koncist är det som gäller.
Men detta räcker dessvärre inte och det är här som de retoriska figurerna kommer in. Vi måste väcka vår publik. Få dem att reagera. Få dem att stanna upp och tänka efter. Figurerna har till syfte att aktivera våra sinnen. Man kan kanske tycka att de retoriska figurerna blir lätt tramsiga och figurläran överdrivet besvärlig. Men de är faktiskt som tidigare hävdats en levande del av vårt språk.
Du kan knappast hitta en enda sida i Strindberg, Lagerlöfs eller Lindgrens böcker utan mängder av retoriska figurer. Du ser dem för jämnan i annonser, de finns ständigt i företagens slogans och du kan säkerligen inte hitta ett enda citat i en enda citatsamling, där det inte är just figurerna som ger citatet sin odödlighet. Figurer innebär alltid en förtätning av språket.
Det som annars kanske kräver långa och krångliga meningar pressas samman och kondenseras till en metafor, antites eller en allitteration. Figurer fungerar som fantastiska pedagogiska metoder. Framförallt får det våra läsare eller åhörare att stanna kvar. Jag skulle kunna fortsätta och skala mig igenom texten men jag tror att vi här har kommit till andemeningen. Vår redaktör byggde sin tes på en missuppfattning om vad Elocutio är för någonting. Att det skulle handla om att bygga ut sin text med meningslösa ord. Men elocutio handlar istället om precis tvärt om.
Att som han själv säger: Ju skickligare vi blir på att skala bort fåfänga försök att betona de egna särdragen, desto tydligare framträder essensen av den vi egentligen är. Så sant som det är sagt. Därmed inte sagt att detta är enkelt. Quintilianus säger: ?För inventio eller dispositio, krävs endast klokhet och erfarenhet från livet. Men om du inte kan uttrycka det som du ska föreställa dig i dina tankar, och inte visa upp detta och bära fram det till åhörarna (eller läsarna) ja, då är all tidigare möda överflödig. Det är som att låta ett svärd förbli nedstucket i sin skida.?
Figurerna och elocutio var, och är, de medel och redskap som står till buds i retorikens mest krävande del. Låt oss istället likt en skicklig och väl tränad boxare låta våra formuleringar träffa både hakspets och solarplexus istället för som vår redaktör svinga i tomma intet.
Först och främst vill jag tacka nonsensredaktörn' för en intressant, blodbemängd och för mig som retoriker en härligt provocerande inlaga. Det var med förtjusning som jag med kritiska glasögon och markeringspenna i handen läste igenom texten.
Bakgrunden till denna artikel tror jag vi kan finna i det embryo av debatt som uppstod i en tidigare artikel med temat: Du är inte vad du skriver. Där hävdade jag bland annat att elocutio är en nödvändighet för att särskilja min text från andras, för att göra den minnesvärd och att detta borde vara varje skribents förbannade rättighet och skyldighet gentemot sina läsare.
Jag vill därför med bestämdhet hävda att elocutio fortfarande, 2000 år efter Ciceros officia oratoris, borde gälla som ledstjärna för varje skribent liksom talare. Låt oss därför granska texten och syna argumenten för att se om de är hållbara och relevanta.
Redan i stycke ett hittar vi ett sakfel. Nämligen att elocutio enbart skulle stå för utsmyckning. Ingenting kunde vara felaktigare. Elocutio betyder visserligen "utsmyckning" men är beteckningen på retorikens formuleringskonst - det vill säga arbetet med att finna de rätta orden i förhållande till uppgiften och åhörarna. När elocutio används som del i den retoriska dispositionen betyder begreppet mer talarens språkliga bearbetning av ett tal eller en text.
Elocutio handlar om att få åhörarna eller läsarna att lyssna respektive läsa aktivt. Cicero menade istället att en text (och ett tal) måste uppfylla vissa stilistiska krav. Korrekt latin och tydlighet var självklarheter. Dessutom måste orden arrangeras så att texten får en enhetlig stilistisk karaktär. Detta var krav och självklarheter för en orator, talare.
När så vår debattör i tredje stycket troskyldigt hävdar att han minsann bara använder elocutio när så är nödvändigt och som absolut sista utväg bygger detta antagande på missuppfattningen om vad elocutio är för något samt en bristande kunskap om vårt språks historia. Vi använder i själva verket daglig dags elocutio utan att veta om det.
Elocutio är nämligen inte detsamma som sirlig utsmyckning. Sirlig utsmyckning användes möjligen i samband med högtidstal, tal till gudar, tal till stora ledare, i tal som vi idag kallar för hög stil. Men aldrig i andra sammanhang. Den höga stilen hade sin storhetstid under 1700-talet och sitt epicentrum i den franska hoven. Denna talarstil fick ta emot mycket kritik och försvann tack och lov som förebild redan under den textkritiska eran under 1800-talet. Idag har dessa språkliga "finesser" sjunkit in i vårt språk så att vi inte längre talar om dem som elocutio.
Vi använder dagligen bilder, imago, överföringar, metaforer, eller som redaktörn' i sin rubrik en allitteration. Självklarheter för oss idag även om vi inte sätter namn på företeelserna. Retoriken kallar dem för figurer och det finns flera hundra identifierade figurer.
Detta leder oss fram till femte stycket där det nedvärderande hävdas att: Elocutio handlar om fåfänga. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Elocutio aktar sig för att krångla till texten. Retoriken påstår därför att om en text ska vara tillgänglig och intressant så vi vill läsa den måste den fylla ett antal kriterier.
Det första kravet är att texten ska "upplevas" kort. Upplevs texten lång tröttnar vi snabbt. Se bara på det stora antalet långa, tråkiga debattartiklarna på DN-debatt. Där finns massor av artiklar som vi antagligen inte läser till sista punkt, bara av just det skälet. Det är en retorisk dödssynd - teadium - att tråka ut sin publik.
Andra kravet är att texten ska vara fattbar. Uppmaningen att ta bort alla svåra, främmande uttryck och ersätta dem med enkla och bekanta gäller. Sist bör en text (eller ett tal för den delen) vara omväxlande. Samma regler gäller som för musiken. Där arbetar man också med fraser, klanger, melodier, rytmer och betoningar. Allt för att fånga vår publik. Få dem att stanna kvar och lyssna eller läsa. Kort, klart och koncist är det som gäller.
Men detta räcker dessvärre inte och det är här som de retoriska figurerna kommer in. Vi måste väcka vår publik. Få dem att reagera. Få dem att stanna upp och tänka efter. Figurerna har till syfte att aktivera våra sinnen. Man kan kanske tycka att de retoriska figurerna blir lätt tramsiga och figurläran överdrivet besvärlig. Men de är faktiskt som tidigare hävdats en levande del av vårt språk.
Du kan knappast hitta en enda sida i Strindberg, Lagerlöfs eller Lindgrens böcker utan mängder av retoriska figurer. Du ser dem för jämnan i annonser, de finns ständigt i företagens slogans och du kan säkerligen inte hitta ett enda citat i en enda citatsamling, där det inte är just figurerna som ger citatet sin odödlighet. Figurer innebär alltid en förtätning av språket.
Det som annars kanske kräver långa och krångliga meningar pressas samman och kondenseras till en metafor, antites eller en allitteration. Figurer fungerar som fantastiska pedagogiska metoder. Framförallt får det våra läsare eller åhörare att stanna kvar. Jag skulle kunna fortsätta och skala mig igenom texten men jag tror att vi här har kommit till andemeningen. Vår redaktör byggde sin tes på en missuppfattning om vad Elocutio är för någonting. Att det skulle handla om att bygga ut sin text med meningslösa ord. Men elocutio handlar istället om precis tvärt om.
Att som han själv säger: Ju skickligare vi blir på att skala bort fåfänga försök att betona de egna särdragen, desto tydligare framträder essensen av den vi egentligen är. Så sant som det är sagt. Därmed inte sagt att detta är enkelt. Quintilianus säger: ?För inventio eller dispositio, krävs endast klokhet och erfarenhet från livet. Men om du inte kan uttrycka det som du ska föreställa dig i dina tankar, och inte visa upp detta och bära fram det till åhörarna (eller läsarna) ja, då är all tidigare möda överflödig. Det är som att låta ett svärd förbli nedstucket i sin skida.?
Figurerna och elocutio var, och är, de medel och redskap som står till buds i retorikens mest krävande del. Låt oss istället likt en skicklig och väl tränad boxare låta våra formuleringar träffa både hakspets och solarplexus istället för som vår redaktör svinga i tomma intet.
Fåfängans fyrverkerier
I den klassiska retoriken finns en rad latinska namn för företeelser och principer som överlevt ända till våra dagar. Ett av dessa är elocutio, ett begrepp som betyder ungefär "utsmyckning". Kort handlar det om att "klä" talet eller texten med sirliga ornament, kvicka vändningar och talande liknelser.
Att elocutio som teknik verkligen fungerar har sina förklaringar. De flesta publiker låter sig charmas av scenens kvickaste debattör och vi minns deras fräcka ordvändningar, nästan som om klangen hos de melodiska truismerna klibbar sig fast i våra kollektiva medvetanden.
Vissa skulle säga att elocutio alltid behövs. Andra skulle hävda att lite smyckning i alla fall är bättre än ingen alls. Själv använder jag bara elocutio när texten eller talet inte håller måttet, alltså som en sista utväg. När det inte finns mer stuns i innehållet och jag inte längre förmår vaska fram substans, först då börjar jag leta efter fyndigheter.
Ta mina kategorietiketter här till höger som exempel. De är tydliga och informativa. Men där finns ett undantag, Egomassage. Vad betyder det egentligen? Någon kanske klickar bara därför och blir besviken när innehållet inte är lika fyndigt som rubriken. (Samma sak med rubriken på det här inlägget. Säger inte alls särskilt mycket om innehållet. Säkert många som klickar hit och blir besvikna då de hoppats finna något annat! Dessutom är den ju stulen.)
Mot den här bakrunden borde jag följaktligen byta ut rubriken. Och ja, det borde jag verkligen. Men jag gör det inte eftersom jag tycker att den är lite fyndig, lite annorlunda. Jag låter alltså min fåfänga hamna i vägen för budskapet i det här fallet. Inget jag är stolt över, men det sätter fingret på problematiken:
Elocutio handlar om fåfänga.
En del kanske menar att elocutio handlar om stilistik. Men inget kunde vara mer missvisande för en aspirerande stilist som efter ett sådant råd plötsligt börjar belamra sina tal och texter med fåfänga kvickheter. Att låta egot hamna i vägen för innehållet är inte god stil, god stil är att skala språket från allt som inte förstärker det som ska förmedlas.
Någon kanske vill bevisa motsatsen genom att hänvisa till historiska egon med vassa tungor. Men deras framgångar bygger på att de har skalat bort allt överflödigt till en sådan grad att bara essensen av dem själva återstår. När detta koncentrat i ensamt majestät får härska blir stileffekten enorm och likt karikatyrer, förvrängda förenklingar av sig själva lever de vidare.
Detta är det paradoxala med talad och skriven framställning. Ju skickligare vi blir på att skala bort fåfänga försök att betona de egna särdragen, desto tydligare framträder essensen av den vi egentligen är. Vem du är och vad du står för blir uppenbart genom ditt sätt att vara, inte ditt sätt att framställa dig själv.
Men alla dessa vackra, bevingade ord då? Nå, dessa fraser överlever inte för att de är smyckade, de överlever för att de är kärnfulla, för att de är laddade med en historia och för att så få ord säger så mycket till så många. Att tro att de överlever för att de är fyndigt formulerade är inget annat än ett logiskt felslut.
